Nu har jag snart tillbringat 5 dagar norr om polcirkeln, närmare bestämt i Kiruna, Soppero och Vittangi. Joomenvisst, … det är mycket trevligt att sätta sig på tåget som tryggt och säkert tar mig och alla andra resenärer upp till Kiruna. Samma gamla hotell, Hotell City, mitt i stan som med sin supertrevliga personal tar emot. Känns bara fint! Sover gott och så i tisdagsmorse var det då dags för resan nordväst med destination Övre Soppero. Allt flyter på, fint körväder. Jag träffar min grupp och har handledning på e.m. och därefter planerar jag för en promenad i de centrala delarna av Soppero. Alldeles riktigt, centrum är inte så stort så promenaden blir kort! Dessutom är det kallt, riktigt kallt, -26! Det känns!

När jag vaknar nästa morgon och tittar ut genom fönstret så riktigt ser jag att att det är om möjligt ännu kallare ute. Joorå, -32 grader!!! Ganska snart inser jag att min efterlängtade promenad fryser inne … och jag tillbringar i stället timmarna inomhus i Soppero med att läsa och jobba.

Färden går efter lunch vidare till Vittangi för handledning där. Det fungerar mycket bra med de grupper som jag träffar och efter avslutat uppdrag bär det av mot Kiruna igen. Väl inne i bilen slänger jag ett öga på utomhustermometern, -34!!! Är det möjligt?! Av förklarliga skäl är det inte många levande varelser utomhus.

När jag närmar mig Kiruna blir det faktiskt något varmare, det är bara -22 utomhus. Dessvärre verkar kirunaborna barrikaderat sig inomhus, det är inte många jag möter. Idag har det blivit lite varmare men fortfarande ser jag få människor utomhus. Hotellrummet börjar, trots alla sina faciliteter, alltmer representera tristess och monotoni. Jag längtar hem, jag saknar min älskade D. och min lilla tjoppalisa.

I morgon kl. 14.50 sätter jag mig på tåget, på väg hem till Umeå …