Ibland undrar jag över hur det kom sig att jag valde min älskade D. som partner, inte så att jag inte älskar honom och så. Jag känner mig otroligt trygg tillsammans med honom, han är därtill en av de finaste människor jag känner men han bor ju så rackarn´s lång bort. Faktiskt i Tromsö i Nordnorge. Nej inte alltid men ibland, ungefär 50 % av tiden tillbringar han på jobb i Tromsö. De övriga 50 % återfinns han här i Umeå tillsammans med mig.

Just ikväll efter ett fint och nära samtal så känns saknaden sååå stor … likaså sängen och tiden fram tills vi ses alldeles för långt bort. Men … det är i alla fall skönt att få höra hans röst och som sagt:

’- kram och puss, sov så gott’