Skönt det här med att kunna välja. Som nu på Valborg – huruvida man vill titta på en eld eller ej. Och bli varm framifrån och kall bakifrån. Eller frysa alltigenom.

"Gott om värme är det ont om" påpekade en facebook-vän idag! Lite fyndigt sagt! Själv delade jag en bild på den här gamla, handknutna ryan som en Valborgsmässo-hälsning". Då kommenterade en annan fb-vän – "Du verkar ha nåt för varenda helg/dag. Hur ser din "tjugoandra söndagen efter trefaldighet-dekoration" ut?" Det var dagens fb-bästa! Tål att fundera på…! 

Tills vidare väljer jag bort Valborgsmässoeldar – och stannar hemma hos "katten"!

Sökte bilder till några artiklar idag. Blev förstås att jag kollade också på foton, som m jag inte behövde. I varje fall inte för tillfället.

Slogs som ofta av hur tydliga och fina många fossil är. Som exempelvis de här fåglarna vi fotade för några år sen på Smithsonian. Till den översta hade vi bara skrivit "fågel". Så något mer vet jag just inte om den.

Om den här däremot hade vi antecknat att fossilen kommer från Sydamerika. Den ser nästan ut som om den var med om någon slags kataklysm just när den dog och blev till fossil. (Fossilen längst till höger är ett berömt fladdermusfossil.)

Och sen den här – som ser ut som om den springer. Om den har vi antecknat att fossilen hittats i Wyoming och är släkt med nutida markblåkråkor på Madagaskar. Ja, det stod förstås inte markblåkråkor på info-skylten på Smithsonian. Det stod "ground rollers". Och när jag slog upp det på wikipedia och gick över till svenska wik, så stod det markblåkråkor, och att de lever på Madagaskar.

I wikipedia får man veta att markblåkråkorna är mer markbundna än blåkråkorna. Ja, det skulle man ju kunna sluta sig till av namnet. Man får också veta att det inte finns några kända fossil av markblåkråkor. Och att det än så länge inte finns några indikationer på att de förekommit någon annanstans än på Madagaskar.

Får nog ta och studera det här släktskapet lite närmare. Nu stod det ju förstås bara att den fossila fågeln var släkt med den nutida markblåkråkan på Madagaskar. Inte att det var en sådan. Men ändå – helt säker kan man nog inte vara att det inte flög omkring några markblåkråkor i Wyomings forntid.

Eller gick omkring på marken, för att vara mera säker på saken.

Att våga bjuda på sin personlighet, den man verkligen är, utan en massa murar och förskansningar framför. Och att samtidigt acceptera andras personligheter, som de i sin tur  verkligen är. Är inte det vad sann gemenskap egentligen handlar om?

Och då menar jag förstås inte att man ska öppna sitt innersta för var och en som man möter – eller i offentliga media. Nej, det tror jag tvärtom man ska vara väldigt försiktig med, och bara göra inför dem man har ett absolut förtroende för.

Men om vi inte vågar vara oss själva, utan bara framstår som någon blek kopia av något eller någon – som i sin tur möter någon annan kopia av något eller någon. Ja, då blir det ju knappast något möte människor emellan, inte i verklig mening!

Och hur kul är det?

Tror jag ska ta ner den här året-runt-tavlan nu. Även om den mest är som en vårtavla, och på så sätt passar just för årstiden.

(Sa någon påsk? Men, nej – varför det?)

Men funderar på att låta de här året-runt-hönsen stå framme lite till. De gör sig så bra bredvid myntburken på hörnskåpet i köket.

(Ja, så gillar jag prickigt förstås. ÄVen om jag aldrig sett några prickiga höns – på riktigt).

Det här kortet är dock borta – det har vi sålt på tradera. Och jodå, jag ser att det står "God Påsk" så jag kan inte försöka låtsas att det inte är ett påsk-kort. Men vem har sagt att påsk bara är påsk en halv vecka om våren.

Budskapet i psalmen stämmer ju – hela året om!

.

Tänk vilken fin idé hon fick Beda Hallberg! Och att vi fortarande gillar den så många år senare. Efter vad jag förstått blir de pengar som kommer in till verklig hjälp.

Fast det är ju inte så mycket man gör – betalar ett par tjugor och får en fin krans som påminner om att våren är här. Men,många bäckar små… 

Hoppas det blir en stor å i år också!

Den här bilden har som ingenting med Beda Hallberg eller majblomman att göra. Men den passade så fint i färgen…

Här står mer att läsa om Beda Hallberg!

http://sv.wikipedia.org/wiki/Majblomma

Det här med tid! 

Det enda sättet att stanna den är att ta ett foto på någon klocka och så titta på sitt fotograf. Nejdå, så enkelt är det förstås inte. Men ibland tar fantasin vingar och flyger iväg någonstans…

Eller lättar ankar och seglar bort för fulla segel! Att fantisera – det är bara så skönt ibland!

Tillbaka till tiden, så sa någon att den är rättvis. Vi har alla precis lika mycket! Ja, så kan man också se det! Och det är inte ens taget ur fantasin – utan helt rätt och riktigt. Men som regel tänker man inte så!

Just innan knopparna brister! På ett sätt tycker jag att blommor är allra vackrast då. Eller är det som man tycker att de är mest intressanta. Särskilt de första som kommer om våren, mitt upp ur den karga marken och fjolårslöven.

Fjolårslöv förresten – tycker faktiskt det är något speciellt även med dem. De har sitt budskap om vår, de också. Och vem kan tänka på exempelvis blåsippor, utan fjolårslöv. Så härligt prassliga när det börjar torka upp lite trevligt ute i markerna. Eller som här – i egen liten trädgårdsmark.

Blåsippisbladen sprider sig förresten och börjar dyka upp lite varstans. (Fick faktiskt med en liten blåsippeknopp på ett foto, men även på fotot fick man nästan leta, så jag avvaktar lite med deras knoppar och blommor.)

Men djupt därnere i bladen kan man ana pärlhyacintens blåa knopp…

Sen det där med att det skulle göra ont när knoppar brister. Visst – man förstår att Karin Boye skrev ur sin egen djupa smärta. Men  att ständigt höra det citeras – det har jag lite svårare att förstå.

Om man tänker på det, rent bokstavligt, så tror jag inte alls att det gör ont! Då tänker jag mig heller att knopparna brister ut i jubel. Just nu känns det lite som om de väntar in ögonblicken – kanske för att dela jublet med oss?

Gillar inte det här styrandet med gilla-bilder på face-book.

Dvs "gilla om…", underförstått att om jag inte trycker gilla så gillar jag inte bilden, inlägget av vad det må vara. Ofta är det riktigt bra saker som jag egentligen gillar. Eftersom jag inte tycker om att bli styrd, så trycker jag av princip inte på gilla när det står så – och inser att jag på sätt och vis blir styrd då också, till att inte trycka!

Och idag blev måttet rågat, då det dök upp en jättefin bild på tvillingar med Downs syndrom. Och så står det att man ska trycka på gilla om man respekterar dem – och ignorera om man inte har något hjärta!

Så – nu har jag inget hjärta eftersom jag inte tryckte på gilla, eftersom jag inte vill bli styrd…  – och så blev jag styrd i alla fall. Känns som om någon eller några försöker manipulera mig och ge mig dåligt samvete.

Förresten gillar jag inte att man sätter ut barn med Downs syndrom så där. Känns lite som en markering att de är udda, även om det görs i en välmenande ton. 

Annars gillar jag att gilla allt möjligt. Det ger en skön känsla inombords – men jag vill göra det villkorslöst. Inte med något "om" i släptåg!

Glad att sommargardinerna kom upp till påsk! Då sitter de redan uppe!

Krukväxterna längtar dock fortfarande efter sin omplantering. Men när ljuset kom och näringen tillsattes, så verkar de ganska glada ändå – åtminstone de flesta!

Ljus och näring – tänk ändå vad det gör! För oss människor också!

Solen lyser över Vallmovägen! Fast vallmon blommar inte än – förstås! Men snart så…! 

Än så länge är det lite kalt, men är idagsläget glad att även den snö som syns på bilden är borta. Och att den krukros jag planterade för några år sen tycks ha klarat sig även denna vinter. Den märktes förresten inte av på ett par år eller så, för att sedan för ett par år sedan plötsligt börja blomma. Först ganska lite en sommar, och så nästa med flera…

Hur många blir det i sommar – månntro?