På gymnasiet hade jag en lärare som en gång förklarade att alla skulle kunna nå upp till betygskriterierna för godkänt. Läraren i fråga hade en förståndshandikappad son. Mitt tonårshjärta tänkte direkt irriterat: “hur kan hon [läraren] säga så, hon har en förståndshandikappad son.” Hon hade berättat för oss att hennes son aldrig hade lärt sig läsa och skriva. Jag tänkte att det måste finnas en hel skala mellan de som är så förståndshandikappade att de inte kan läsa och skriva och de som utan problem kan nå upp till betygskriterierna. Några av oss måste hamna på den skalan. Jag tillhörde inte de, jag klarade att få minst godkänt i alla ämnen – förutom Svenska C*, som inte var en obligatorisk kurs. Men jag anser fortfarande att jag har rätt. Den skalan måste finnas.

En eller två terminer innan hade min geografilärare klagat på att en uppsats jag skrivit inte var tillräckligt bra, jämfört med hur jag presterat på proven. För mig var det självklart att jag var bra på att skriva prov, men mindre bra på att skriva uppsatser. Jag anser fortfarande att det var en korrekt beskrivning av mig. Bara för att man är bra på en sak, behöver man inte vara bra på andra.

Problemet är att folk i allmänhet kanske inte tänker på att dessa varianter finns. De utgår från att du är lat om du inte lever upp till mallen. Mallen som säger att alla ska klara ett specifikt betygskriterium. Att alla som presterar bra på prov, nödvändigtvis måste vara lika duktiga på att skriva uppsatser.

* Jepp, på den tiden hade jag IG i svenska c och nu idag är blogga enda som går bra i mitt liv. 🙂