Ni kan ha hört talas om eller sett filmen Stöld, som sedan nyligen finns på Netflix. Filmen är regisserad av Peter Birro och har ju om ett norrländskt glesbebyggds tema – konflikter mellan samer med deras semi-domesticerade renar och svenskar.

Bild: Netflix.

Men om Peter Birro och ett fiktivt verk i en helt annan miljö. I min ungdom hade jag ett ex av en litteraturtidskrift med en recension av Peter Birros andra roman: Utan nåd från 1995. Utan nåd var också den sista romanen han skrev, så risken är att Birro inte är stolt över den. Åt andra sidan finns det ingen risk att han läser detta. Romanen handlar om en poet, Daniel Leone, som besökte London, han är alkoholiserad och, om inte sjukligt svartsjuk, i alla fall ordentligt svartsjuk på kvinnan, Isabella, han träffar där*. När jag först slog upp nämnda litteraturtidning hade jag en personlig anledning att vara lockad av romanen, år 1995 råkar också vara året jag förälskade mig i just London (som naiv 16-åring trodde jag att jag som vuxen skulle resa mellan millionstäder och ha kreativa arbeten). Egentligen är poängen att 1995 var en annan tid, London** var en annan stad, precis som Sverige är ett annat land idag. Det märks också på romanen i fråga. Jag läste den på nytt förra året. Daniel Leone är en vit, heterosexuell man, och en kvinna i boken (hans ex. Melinda) säger hela tiden han är fin och vacker, bl.a. på grund av hans svartsjuka. Rättvist eller ej, det är lätt att tänka sig att kulturvärlden inte skulle acceptera en författare som skriver så idag?

En annan grej jag noterade denna gången jag läste boken, är att huvudpersonen möter en poet: John Cooper Clarke i en pub nära Kings Cross station London. Vad man inte kunde på 90-talet men kan idag är att gå in på Youtube och upptäcka att poeten finns i verkligheten. Vilket var vad jag gjorde när jag läste om boken. Den brittiska poeten var inte bara en skapelse av Peter Birros fantasi. John Cooper Clarke är i samma generation som Ozzy Osbourne och boken får det att låta som om de två hade samma livsstill, vilka skulle göra det lika oväntat att båda lever än i dag.

Till sist upptäckte jag att Peter Birros fru, Christina Jeurling Birro, har en podcast där hon bland annat intervjuade Sofia Coppola. Det lyckliga fåtalet som är kreativa är en sådan liten minoritet av en minoritet att de alla kommer att träffa varandra. (Att skapa är naturligtvis inget som du kan lära dig, du måste födas med rätt gener).

* Här kan det nämnas att den enda boken jag läst av Marcus Birro är Alla djävulska främlingar – hans debutroman. Den handlar också om en alkoholiserad poet med sjuklig svartsjuka som eskalerar …

**Jag har länge följt den amerikanska kulturgeografen Joel Kotkin, han menar att London – till skillnad från amerikanska miljonstäder – är minst lika funktionell idag.