Det kommer inte som en chock för mig att jag som småbarnsförälder inte får sova så mycket som jag vill. Däremot skulle jag bli djupt tacksam för en natts ostörd sömn! Jag vet att det inte är särskilt troligt och att min sömndröm egentligen är helt meningslös så länge barnen är så här små, men som ni vet är hoppet det sista som lämnar en.

Vissa nätter är värre än andra. Våra barn sover i regel bra, de somnar i sina sänger men kommer tassande nattetid. Det kan jag leva med, bara jag fått somna först. I natt blev det kaos. Barnen kom och gick, väckte varandra och en fick så hög feber att han kräktes och var tvungen att svalkas.

I ett skrymsle av min hjärna där jag iakttar mig själv är jag rätt facinerad av hur mamma-delen faktiskt fungerar. Den är handlingskraftig, tröstande, lugn och fixar de flesta problem. Wow. Undrar om det är helt förprogrammerat i generna?  Barnen kan kräkas och skrämma en helt från vettet med hög feber, men mamma-delen bara hanterar och tar omhand. Coolt!

Något blir rätt i alla fall!