Efter en vecka inunder yllefilten, dvs det gråa molntäcke som legat över hela eller åtminstone delar av Norrland, var det så dax att låta solen både värma och lysa över oss. Dessutom på en söndag … det var bara för bra för att vara sant. Kallt och vackert! Det gick bra inte att motarbeta känslan länge … jag måste bara ut till Kylören, till havet, tystnaden och stillheten. Sagt och gjort, jag till och med lyckades få med mig Tjoppalisan ut i ’bushen’.

När man kommer till Västamarken svänger man mot vänster för att komma till Kylören, att köra den smala skogsvägen är som att köra rakt in in i ljuset. Väl framme vid huset parkerar vi bilen och tar sedan en promenad ner till sjöboden, ut på isen. Det är fantastiskt vackert, så stilla och så tyst … Vi fortsätter vår promenad längst ut på Kylören och tittar på otroliga formationer i isen. Vilken dag!

Som grädde på moset blir jag dessutom bjuden på gospelkonsert av min vän K. Vi får bra platser och vi hinner inte mer än inta dessa så börjar den jublande föreställningen. För en så där 30 år sedan fanns det ett program som hette ’Hela kyrkan sjunger’. Kvällens konsert skulle kunna hela ungefär likadant fast ’Hela Idun sjunger’. Roligt, smittande och så härligt med solisternas, barnens och körernas framträdande. Tack, det vill vi ha mer av!

På detta kommer jag att sova gott …