Hur många gånger har jag inte önskat att jag skulle få mer tid för mig själv, tid att låta en tanke få löpa fritt utan att bli avbruten av den eviga frågan: -’mamma, vet du var …’ osv, eller behov av hjälp eller skjutsning eller hämtning eller något annat som tagit min tid.

Och så helt plötsligt så inträffar det … såväl mannen som alla barnen är ute och reser, några har flyttat hemifrån, och dessutom verkar dom ha det riktigt trevligt. Barnen klarar sig numera själv helt och hållet, visst är det otroligt … men hur kunde det bli så här, hur kunde det gå så fort?!

När jag tänkt detta scenario (minst 1 miljon gånger de senaste 20 åren) så har det alltid framstått som fruktansvärt avlägset och med ens är det verkligt och jag blir alldeles handlingsförlamad. Går omkring i huset och känner mig osalig, vad ska jag göra? Kanske att jag tar mig an någon spännande bok och ligger och läser till långt fram på småtimmarna och sover riktigt länge.

Ja, det ska jag banne mig göra …
Ciao