Tredje söndagen i september vart fjärde år är det val. Senast i morgon den nittonde september ska vi ha hunnit rösta för den här gången.
Jag hoppas att ni allihop går och röstar i morgon, på mig som är på fjärde plats på Centerpartiets ena kommunlista eller på någon annan som ni anser vara lämplig.
Sedan kan ni gå hem och fira ”Talk like a pirate day” som varje år infaller den nittonde september, oavsett det är val eller inte.
Efter att ni har röstat i morgon kan ni gå hem och fira denna högtidsdag, för lite inspiration skickar jag med en länk:
Jag är uppvuxen i Kalix. Där har jag gått hos dagmamma, gått i skola och musikskola som kommunen har anordnat. Jag har gått till tandläkaren och vårdcentralen alldeles gratis och Norrbottens läns landsting har stått för notan. Jag har inte betalat en enda peng i skatt där. Sedan har jag flyttat till Umeå, här läser jag på universitetet, alldeles gratis, men det är inte kommunen som står för det utan staten. Men det är till Umeå kommun som jag betalar skatt (även om det inte blir så mycket för en student). När jag gammal skulle jag nog vilja flytta hemåt igen. Kanske till Kalix, som då får stå för äldrevård osv. som ligger under det kommunala ansvaret.
I Sverige betalar vi skatt i den kommun som vi bor i för tillfället, inte där vi har kostat mest. Ofta gör folk precis som jag: växer upp i en liten kommun och kostar pengar, flyttar till en större ort för att tjäna pengar och bidra till det gemensamma och sedan flytta hem igen när man blir pensionär för att återigen kosta samhället. Då fungerar inte vårt svenska system optimalt.
I Norge betalar alla individer statlig skatt och sedan fördelas pengarna ut till kommunerna. Företag däremot, de betalar skatt direkt till kommunen. Det innebär att pengar från vattenkraft, gruvor etc. stannar i kommunen där störningarna från dylika verksamheter finns. Kanske är inte heller detta system optimalt, kanske blir det då problem med det kommunala självstyret. Kanske blir vissa kommuner med rika naturtillgångar oproportionerligt rika. Men som det är i dag är får vår huvudstad in oproportionerligt mycket skatt eftersom de suger åt sig färdigutbildat folk som varken behöver gå i grundskola eller få gratis tandvård. Jag tror dock att vi i Sverige borde börja diskutera dessa frågor; hur och till vad vi betalar skatt är inte hugget i sten, det går att förändra.
Idag var det en recension i DN av en bok som verkar mycket intressant, den heter ”Landet utanför”, är skriven av Kristina Mattsson och behandlar just ovanstående frågor.
Ibland undrar jag varför omställningen bort från bilsamhället går så långsamt. Beror det på att det historiskt varit vanebilister som dominerat i politiken och som tjänstemän på planeringsmyndigheter?
Miljövänliga transportmedel får oftast mindre utrymme än bilar och tvingas dessutom konkurrera med varandra (t.ex. fotgängare och cyklister). Stora satsningar på infrastruktur är dyrt och kräver politiska beslut. Jag hoppas att Umeås kommunpolitiker under kommande mandatperiod ska prioritera att bygga separerade gång- och cykelvägar och sänka hastigheten till 30 km/h på alla vägar där både fotgängare, cyklister och bilister ska samsas.
Kvinnor använder oftare kollektivtrafiken och är också mer benägna att gå eller cykla korta sträckor än män medan andelen manliga bilförare på stora motorvägar är 75 %. Kvinnor väljer i större utsträckning att arbeta på arbetsplatser nära hemmet medan män är likgiltiga till ökade kostnader och tidsåtgång pga. arbetsresor. Hur ser det ut i din familj?
Det är dags att börja se trafikplaneringsfrågorna ur ett jämställdhetsperspektiv, vilka är det vi gynnar genom att bygga nya bilvägar, vilka gynnar vi när vi förbättrar kollektivtrafiken?
Som trafikant har du ett eget ansvar för ditt val av transportmedel, men kommunen har genom sitt ansvar för den fysiska planeringen en självklar roll när det gäller att utveckla transportsystem som är miljöanpassade och jämställda. I. valet av transportmedel handlar det till stor del om status och identitet. Vad tycker du är vår uppgift som politiker? Ska vi hjälpa vanebilister att upprätthålla den självbilden som bilkörandet ger dem, eller ska vi verka för mer miljö- och människovänligare alternativ? Jag röstar för det senare.
En stor del av de totala utsläppen från vägtrafiken kommer från biltrafik i tätorter. Lägg därtill problem med trafiksäkerhet och trängsel.
Redan 1988 lämnade Nils Häggström (C) in en motion om bilfritt inom centrumfyrkanten. Alla partier var för förslaget, utom socialdemokraterna som ansåg att det var för radikalt. Nu tror jag att Umeå är redo för ett sådant förslag igen, denna gång föreslår jag att vi låter Umeå vara privatbilfritt innanför hela ringleden.
Forskning visar att mer vägar skapar mer trafik – låt oss bryta den trenden så att vi kan säga att ringleden faktiskt bidrog till att trafikmängden minskat i centralorten. Ett första steg är att förbättra pendlingsmöjligheterna med cykel och kollektivtrafik samt införa 30 km/h innanför ringleden. Detta kan vi göra redan nu.
Placera avgiftsfria infartsparkeringar vid ytterkanterna och kombinera dessa med rejäla cykelparkeringar under tak och god koppling till kollektivtrafik. Gärna snabba bussar som stannar på väl valda platser på väg in mot Vasaplan och NUS. Då kan vi förtäta Umeå genom att bygga bort bilparkeringsplatser i stället för grönytor.
En av de frågor som ligger mig varmast om hjärtat är cykling och hur vi kan planera vår trafik så att fler väljer cykeln. Ibland sägs det att Umeå är en cykelstad men det är inte sant. Det är visserligen många som cyklar, men stan är inte särskilt bra planerad för cykling och cyklisterna är konsekvent styvmoderligt behandlade jämfört med bilisterna. Därför blev jag väldigt glad när Centerpartiet i Umeå vill göra det ”enklare, säkrare och roligare” att cykla. Vi ska bland annat jobba för bättre snöröjning, fler cykelparkeringar och att cykelvägnätet ska utvecklas både inom tätorten och ut till kommundelarna. Jag hoppas att de andra partierna också vill jobba åt samma håll!
Jag har flera idéer om hur vi kan förbättra för cyklisterna. Det första är att bygga ett nät av raka och snabba cykelleder som knyter ihop olika stadsdelar. Ett problem är att det ofta verkar som om de som planerar cykelvägar tänker på söndagscyklisterna, och bygger organiskt böljande vägar med extra kurvor och backar. Det må vara fint när man första gången cyklar vägen en klar höstdag, med kaffetermos i ryggsäcken, svampkorg på styret och oändligt med tid, men enbart irriterande och sinkande när man med andan i halsen, fem över halv sju en kulen måndagsmorgon trampar den där vägen för fyrahundrade gången. Jag menar att cykelvägar i stan, och från de närbelägna byarna in till stan, ska byggas för daglig cykling, för pendling till jobbet. Vägarna ska vara lättcyklade och snabba, utan en massa onödiga stopp vid övergångsställen, för då kommer fler att välja cykeln.
Tänk vilket ramaskri det skulle bli om man grävde om Holmsundsvägen eller E4:an och gjorde den smal och kurvig, med blomlådor lite här och var för att göra dem vackrare. Och ändå är det väl inga problem att köra bil uppför lite extra backar, konstigt nog är det alltid mer backar på cykelvägarna. Det är förstås en fråga om prioritering. Där en bilväg ska dras kan man spränga och gräva nästan hur mycket som helst, men cykelvägarna får allt slingra sig fram över befintliga kullar och dalar.
En annan fråga är att cyklister, gående och biltrafik bör separeras i mycket större utsträckning. I stora delar av Köpenhamn har cyklister och gående var sin bana, och de oskyddade trafikanterna skiljs från biltrafiken med en rad parkerade bilar. Ökad separering ökar framkomligheten och säkerheten för cyklisterna, och borde också göra att fler vill välja cykeln.
Sedan är det alltid så fascinerande att cykelvägar verkar kunna stängas av hur länge som helst. Jag läste i VK häromdagen att strandpromenaden förbi nya konstnärligt campus skulle vara stängd ytterligare ett helt år. Jag förstår inte hur det kan vara nödvändigt. Vägomläggningen där längs strandpromenaden är under all kritik. Det är dåligt skyltat och svårt att hitta, och det hänvisa bara till ”alternativa vägar”, det står inte något om vilka dessa alternativa vägar är som det brukar stå vid avstängningar av bilvägar. Ifall man kommer österifrån hamnar man först på östra Strandgatan, mot färdriktningen, och sedan är det lite oklart om man ska fortsätta på gräsmattan eller hur man riktigt ska cykla. Sedan kommer man ut på något slags skrotupplag på kajen och sedan får man försöka ta sig förbi en stor orange skylt för då har man plötsligt hamnat innanför avspärrningen från andra hållet.
Jag kanske borde föreslå att E4 genom stan stängs av nu på en gång, med hänvisning till de höga kvävedioxidhalterna. Östra länken blir ju klar om något år, då kan ju genomfartstrafiken köra där. Till dess kan det vara en orange skylt vid Tegsbron: Vägen avstängd, trafikanter hänvisas till alternativa vägar…
Hemma har vi ett par maskiner från femtiotalet (en hushållsassistent, en symaskin) som förefaller helt outslitliga. De har gått i snart sextio år och visar inga tecken på att vara på väg att ge upp. Men någon gång, kanske under sjuttio- eller åttiotalet, verkar det som om tillverkarna upptäckte att det var en dålig affär att tillverka saker som aldrig gick sönder, för då köpte man bara en, och sedan aldrig någon ny. Så nu översvämmas vi med produkter som inte håller måttet, för att vi aldrig ska sluta att konsumera.
Jag tror att vi många gånger låter oss luras av det låga priset och köper saker av alltför låg kvalitet – dåliga, rappliga, plastiga saker som går sönder alldeles för fort, eller inte ens fungerar som de ska. Något som i längden inte lönar sig. Här har vi ju ofta ett eget val som konsumenter, att avstå från att köpa lågkvalitetsvaror och istället samla ihop till färre, men bättre, grejer.
Det borde väl egentligen inte vara tillåtet att sälja skräpiga produkter. Konsumentköplagen ger oss rätt att reklamera varor i tre år efter köptillfället om det finns fabrikationsfel, och det tycker jag att ni alla ska utnyttja om era saker går sönder för fort. Spara kvitton! Men om det inte är ett fabrikationsfel, om plastprylen helt enkelt är så vek att den inte överlever tre år, då kan du nekas att reklamera den. För ett tag sedan köpte min man en cykelhjälm i en sportbutik i Umeå, kort därefter gick spännet sönder och hjälmen blev helt obrukbar. Han gick tillbaka med den till butiken och hoppades på att få en ny hjälm – eller i alla fall ett nytt spänne. Icket, sade expediten, hon menade att det inte var något fabrikationsfel, det var meningen att den skulle vara så rapplig.
Jag tycker att konsumentköplagen bör utsträckas i tiden och utvidgas. Minst 10 år ska saker hålla tycker jag. Förutom att det på lite längre sikt är en bra affär för konsumenterna minskar vi också vår miljöbelastning på det sättet. Vi kommer inte att kunna fortsätta förbruka jordens resurser som vi gör idag, så låt oss istället använda dem på ett klokare sätt.
Jag läste i dagens DN om avregleringarna av tågtrafiken och såg att min partikamrat Åsa Torstensson försvarade avregleringarna och sa att de skulle fortsätta, trots alla problem som uppstått. Detta fick mig att fundera.
Uppenbarligen är Åsa Torstensson övertygad om att en avreglerad tågtrafik är bättre, det är hennes djupa ideologiska övertygelse. Vad skulle egentligen krävas för att hon skulle ändra sig och säga att ”vi trodde att det skulle fungera bättre med en avreglerad tågtrafik men det visade sig att det i själva verket är bättre om staten sköter all tågtrafik”?
Jag tror att det är mycket farligt om vi bestämmer oss i förväg och sedan inte kan ändra oss om verkligheten inte stämmer med kartan. I själva verket är ju politik och mänskliga samhällen otroligt komplexa och vi kan aldrig helt förutse hur det kommer att bli efter en förändring av något slag. Då måste vi vara beredda att se på verkligheten och anpassa kartan, även om det inte stämmer med vår ideologiska övertygelse.
Många politiker verkar också förväxla mål och medel. Att avreglera tågtrafiken är ett medel, och målet är att uppnå större valfrihet, bättre service och lägre priser. Om det visade sig att det medel man valt inte fungerade, är det inget självändamål att fortsätta ändå. Avregleringar är ett medel, och de måste utvärderas som sådana. Målet är att det ska bli bättre för oss resenärer, och i förväg kan vi faktiskt inte veta med säkerhet vad som leder dit. Avregleringar är inget mål i sig, de har så att säga inget egenvärde. I andra fall kan förstås avregleringar vara lyckade, och resultaten bli precis de önskade. Poängen är att vi inte kan veta i förväg hur det kommer att gå utan vi måste utvärdera och vara beredda att ändra oss om vi hade fel.
Såväl liberalism som socialism har nu mer än hundra år på nacken, och vår kunskap om hur människor och samhällen fungerar har utvecklats enormt sedan artonhundratalet. Låt då modern kunskap styra istället för gamla idéer om hur människor är. Låt vetenskap och beprövad erfarenhet få större genomslag i politiken, och börja utvärdera reformer utan ideologiska skygglappar.
Det kanske då visar sig att jobbskatteavdrag är ett utmärkt sätt att få människor i arbete, men samtidigt till exempel att vissa typer av grundläggande samhällsservice bäst sköts av staten. Både från höger och vänster krävs sannolikt att man lämnar en hel del gamla föreställningar.
Jag anser att ett bra förslag är ett bra förslag oavsett om den som för fram det är socialdemokrat eller centerpartist eller moderat, och att vi även på kommunal nivå måste bli bättre på att förutsättningslöst utvärdera resultaten av våra beslut, och sedan faktiskt vara beredda att ändra oss om vi hade fel.
Arbete i all ära, jag anser ändå att miljöfrågorna är de viktigaste. Om vi fortsätter att missbruka vår omvärld, både på lokal och global nivå, finns det snart ingen jord kvar att arbeta på. I år hade vi använt upp det som borde ha varit årets totala mängd naturtillgångar redan den 21 augusti, nu har vi alltså börjat nalla på nästa års kvot. De sista åren har ”World overshoot day” inträffat allt tidigare, något som beror både på att de kvarvarande resurserna blir allt mindre, och att förbrukningen runt om i världen har ökat. Förra året inträffade denna dag 23/9.
I dagens DN redovisas de frågor svenska folket anser vara viktigast inför valet. ”Miljön” hade halkat, från att ha varit en av de allra viktigaste frågorna i juni, till att nu bara ligga på åttonde plats. Mycket skrämmande tycker jag.
En av de saker som gör att Sverige är ett så pass bra land att bo i är att vi betalar skatt som ska finansiera vår gemensamma välfärd. Alltför ofta får jag dock känslan av att en del politiker hanterar det offentligas pengar alltför lättvindligt. Som om det var deras pengar, som de kan ge till oss medborgare som en gåva som vi tacksamt ska ta emot, när det i själva verket är från alla skattebetalare som dessa pengar kommer. Jag tycker att vi även i Umeå kommun kan se drag av detta, och då i form av att de styrande gärna satsar pengar på storslagna projekt.
Alliansen använder uttrycket ”välfärdens kärna”. Naturligtvis kan det diskuteras vad som är kärnan och vad som inte är det, men det är en viktig diskussion för resurserna är inte oändliga och det måste hela tiden prioriteras mellan olika typer av verksamheter.
Till välfärdens kärna hör förstås förskola och skola, omsorg och äldrevård men även kultursatsningar, till exempel bibliotek. Sverige är ett av världens rikaste länder och vi har råd att ha en god kvalitet på dessa verksamheter.
Vi vill kunna känna oss trygga i att barnen får tillräckliga resurser och att vi vågar bli gamla och sjuka en gång.
Däremot är jag högst tveksam till om stora kostsamma satsningar på hockeyarenor, ringleder och andra liknande prestigeprojekt hör till välfärdens kärna. Jag tycker att dessa pengar behövs bättre i skolan – och kanske inte minst musikskolan.
Skattebetalarna vill få valuta för de pengar de/vi betalar i skatt. Om medborgarna känner att politikerna handskas varsamt, sparsamt och klokt med skattepengarna ökar säkert också viljan och förståelsen för att betala skatt.
Alla vet att tåg är ett miljövänligt transportsätt. Vad man kanske inte tänker på är att det som gör tåget miljövänligt inte är att det går på räls utan att det går på el. Rälsbussar som går på diesel är till exempel ett miljömässigt sämre alternativ än landsvägsbuss.
Trafikverket och Energimyndigheten presenterade i våras en förstudie om elektrificering av tunga vägtransporter. Det skulle helt enkelt gå till så att elledningar sattes upp längs de stora transportlederna, och lastbilarna utrustades med strömavtagare och elmotor. Lastbilarna skulle vara hybrider och alltså fortfarande ha en dieselmotor för transporter utanför de stora lederna, men skulle automatiskt koppla upp och övergå till eldrift då de körde ut på en elväg.
Faktum är att en stor del av Sveriges lastbilstransporter går längs ett mindre antal stora transportstråk – en triangel mellan Stockholm, Göteborg och Malmö och E4:an längs Norrlandskusten. Kostnaden för utbyggnad av elledningar längs befintliga vägar är en bråkdel av vad ny järnväg kostar och för 15 miljarder beräknas triangeln Stockholm, Göteborg, Malmö kunna elektrificeras. I rapporten beräknas att 1400 miljoner liter diesel skulle kunna sparas årligen om de tunga vägtransporterna elektrificerades, vilket motsvarar hela 35% av utsläppen från transportsektorn och 9% av Sveriges totala fossila koldioxidutsläpp. Samtidigt gör det Sverige bättre rustat för en framtid då tillgången på olja blir allt mer begränsad.
Eldrift är så pass mycket billigare att det skulle löna sig för transportföretagen att bekosta konverteringen av sina fordon.
Slutsatsen i rapporten (läs den på http://sverigesradio.se/diverse/appdata/isidor/files/406/8231.pdf) är att elvägar skulle ge stora samhälls- och miljövinster till en relativt låg kostnad. Jag tycker också att det verkar vara en bra idé, och ett utmärkt exempel på nytänkande inom trafikområdet.
Presentation
Vem är hon egentligen, Eva med de svåra efternamnen på fjärde plats på Centerpartiets ena kommunlista?
Här tänkte jag skriva om lite idéer jag har för Umeå - samt lägga upp länkar till sådant som jag håller med om.
Senaste kommentarerna