Pinsamma morsan

Barnen har varit hos sin pappa i två veckor nu och häromdagen mötte jag sonen, snart 14 år, med sina kompisar på stan. Jag blev så glad att se honom och blev sådär mammigt kramsjuk, som man kan bli. Så jag satte mig ner och pratade lite, ville som kramas och klappa på håret och så. Jag såg på sonen att han tyckte att jag var rätt så pinsam, men kramsjukan hade liksom tagit över lite då hos mig 🙂 Jag sa till kompisarna att: 
"Ja, jag är pinsamma morsan, men jag har rätt att vara det också."

Sonen sa då:
"Mamma, nu är du ju ÄNNU MER pinsam! Gå nu!"

Men han log då han sa det och han var inte jättegenerad. Det tar jag som ett tecken på att det inte var superilla i alla fall!

I kväll vid kvällsfikat tog jag upp den här händelsen och la fram det ur mitt eget lilla perspektiv:
"Men inte är jag så jättepinsam ändå? Visst är jag lite gullig och ungdomlig i alla fall?"

Sonen höll på att skratta ihjäl sig!

"Du är ju knäpp, du. Och så ser du ut sådär!" (jag hade lyckats sätta upp allt hår och hans bild av mig var rätt fånig; skallig och med ett stort leende i hela ansiktet) och han skrattade så han höll på att trilla av stolen då han skulle imitera mig.

Jag tar det som ett tecken att min pinsamhet ändå inte är på gränsen till superjobbig. Jag tar det som ett tecken på att jag är sådär gulligt ungdomlig. Och lite charmig. Hehe!