Conny Forsströms demokratiskt socialistiska blogg

Politiska åsikter

Om alliansen vinner…

Av , , Bli först att kommentera 2

Om en vecka är det val. Om alliansen vinner blir det i praktiken ingen minoritetsregering annat än på pappret, för SD är, utöver sin rasism, ett högerparti som stödjer alliansen i nio fall av tio. Så alliansen kommer att få igenom mycket mer av sin politik än nuvarande regering fått av sin.

För den som är kapitalstark, frisk och vid god vigör kommer det att innebära ett gott liv under alliansen. Men för den som får för sig att bli långtidssjuk, och inte har pengar på banken, blir det ett helt annat liv, och inte blir det gott, om vi så säger.

För de som jobbar kommer alliansen med nya förslag på sikt. Lagstadgad minimilön är exempelvis en av de långsiktiga ambitionerna, vilket kommer att påverka hela arbetsmarknadens lönebildning. Allmän visstidsanställning och provanställning vill högerpartierna inte bara behålla utan också utöka. LAS vill de helst avskaffa.

För den som bor i hyresrätt är marknadshyror att vänta när alliansen får igenom detta. Och det får de, frågan är när, inte om.

Det ska liksom inte vara någon dans på rosor att leva för den som redan är ekonomiskt utsatt (som om det vore så). Ett lutheranskt stålbad (incitament, med borgerligt språkbruk) mår alla bättre av, tycks dessa partier resonera. Tänk därför efter innan den 9/9, efter det är det för sent.

Nyliberalismen som brandgnista till populism

Av , , Bli först att kommentera 11

Läste en ledare i Aftonbladet om nyliberalismen och hur den faktiskt är ansvarig för att ha eldat på under populistiska partiers grytor. Den nyliberala berättelsen, som försöker påvisa att människan endast existerar för sin personliga vinning, att livet är en tävling, och att den svage slås ut, tar sin början i Sveriges politiska liv för sisådär trettio år sedan. Ord som kommunalisering, avreglering, liberalisering och privatisering skulle göra livet bättre för oss alla. Denna diskurs tycktes även partier på vänsterkanten anamma, för vem ville vara den som blickade bakåt när nu liberalismen skulle göra oss fria och rika.

Trettio år senare ser vi resultatet; en sönderslagen välfärd, och en stat som alltmer dragit sig tillbaka från människors liv. För de som vann den nyliberala tävlingen och inte slogs ut på vägen, blev livet oerhört bra. Men de som inte orkade hålla fast och kastades av blev desillusionerade när de insåg att välfärden nu övergav dem i varje fas av livet.

Statens tillbakadragande och nedsläckning som välfärdens fyr börjar med skolan, inte längre likvärdig för alla. Så sent som för någon dag sedan en artikel om Thorengruppens skolor på Östermalm i Stockholm, där elever får se youtube-filmer istället för att ha lärartid. Hur pass mycket eleverna får lära sig om källkritik och skepticism, med sådana fakta om skolan i bakhuvudet, är verkligen något att fundera över. ”Marknadifieringen” av skolan är lätt att tolka som statens kapitulation inför vinstmaximerande riskkapitalister, och de sistnämnda har inget intresse av en fullgod skoldrift.

Nästa steg i livet är den unge vuxne eller vuxnas kamp för att överhuvudtaget ha någon inkomst om långvarig sjukdom eller dito arbetslöshet inträder. Risken att ställas på bar backe är i högsta grad reell. Den sista fasen i livet, pensionen, går nu inte heller längre att se fram emot, då en nyliberal marknads fluktuationer förväntas tillhandahålla rimliga lönenivåer. Pension är faktiskt uppskjuten lön, detta tål att upprepas. Även här sviker staten, när marknaden roffar åt sig. Detta kan många pensionärer skriva under på.

Allt detta sammantaget skapar en uppgivenhet hos många och en minskad tilltro till politiker, staten och välfärden. Nyliberalistiska antydningar om att välfärdsstaten är död och begraven köps av många. För nyliberaler är detta viktigt, då de vill hålla nere skatter och se en så krympt stat att inget utöver de mest grundläggande funktionerna hålls igång.

Resignationen över att ständigt hamna i rikedomens bakvatten, i en konsekvent svikande välfärdsstat, gör att det ter sig lätt för många att lyssna till populistiska politikers enkla svar på komplexa frågor, där invandringen skylls för den minskade välfärden, och om bara nämnda invandring hålls nere/trycks tillbaka, så kommer välfärden minsann att stiga till sina tidigare nivåer (kom ihåg ”marknadens” skola några stycken uppåt, och dess oförmåga att fostra kritiska individer, som med lite hälsosam skepticism skulle kunna motstå lockelsen av sådana enkla ”svar”).

Det värsta är väl att nyliberaler och dito förespråkare har ett intresse av att människor tror på denna lögn. Då skylls nämligen inte den verklige boven, det nyliberalistiska projektet, för den sönderslagna välfärdsstaten. Populism är ett resultat av den extrema nyliberalismens ovilja att minska klyftor och stärka välfärdsstaten, tro inget annat! Sluta lyssna på populismens locktoner (SD och dylika partier) inför valet i september.

Förstå och inse att det är alliansen och dess liberalistiska lögnaktiga diskurs om välfärdsstatens omöjlighet som bär skulden för SDs tillväxt. SD kommer aldrig att stå för någon välfärd, utan endast rasism och den vite mannens rätt att definiera rätt familjebildning, sexualitet, etnicitet, religion, med mera. Låt alliansen med din röst veta att du förstår att det är deras neoliberalism som förstört välfärden, inte invandringen, som SD vill få dig att tro. Med andra ord finns det bara ett alternativ i årets val, och det är rött!

Svenska för invandrare – en paradox

Av , , 2 kommentarer 0

Att läsa politiska inlägg om svenska för invandrare, sfi, är alltid lika intressant. Politikerna tycks inte veta vad de ska tycka om sfi. Åsikterna från dessa ”experter” går på tvärs med varandra, från en dag till en annan. Motsägelsefullt är bara förnamnet.

År 2010 infördes etableringsreformen. Nu skulle de som läste på sfi snabbt ut i jobb, helst från dag ett. Underförstått var avbrott i studierna på grund av arbete inga problem, tvärtom. Arbetsförmedlingen skulle styra upp denna s.k. arbetslinje. Samtidigt med detta, faktiskt både före och efter reformen, viftade såväl vänster- som högerpolitiker med statistik som visade hur många avbrott det var på sfi. Sfi fungerade minsann inte, dundrades det från alla håll.

Så här har det fortsatt, och fortsätter till dags dato. Det var inte många dagar sedan SVT Nyheter gick ut med ”nyheten” om hur många avbrott sfi har. Politikerna, och media, läser statistik som fan läser bibeln.

Låt oss bena ut detta lite grann. Avbrott från studierna på sfi kan handla om att personen fått arbete. Negativt? Kära politiker, ni har väl inte glömt arbetslinjen, införd av alliansen, men heller inte avskaffad när den rödgröna regeringen tillträdde. Barnledighet är en annan orsak till avbrott. Är sådant också negativt? Och vad händer när eleven gör avbrott för att flytta till en annan kommun? Självfallet blir det ett avbrott i statistiken i den kommun eleven lämnar, men vad är det som säger att eleven inte fortsätter på sfi i den nya kommunen?

Med viss insikt i frågan då jag själv jobbar på sfi, kan dessutom tilläggas att elever som t.ex. gör avbrott p.g.a. arbete, ofta kommer tillbaka när arbetet tar slut. Detsamma gäller självfallet för barnledighet. Men i statistiken blir det ett avbrott, som politiker sedan, helt utan kunskap, kan använda för att lobba mot exempelvis kommunal sfi-undervisning.

Mer rättvist vore det om förslagsvis 1000 elever runtom i landet följdes under en längre tid. Då skulle våra politiker se att avbrott snarare är ett resultat av en oerhört flexibel och individanpassad undervisning, med nämnda möjligheter till arbete, praktik och andra ”avbrott”, än en följd av att sfi skulle vara dåligt utformat. Välkomna ut i verkligheten kära politiker av alla färger! Välkomna att besöka sfi och se hur det faktiskt ser ut bortom missvisande statistik!

Högerhökarna ser sin chans..

Av , , 2 kommentarer 4

Högerhökar (debattörer, politiker och folk på kammaren) ser nu sin chans i och med turbulensen kring Kommunal, att ropa på avskaffandet av fackföreningar. Något dessa hökar länge drömt om.

De är strategiska och ställer via olika medier frågan om huruvida facket spelat ut sin roll. Svaret är enkelt: så länge vi har ett system där människor tvingas (alternativet är svält) att arbeta åt, och skapa vinster åt företagsägare, så behövs ett skydd för de som arbetar.

Snälla medmänniskor, låt er inte ens dras in i debatten om huruvida facket behövs. Det är en icke-fråga som kommer med en gömd agenda, nämligen fackens avskaffande. Och denna fråga kommer uteslutande från höger. Ett plus ett blir alltid två.

2016 – lönesänkarracet har startat

Av , , 1 kommentar 5

En av de politiska stridsropen från höger under 2015 gällde lägre ingångslöner. Lönesänkningar, kort och gott. Det påstods att ingångslönerna är för höga, men ingen kunde visa vilka jobb eller branscher det rörde sig om. När två unga kvinnor går in i Aftonbladet Debatt och berättar om hur de redan nu kämpar med att få tillvaron att gå ihop så förstår en ganska kvickt att talet om för höga ingångslöner är snömos, avsett att sänka allas löner. Anledning?

Den stackars företagsägaren utblottad, måste få lite mer i fickan så han (det är ofta en han) kan överleva. Rent nonsens förstås. Svenskt Näringsliv, dess lobbyister, och företagsägare runtom i landet skyr inga medel för att få mer i sina egna fickor. Vi från vänster måste gå all-in och visa hur verkligheten faktiskt ter sig, t.ex. för nämnda unga kvinnor som får kämpa hårt varje månad med att betala räkningarna och samtidigt kunna äta sig mätta. Vi måste visa att vi inte ska ha en armé av arbetande fattiga.

Hur var det nu med arbetslinjen? Arbete ska löna sig har högerns tankesmedjor, politiker och lobbyister basunerat ut. Dessa högfärdiga högtflygande ord å ena sidan och lönesänkarrace å den andra. Vänstern, facken, vi alla, måste nu ta fajten mot lönesänkarna. Låt detta bli vårt nyårslöfte för 2016.

Utebliven lön – solskensavtal

Av , , Bli först att kommentera 0

Läser om s.k. solskensavtal, där företagaren skickar hem sommarjobbare om hen anser att vädret inte är gynnsamt för verksamheten. Företagaren gör ett grovt avsteg från kollektivavtalet och de avtalade tiderna när hen gör så här.

Faktum är att det är stöld från de anställda. Det ser såna här s.k. entreprenörer inget problem med. Låt oss vända på steken. Vid minsta misstanke om stöld från företagsägaren så är avsked den sannolika utgången. Men stöld från de anställda är det helt uppenbart inga problem med.

Det bästa vore om såna här s.k. företag exproprierades och tillgångarna delades ut till brottsoffren. Expropriering är självklart inte en möjlig åtgärd, men en vacker tanke är det. En rimligare slutsats är dock att facken måste få mer makt, och inte mindre. Om stöld från företagsägaren inte är godtagbart, vilket de flesta håller för självklart, så borde samma förhållande gälla i motsatt riktning.

Hagamannen – individ vs strukturer

Av , , 2 kommentarer 5

Jag läste ett blogginlägg från en KD-politiker här på blogg.vk.se om Hagamannen. I detta inlägg blir det tydligt hur högerpartierna i sten förnekar alla strukturer i samhället.

Smetana (nämnda politiker) menar att det handlar om individer som begår brott, och förnekar övergripande strukturer. Att 98% av alla anmälda våldtäkter begås av män mot kvinnor säger något för många, dock inte för högerpolitiker. De fortsätter alla envisas med argumenten om enstaka individer och inte alla män. Nej, det är inte alla män som begår våldtäkt.

Alla män är dock potentiella, läs: potentiella våldtäktsmän, därför att samhället och världen domineras av en och samma struktur: patriarkatet eller patriarkalism. Strukturer innebär att det finns tankegods som genomsyrar hela samhället på olika sätt. Patriarkatet är en sådan struktur där allt från nedsättande skämt om kvinnor ingår, via omdömen om kvinnors utseende, kläder, till jämställdhetsfrågor i allt från lön till hemsysslor, och slutligen trakasserier samt våldtäkt/mord.

Även männen ute i förorten som trakasserar kvinnor för deras klädsel eller beteende innebär uttryck för kvinnohat, liksom de systematiska våldtäkter en kunnat läsa om i Indien. Allt det nämnda i de två föregående meningarna är olika uttryck för samma sak, det vill säga misogyna (kvinnohatande) strukturer här i Sverige och i världen. Bjästafallet exemplifierar också misogyni där prästen tog in våldtäktsmännen i gemenskapen och den utsatta kvinnan lämnades därhän. Det går att ta hur många exempel som helst.

Hagamannen ingår alltså i ovannämnda struktur. Hans maktutövning mot kvinnor är endast möjlig därför att han är en del av den patriarkala misogyna struktur som genomsyrar vårt samhälle och vår värld. Nej, alla män begår som sagt inte våldtäkt/mord, men de misogyna strukturer vi lever under gör det möjligt att på olika sätt behandla kvinnor som lägre stående varelser. Den dagen alla män, eller i alla fall en majoritet, inser att patriarkalism eller patriarkatet är en global struktur är den dagen då det finns en verklig chans att krossa kvinnohatet på allvar och utan pardon.

P.S. För att täcka in allt våld som män begår mot kvinnor vill jag kalla det patriarkalt våld. Här ingår även det som tidigare benämnts hedersvåld. D.S.

Grekland – skuldfrågan

Av , , Bli först att kommentera 0

Just nu tycks det råda en besatthet hos såväl moderater som socialdemokrater med att fastställa vems/vilkas felet är att Grekland befinner sig i djupa ekonomiska problem. En kan berättigat ställa frågan om vad svaret förväntas leda till.

Både Hökmark och Holmlund menar att grekerna själva är att klandra. De är möjligtvis inte helt ute och cyklar (sanningen är mer komplex, men låt oss för resonemangets skull anta att de har helt rätt), men vilka greker? Alla? Om alla skulle vara svaret tycks dessa debattörer, och många andra tyvärr, då underförstått mena att Grekland har sig själva att skylla och med andra ord får lida rättfärdigt.

Ett rimligare perspektiv ger vid handen att det handlar om eliten i samhället som orsak till denna kris, men inte ens då helt ensam. En elit i kombination med lättjefulla tyska banker och andra utländska valuta- och kapitalspekulanter har ”dragit sitt strå till stacken”. Folket, gräsrötterna, och medelklassen är inte förklaringen. Ändå är det de rika som lämnat landet tillsammans med allt betydande kapital, och kvar står den stora helt oskyldiga massan som EU och framför allt Tyskland vill se gå på knäna som en slags hämnd.

Ty alla instanser som har någon form av auktoritet vet och har erkänt att grekerna inte kommer att kunna betala tillbaka. Och hur skulle de kunna det, med en av EU krympt ekonomi? Tvärtom, skulden växer hela tiden, just på grund av åtstramningarna. Lånen som Tyskland ger ut går till stor del direkt tillbaka till tyska banker. Tyskland räddar sina kreditinstitut, inte grekerna.

Så vadan denna besatthet av skuldfrågan? Tyskland om något land vet konsekvenserna av att respektive tvingas betala enorma skulder, 20-talets krigsskulder vars avbetalningskrav ledde till nazismens framväxt, samt av att själva få skuldavskrivning, 1953 där bland andra Grekland gick med på en nedskrivning med hälften.

Återigen väcks frågan huruvida det är konstruktivt att försöka se exakt vems felet är. Ja, rika greker och politiker av alla färger är en del i det, men inte hela landet, och parter utanför landet står heller inte skuldfria. Dessutom, en substantiell nedskrivning räddar också resten av Europa på både lång och kort sikt. Så snälla, kan vi släppa frågan om skuld? Det leder inte framåt att dröja sig kvar vid den. Nu mer än någonsin är det uppenbart att vinster privatiseras medan skulder socialiseras. Detta har det grekiska folket smärtsamt fått och får erfara.

 

Grekland – EU

Av , , Bli först att kommentera 3

Greklandskrisen känner vi väl alla till vid det här laget. Åsiktsvågorna går höga, och två sidor i debatten är klart urskiljbara. Den ena anser att Grekland grävt ner sig självt och förtjänar allt det får, utan pardon. Den andra driver den klart rimligare ståndpunkten att det ligger något i att Grekland försatt sig i hålet, men att också Europa bildligt talat grävt en mängd jord över grekerna.

De kan nu omöjligen ta sig upp själva. Fler krav på åtstramningar från långivarnas sida leder inte till någon tillväxt i ekonomin. Något som Paul Krugman, känd ekonom och skribent, också medger. Fortsätter trojkan sina vansinniga krav så kommer det att leda till social misär, än mer än nu. Och tänker en lite längre så är det inte svårt att förstå att extrema situationer också leder till extrema lösningar. Frågan är om långivarna är beredda på ett sådant scenario.

En annan fråga som väcks meningen med EU. Ska EU vara en sammanslutning av stater som enbart drar nytta av varandra, och vid minsta tecken på problem låter en medlemsstat gå under? Eller ska solidaritet råda? Den som hävdar att EU, och kanske främst Tyskland, varit solidariska, har inte alla fakta på bordet. För den som inte visste det så har Tyskland tjänat mycket pengar på höga räntor inbetalda av Grekland. Dessutom tycks det historiska minnet inte vara särskilt bra. Skuldavskrivning 1953 för Tyskland, rings a bell? Och det är inte enda gången som Tyskland fått skulder nedskrivna.

Om skuldavskrivning inte är ett alternativ så finns förhoppningen att Grekland går ur EU, och därmed riskerar hela EU-projektet på sikt att spolas ut med historiens badvatten. Good riddance, EU är företagsägarnas sammanslutning för lönedumpning. Låt projektet dumpas på historiens soptipp, det har gjort mer skada än nytta. Jag hoppas att Grekland lämnar, och då faktiskt får en chans till en framtid. Folket där förtjänar det. Greklandskrisen har mer än något annat visat bristerna i hela EU-soppan.

Lagstadgade minimilöner – aldrig!

Av , , Bli först att kommentera 3

Reaktionärer, alliansvänner och dito röstare tar alla chanser att föra upp den bakåtsträvande och fullkomligt föraktfulla tanken om lagstadgade minimilöner, och alltså kollektivavtalens avskaffande, på agendan. Det är både förvånande och inte.

Bakåtsträvan till en tid när arbetsköparna hade all makt ingår i alliansvännernas ideologiska vision, ur den synvinkeln är diskussionen om minimilöner inte särskilt egendomlig. Å andra sidan kan en fråga sig om alliansvännerna inser att anställda faktiskt måste ha råd med konsumtion av företagens produkter. Hur de uppnår det med en framtida armé av working poor framgår inte.

Alliansvänner pratar ofta om hur marknaden ska styra: lönsamhet, tillgång och efterfrågan. Dessa begrepp tycks vara heliga för de reaktionära välfärdskritikerna. Då kan en stillsamt undra varför olönsamma företag, som inte anser sig ha råd med kollektivavtal, ska hållas om ryggen. Nej, dessa företag bör gå under, så att vi istället har livskraftiga företag som investerar i sin personal. Personalen är de som skapar vinsterna åt ägaren/ägarna, om inte alliansvännerna visste det/alternativt förträngde detta faktum.

Slutklämmen blir att den svenska modellen med kollektivavtal måste värnas, till varje pris, mot bakåtsträvande alliansare. Kanske kommer vi åter få anledning att mobilisera arbetarrörelsen, det visar sig.