Jag är lite orolig att det skulle vara genant att jag som medelålders man har hört några epadunk-låtar. Men förklaringen är att jag är med i en fritidsaktivitet, där en mycket yngre man har varit snäll nog att ge mig skjuts och han spelade sådana låtar i bilen. Därför vet jag bla att det finns en artist från Dalarna som sjunger om “små grodorna “.

Och efter att ha hört en handfull låtar kan jag självsäkert göra en samhällsanalys av epadunk. Först är genren en motreaktion på gangsterrap? Mer landsbygd än förort vilket, naturligtvis, bland annat innebär andra etniciteter och kulturer. En kultur baserad på alkohol, sex och bilar är problematisk på sitt sätt, men jämfört med ”gangsterkultur” är det väl ändå ett steg uppåt?

Sedan Dalarna har redan nämnts och man ju inte kunnat undgå att ordet “dalahäst” spelar en roll i en epa-dunk-hit. Det leder oss till podcasten En svensk tiger och dess avsnitt om sjömansvisor och svenskheten. Det avsnittet kopplar nämligen sjömansvisor och deras popularitet, från 1920-talet och framåt, samman med att vi samtidigt fick för oss att skärgården var det svenskaste som finns. Innan hade det varit just Dalarna som var “det svenskaste”. I USA är det “the heartland” inte kusterna, som är “the real America” och motsvarande uppfattning finns även i andra länder. Icket att förglömma under rasbiologins tidevarv kunde kustsamhällen “anklagas” för att vara “rasblandade” (Listerlandet i Blekinge lär vara ett exempel). Men under denna tiden, i det exportinriktade och resande folkhemmet, blev kusten “det svenska”, “jag trivs bäst i öppna landskap, nära havet vill jag bo”.

Nej, att koppla musikgenren till en eller en annan form av nationalism, är väl lika seriöst som filmen Stockholm Bloodbath skulle vara en korrekt återgivelse av den historiska händelsen. Men att det är en reaktion på gangsterrap tycker jag ändå är en intressant tanke.