Om dödshot mot mig – och om hot i allmänhet mot politiskt aktiva, del I
Yttrande- och tryckfriheten
måste försvaras. Arbetarpartiet
behöver Dig i denna kamp – som hårdnar
_______________________________
Ingress
Ett bra initiativ. Den andra februari i år fick jag ett antal frågor av VK-journalisten Anders Wynne rörande hot mot politiker. Frågorna och svaren ingick i ett forskningsprojekt vid Umeå universitet. Det är ett bra och angeläget initiativ. Dock har jag, bland annat, funderat på främst två saker rörande :
a) vilka politiker fick frågorna om hot – det är nämligen inte alls säkert att det är partiernas gruppledare som är mest utsatta,
b) i vilken miljö har det politikernas engagemanget vuxit fram – genom tidningsförsäljning utanför systemet / fackligt arbete på jobbet eller via väl betalda positioner i stadshuset?
I den första delen av mina bloggar kring frågan om hot mot politiskt aktiva tänker jag redogöra för mina svar på de frågor som alla gruppledare för partierna i Umeå kommunfullmäktige fick. I kommande blogginlägg kommer jag att:
a) försöka ge ett historiskt perspektiv på frågorna om hot mot politiskt aktiva,
b) försöka problematisera den situation som har uppstått på grund av det ökande avståndet mellan politiskt aktiva och stora delar av partiernas väljarbas,
c) ta upp den utveckling i riktning mot åsiktskorridorer – inom vilka du ”måste hålla dig” – för att våga delta i den politiska debatten.
Återigen: jag anser att frågan om hot mot politiskt aktiva är angelägen. Därför tänker jag skriva om mina egna tankar kring detta ämne. Men jag börjar alltså med att publicera mina svar på de frågor som alla gruppledare fick. Du kan även läsa övriga gruppledares svar i fredagens (17/2) VK.
_ _ _ _ _
Fråga ett: Har du någon gång blivit utsatt för våld, hot och/eller trakasserier i din roll som politiker?
Ja, många gånger. Den första gången var 1987 och den senaste gången var 2018 – under mer än 30 år.
Fråga två: Om Ja: Har det hänt det senaste året?
Nej. Den senaste gången var i samband med valrörelsen 2018.
Fråga tre: Kan du ge exempel på vad du blivit utsatt för?
Dödshot via telefon, hakkors på ytterdörren, naziemblem på partilokalen, jag stod öga mot öga med 20 våldsverkare från Nordiska motståndsrörelsen när de angrepp Umeå i september 2013, jag fick ett dödshot uttalat mot mig, öga mot öga, på Rådhustorget i samband med valrörelsen 2018. Med mera.
Fråga fyra: Har du anmäld någon sådan händelse? Varför/varför inte?
Ja, vissa.
a) Hakkorsen på dörren 1994.
Vi var rädda för att vår treåring skulle drabbas av att nazisterna kastade in en sten genom fönstret – vi bodde på en loftgång.
b) Jag anmälde även den som hotade mig på Rådhustorget 2018 (jag ringde efter polisen) eftersom jag trodde att den som då hotade mig skulle gå till angrepp.
c) sedan har polisen kontaktat mig (tre gånger tror jag) och meddelat att jag stått på olika nazistgruppers ”dödslistor”. En av dessa blev mycket omskriven bl a i VK åren 1999 och 2006 (tror jag). Den grupp i vilkas register bland annat jag fanns med hade skjutit Björn Söderberg till döds med tre kulor i huvudet.
Man anmäler man inte allt. Även detta blir till slut en sorts vana. Det kanske låter nonchalant – men man lär sig att göra bedömningar av vilka hot som verkar vara farliga (svart) och vad som verkar vara ofarligt (vitt). Svårast är de grå mellanlägena.
Det är nu tio år sedan nazisterna riktade något hot mot mig. Då det var som värst kände jag mig aldrig ensam utan jag kände mig alltid skyddad av partiet.