Jag börjar undra om jag, nu bara flera decennier efter att jag gick ut gymnasiet, har börjat förstå mina problem med utbildning? Saken är den att jag var smart (men inte ett geni), därmed kunde jag få högsta betyg på kemiprov. Åt andra sidan är jag inte produktiv, därmed fick jag sista året på gymnasiet kämpa otroligt mycket med mitt specialarbete. Bara för att sedan på universitet lära mig att specialarbetet var ett litet arbete, att man där varje termin får uppgifter som sammanlagt är flera gånger värre än specialarbetet. Jag skulle ha behövt en utbildningsform med höga kunskapskrav, men lägre prestationskrav. En utbildning då det hade räckt med att få högsta betyg på prov.

Om jag ska försöka bredda detta självupptagna inlägg. Kvinnor är överrepresenterade bland studenter. Universiteten skapades av män, för män, fast när vi senare släppte in kvinnor visade det sig att kvinnor är bättre på universitetsstudier. Ironisk? Att skriva specialarbete kräver språklig förmåga, något som kvinnor anses vara bättre på än män. Stereotypt är en sak kvinnor ska vara irriterade på män vara att vi inte frågar om vägen. Men om du inte är språkligt begåvad är det i bästa fall svårt att förklara och förstå instruktioner, i sämsta fall hamnar du vilse. Är det samma sak här, att det på universitetet hjälper att vara språkligt begåvad på ett sätt många unga män inte är? Jag har ingen aning. Det hade bara varit intressant att veta om jag är en outliner, eller om män som inte klarar studier är precis som jag, klara tentor men faller på skrivuppgifter, muntliga redovisningar, powerpoint,labb-böcker, eller vad det nu är? Just det förresten muntliga redovisningar betyder ju att du likt personer som frågar om vägen, måste ha bra verbal förmåga. Vilket kan vara extra svårt.

I och för sig, vad jag har förstått, har vi numera i våra telefoner AI/LLM som både ger vägbeskrivning och skriver arbeten åt dig. Men det är en annan historia.