Både Kommuner och Landsting har fått sämre och sämre ekonomi. En av anledningarna är att kommuner och landsting får ta en större del av den ekonomiska krisen, då regeringen genom sina reformer minskat statens kostnader för sjuka och arbetslösa.

Lösning ett, är att regeringen ändrar sina reformer.

A-kassans differentierade avgift har regeringen redan erkänt var ett misslyckande. Som fått arbetslösa som saknar A-kassa att tvingas leva på kommunernas försörjnings stöd istället.

Utförsäkringarna i sjukförsäkringen har regeringen också delvis erkänt sitt misslyckande. Långtidssjuka som inte kan gå tillbaka till ett arbete, har istället ställts på bar backe. Även de har fått vända sig till kommunernas försörjnings stöd.

Den höga arbetslösheten som regeringen lovade att de skulle ordna med sina reformer, har inte lyckats. Istället ser vi arbetslösheten nå nya skrämmande nivåer.

Samtidigt stiger ohälsan i arbetslivet, ett område som regeringen var snabb att prioritera ner. Fler och fler tvingas lämna sina arbetsplatser på grund av sitt arbete.

Ändå finns kunskapen. Men regeringen valde att inte fortsätta satsningarna på detta och få ut kunskaperna i arbetslivet.

Förebyggande billiga åtgärder, blir istället kostsamma långa åtgärder, för att få människor tillbaka i arbete. Som Landstingen får betala, men även företagen som tappar viktig kompetens.

Ett hårdare arbetsliv, arbetslöshet och utförsäkringarna för också med sig att fler och fler, mår psykiskt dåligt. Landstingens läkemedels kostnader för psykofarmaka rusar iväg.

Vem kan ärligt säga att regeringens reformer är rätt väg för Sverige, ska fler och fler må sämre och få det sämre?

Då kommer vi till lösning 2, minska kostnaderna. Ja, det går att göra till en viss gräns. Men, kommuner och Landstingen kan inte styra över alla kostnader, då dessa är tvingande i lag. Här skulle regeringen kunna skjuta till pengar till kommunerna och landstingen när dessa kostnader ökar på grund av regeringens reformer och konjunktur läget. Istället väljer man att minska just dessa stöd, förutom till främst Stockholm.

Så till alternativ tre, ett alternativ som diskuteras mer och mer runt om i Sverige, med regeringen som påhejare. Skattehöjning, vill regeringen höja skatten? Nja, de vill ju införa ett jobbskatteavdrag till, men de ser gärna att kommuner och landsting höjer sina skatter. De menar att utrymmet finns just för jobskatteavdraget.

Anledningen är också att då blir det en plattare skatt. Alltså att den som tjänar mer, minskar sin skatt och den som tjänar mindre, betalar mer. För ska ekonomin gå ihop, måste de som tjänar mindre, betala mer, när de som tjänar mer, minskar sin skatt.

Du kanske undrar hur går det ihop höjs inte skatten för alla lika mycket?

Ja och nej. Höjs skatten med 50 öre per hundralapp så höjs den ju för alla. Men, jobbskatteavdraget höjs också, så för den med arbete och en lön på ca 30 000 kr, får efter avdrag i kronor samma skattehöjning som den som är sjuk eller arbetslös, som får en ersättning på ca 20 000 kr.

Jobbskatteavdraget är så utformat att det höjs med en skattehöjning och det följer prisbasbeloppet. Så när löneökningarna har hållts nere, samtidigt som prisbasbeloppet höjts, så är det idag fler höginkomsttagare som inte når taket i jobbskatteavdraget mot när första avdraget infördes.

Summering av alternativen, ett förändra reformerna, se över kostnaderna och låt staten skjuta till stöd för konjunktur och reformer som påverkar kostnaderna, tre höj skatten.

Jag tror att vi efter 2014, måste göra alla tre alternativen. Nuvarande insomnade regering kommer inte lyckas få fram någon fungerande förändring innan valet.

Ekonomin i stat, kommun och landsting måste vara i balans. Därför är sund ekonomi en förutsättning för en välfärdsstat. Politik är att välja, vi kan välja vilket samhälle vi vill ha. Så vi kan välja en rättvis fördelning av den ekonomi som vårt samhälle genererar.

För mig är valet att vi ska välja en väg där fler och fler får det bättre och mår bättre. För mig är det självklart att ett samhälle ska lyfta dess individer, inte trycka ner dem.