Tidigt i morse äntrade jag först buss och därefter tåg för att bege mig norröver till Kiruna, Vittangi och Soppero. Det är en alldeles speciell känsla att sätta sig på tåget och till det rytmiska dunkandet förflytta sig genom ett vintrigt och ödsligt landskap. Jag reser hemåt …

Visserligen har jag mitt hem i Umeå och just nu har jag inga planer på att flytta därifrån men … mitt hjärta … det finns i Norrbotten. Att närma sig Boden, min barndoms stad, innebär att nostalgin tar tag i mig och en mängd minnen passerar revy. Det är kallt i Boden, som vanligt, -16 och efter endast ett kort upphåll plöjer tåget vidare mot Murjek, Gällivare och Kiruna. När jag kliver av tåget i Kiruna smeker ett lätt snöfall mina kinder och det är om möjligt ännu kallare här.

Efter att ha installerat mig på hotellet tar jag en promenad runt de centrala delarna i Kiruna, varje steg jag tar är en njutning. Alla knotiga björkar är snötyngda och i ljuset av parkbelysningen gnistrar det så vackert. Längst upp på LKAB:s ’slaggberg’ finns en ljusklädd julgran. Detta är hemma …

I morgon ser jag fram emot att köra bil i vinterlandskapet mot Övre Soppero.

Ciao!