Sitter och försöker blinka tröttgruset ur ögonen och funderar på hur jag ska orka sparka igång mig själv. Barnen är morgonpigga och använder ljuset som argument för uppstigning. -Nu ska vi stiga upp mammma, säger de och pekar glatt mot fönstret i sovrummet. Hur mörkt måste man ha det för att de ska sova? Jag vill verkligen inte kliva upp 5.20, det är emot min natur. Känner mig som ett vrak! Funderar på att måla alla fönster med svart, heltäckande färg…

Det värsta är att de väcker varandra! De somnar alltid i sina egna sängar, men kommer tassande på natten. Tror ni de lägger sig nära maken? Ha! Jag har en glödhet barnkropp med vassa knän mot min rygg, och ett annat stekvarmt element mot min stora mage. Denna treenighet får på något vis plats på 90cm. I mitt nuvarande tillstånd måste det vara något sorts rekord. När en pojke vaknar sätter han sig upp, säger att det är dags att stiga upp, och ser sig omkring efter brorsan. Jag försöker hyscha, men små barn är i allmänhet vääääldigt dåliga på att viska. Detta gör att nästa pojke sätter sig upp, tittar sig omkring och möter sin brors blick. Båda flinar stort, och då vet man att det bara är att ge upp.

Det är rart med barn.