Jag behöver skriva om Mohammed…..

    Jag har tänkt på honom hela helgen, och jag vet varför! För många år sen var jag nyinflyttad i Stockholm, hade rymt från min barndomsstad Göteborg, helt ogenomtänkt, men absolut nödvändigt att lägga mil mellan mig och min uppväxt. Redan när jag skymtade Stadshuset från tågfönstret fick jag jag äntligen luft, så skulle det vara efter varje besök i Göteborg, Stadshuset betydde luft!

Mohammed betydde också luft och frihet, vi träffades på jobbet och hade för vana att cykla hem från jobbet i sommarnatten, köpte frukost hos  hos vår Bagare på Söder, cyklade till Fåfängan och pratade medan solen gick upp över Stockholm, vi hade båda rymt och tro det eller ej men vi hade samma anledning till det, han från sitt land, jag från min stad. Vi var båda homosexuella och kunde inte leva på det sätt vi var födda i de städer där vi var födda, så var det då!

Han lärde mig mycket, rakryggade tog han emot gliringar och hån, både för hans hudfärg och för att han var bög.

Han lärde mig att heter man Muhammed ringer man inte Polisen om man råkar illa ut, man springer eller tar emot, jag däremot blev galen….. jo jo ränderna går aldrig ur.

Mycket Party var det på den tiden, hos honom fick alla som ville alltid plats, alltid! Han var också den människa som hade den största intrigiteten, och samtidigt en enorm tillit till sina vänner, var man vän så var man, tyvärr tog jag den vänskapen förgiven, visste inte att var man hans vän var man utvald av honom att vara det, han vågade nämligen redan då att skilja ut människor, han hade inte tid eller ork att inte ha riktiga människor omkring sig, vänskap var för honom den högsta av kärlekar och behövde alltid arbetas på, precis som i en kärleks relation, man tar inte varandra för givet! Det var precis det jag gjorde den där kvällen på "Vickan". Jag höll hov vid stambordet i vanlig ordning, ringde honom gång på gång "Du måste komma ner, jag villl att du skall vara här, saknar dig" Han kom såklart…. såg honom knapt, skrattade på med de andra to di lo…… Med hög röst hörde jag honom, hans bruna ögon tittade djupt i mina..  " Ann, jag är din vän, jag är här nu som du ville, och det finns inte plats för mig, det finns ingen ledig stol till mig vid bordet" " Det finns ingen stol till mig vid bordet…….. och jag är din vän, den meningen glömmer jag aldrig, aldrig.. Då tyckte jag att han bara kunde hämta en stol och slå sig ner. Tyckte han var löjlig, skitlöjlig….. Nu vet jag bättre Mohammed, det tog sin tid, många år att förstå hur du kände dig när du sa : 

" Det finns ingen stol till mig vid bordet, och jag är din vän"

Förlåt Mohammed!