Min kära faster Elsie, 96 år gammal!

Förra helgen kom vi då oss äntligen för att resa ner till Göteborg och vidare till Halmstad. I Göteborg bor min älskade Josse-posse, mitt mellanbarn som blivit så stor. Jobbar på neurokirurgen på Sahlgrenska, bor i V:a Frölunda och trivs med livet. DET ÄR FANTASTISKT, hon klarar sig själv, sköter sitt arbete och verkar kunna möta livets olika situationer på ett sådant sätt att hon växer och går vidare. Att tvingas förlita sig på sina egna kunskaper och egenskaper, inte fråga mamma utan hantera situationer på alldeles egen hand. Då växer man och går vidare, det är också en resa.

Göteborg bjöd som vanligt så här års på regn, dis och dimma. Men vad gjorde väl det, det var inga som helst problem att slå ihjäl tiden med att umgås, fika, shoppa och ha det gott.

Efter några dagar i Göteborg tog oss tåget vidare ner mot Halmstad till min kära faster Elsie. Denna fantastiska dam har uppnått den aktningsvärda åldern, 96 år, och bär den onekligen med heder. Tyvärr börjar dock minnet svikta hos faster Elsie så det blev många repriser, många skratt men också många tillfällen till reflektion över hur livet kan vara. Hon som varit så otriligt parant, kunnig och medveten om konst, smak och allt det sköna och goda som hör livet till, börjar nu tappa gränser och uppfattningar om det mest elementära. Det är med sorg i hjärtat jag tvingas konstatera att delar av faster Elsies personlighet blir alltmer förändrad och mycket av det som en gång var karakteristiskt för henne är dränkt i glömskans oändliga ocean.

När vi skiljs från faster Elsie känner jag både sorg och glädje. Sorg över den förändring hon genomgått sedan sist vi sågs men också glädje över att jag vet att hennes liv innehållit mycket glädje och rikedom. Men också glädje över att hon idag trots allt, har det bra.

Att sätta sig på tåget norröver och summera alla intryck med många divesifierande upplevelser kändes i sig själv som en alldeles fantastisk resa.

Ciao!