Tur att det finns experter!

Hela förmiddan har bestått av skidåkning. Först var det skidskytte med mixstafetten och man sitter i soffan och är expert. När det gäller att hantera bössa och skjuta prick så kan jag väl bara säga att inte ens om det gällde livet skulle jag kunna hitta av en lagårdsvägg, detta vet jag mycket bestämt. Jag har nämligen problem att blunda med rätt öga och då uppstår ju problem. Vad gäller skidåkning så har man inte heller där rönt några större framgångar. Tänk er följande: Jag befinner mig framför carporten och marken är plan, mycket plan. Inte en lutning så långt ögat når. Jag spänner på mig ett par skidor. Fåglarna håller andan och spänningen är oooolidlig. Det kommer en lätt vindpust från väster och PANG!!! så ligger jag där. Så här kan det fortsätta så länge som jag känner för att förödmjuka mig själv/roa omgivningen. Det börjar nog vara en 10 år sen jag provade men minnena är mycket levande.

Alltså, med tanke på ovanstående meriter, borde man ju inte kunna vara en sån lysande expert som man faktiskt är. Men det är man! Det känns skönt. Jag har så många fina, små råd att ge vad gäller valla, inställning av siktet, hur loppet ska läggas upp, hur laget ska tas ut. Jag vet allt – bara fråga! Så därför måste det ju vara min förtjänst att Sverige fick ett silver idag. Jag nådde inte riktigt fram med mina råd till damernas 10 km och se, blev det nån medalj? Icke. Skämt åsido bor det inte en liten expert i oss alla?