Framtidstro

Så har livet gått tillbaka till lite mera normala förhållanden, även om valet på riksnivå verkar bli en rysare och långbänk. Vi är vana vid att valet fungerar och att valsystemet garanterar säkerhet o.s.v. Men årets val har överraskat på många sätt.

I dag fredag har jag varit i Skellefteå och lyssnar till Cerum från Umeå universitet om hur västerbotten kan hävda sig i förhållande till sin omvärld. En slutsats de drar är, att våra naturtillgångar historiskt har dragit folk ut från städerna. Men i takt med att våra naturtillgångar inte längre är personalintensiva, menar man att städerna kommer att växa och landsbygden minska. En rätt mörk framtid för de mindre kommunerna och kanske främst inlandet. Då infinner sig frågan, kan vi göra någonting åt det? Vill vi göra någonting åt det? Umeå kanske inte är så intresserad av att stoppa en sådan utveckling, särskilt när forskare säger att en stad måste ha minst 100 000 invånare för att dra nytta av denna expansionsteori. Man menar till och med att norrland är för litet befolkningsmässigt för att kunna dra till sig ytterligare människor.

Det var den dystra sidan, nu tror jag inte fullt ut på dessa teorier. Vi har en del arbetsamma uppgifter framför oss, men inget är statiskt allt går att förändra. Ser vi till historien så har befolkningsströmmar faktiskt gått i andra riktningar, norrland befolkades av andra skäl än dessa teorier. Dessutom bygger dessa antaganden på att vi alltid ska ha en tillväxt, att välfärden ska bli bättre. Det finns ingen som har de rätta svaren i dessa frågor och för lilla Robertsfors är utmaningen stor. Men utan tvekan har vi fördelen med närheten till både stad, land och service. Vi har en kustremsa som borde kunna fortsätta locka till boende. I takt med att huspriserna stiger, främst då i södra kommundelen, blir det också mera intressant att bygga i vår kommun. Så oavsett forskarnas rapporter ser jag positivt på Robertsfors möjligheter att växa och bli Sveriges bästa kommun.

Obs. denna blogg är inte korrekturläst av min fru.