Sensationell vändning. Thoréns arenor förvärvade av Arbetarpartiet!

 

Ingress
Under påskhelgen har Thorén Arena-affären fått en minst sagt sensationell vändning. Arbetarpartiet har tagit över ägandet av arenorna på Noliafältet! Jag har intervjuat min partikamrat, Arbetarpartiets gruppledare i Umeå kommunfullmäktige, Davis Kaza. I detta blogginlägg bevarar Kaza de frågor som alla som har följt Thorén-affären idag måste ställa sig när Arbetarpartiet nu står i begrepp att ta över arenorna. 

Fråga ett:
Varför har Arbetarpartiet förvärvat Thorén-gruppens arenor?

– Det har jag faktiskt inget bra svar på, säger Kaza. En bättre fråga är väl hur det kom sig att vi kunde förvärva arenorna? Jag är själv fortfarande omtumlad.

Fråga två:
OK, hur kom det sig att AP kunde förvärva Thorén-gruppens arenor?
– Det är en ganska fantastisk historia. Under förra veckan damp ett inbjudningskort ned i min brevlåda. Det var Raja Thorén som bjöd gruppledarna i Umeå kommunfullmäktige på fest. Han hade låtit skriva ”Kom på Raj-raj med Raja” i guldtext på inbjudningskorten. För att inte vara oartig infann jag mig på angiven plats på påskafton. Det var en adress väster om E4:an, så mycket kan jag säga, berättar en påtagligt omtumlad Kaza. Och jag var sen, det hör till saken, säger Kaza vidare.

 

Fråga tre:
Så Raja välkomna dig alltså med att ge bort arenorna till Arbetarpartiet?

– Nej, nej, svarar Kaza, avvärjande. Det gick till på ett helt annat sätt.

Fråga fyra:
Kom till saken då, karl!

– Jag ska försöka, säger Kaza, och slår ut med händerna i en nästan uppgiven gest.
– Alltså, direkt när jag steg in genom dörren fick jag se flera av Umeås politiska profiler och en del andra kändisar, som jag inte vill nämna vid namn, sitta runt ett bord och spelandes poker. Till hög musik. Jag blev anvisad en plats vid pokerbordet, av en okänd person, och fick veta att den hög med spelmarker som låg på bordet framför min stol var värd 500 kronor.
– Det är som i Kasinostugan, sade den okända personen, skrattade och försvann. Jag tyckte att jag sett honom på sportsidorna.

 

Fråga fem:
Det här låter ju spännande – vad hände sedan?

Ja, miljön kändes lite ovan. Men jag gillar ju poker, även om jag sällan spelar om pengar. Men jag tänkte att jag ju alltid kunde sluta spela när jag förlorat mina 500 kronor, säger Kaza, och fortsätter sedan sin berättelse.
– Bredvid mig satt kommunalrådet Hans Lindberg (s). Han hade en rätt liten hög med spelmarker framför sig och såg lite varm ut, nästan svettig. Lindberg log lite nervöst då jag slog mig ned, fortsätter Kaza. Det verkade inte ha gått speciellt bra för honom. Mitt emot Lindberg satt en brett leende Raja Thorén. Dennes hög med spelmarker var desto större. Även Anders Ågren (m) satt med vid bordet samt Mattias Larsson © och Veronica Kerr (kd). Dessa verkade också ha förlorat en del. Men Bore Sköld (v), Nils Seye-Larsen (mp), Lars Forsgren (sd) och Hanna Lundin Jernberg (l) hade redan lämnat bordet. De satt och såg lite sura ut, tyckte jag nog, och tröstade sig med soft drinks, i fåtöljerna runt pokerbordet. Jag drog slutsatsen att poker inte var deras grej. Maria Lindvall (f.d. l) var också där.

 

Fråga sex:
Fick du något intryck av hur höga insatserna hade varit

– Jag kom ju sent, som sagt, svarar Kaza. Men det verkade ha gått ganska tufft till. Det fanns även kreditkort bland spelmarkerna i Rajas hög, som några deltagare tydligen hade satsat, och förlorat, innan jag kom. Det var uppenbart att det hade spelats högt, säger Kaza. Han fortsätter med att beskriva stämningen.
– Det stod en del halvt urdruckna flaskor på bordet. Vodka och Gin, Whiskey och Konjak. Fina sorter. Samt en hel del tomma ölflaskor.

 

Fråga sju:
Hur gick själva pokerspelet för dig – du verkar undvika den frågan?
– Det gick helt sanslöst bra, svarar en generad Kaza.
– Jag kände att jag hade flyt, det var min kväll, liksom. Efter några omgångar hade jag vunnit en hel del av Thoréns marker. Han hade ett ganska dåligt poker-face. Varje gång han hade bra kort vände han sig mot Ågren och Lindberg och blinkade med höger öga. Det tog inte lång tid för mig att inse detta. Det var hans ”tell”, som James Bond skulle ha sagt, i Casino Royal. Jag satsade allt jag hade, vann, satsade allt igen, vann ännu mer, och steg för steg vandrade liksom Rajas spelmarker och kontokort över bordet, från hans krympande hög till min växande. Jag har aldrig drabbats av speldjävulen tidigare, men i lördags blev jag som besatt. Och bra gick det. Bättre än bra, faktiskt, säger en både stolt och lite ursäktande Davis Kaza.

 

Fråga åtta:
Hur reagerade de andra på att det gick så bra för dig?

– Alla blev inte glada direkt, om jag ska vara ärlig. Andra höll humöret uppe. Till saken hörde att alla hade lovat att stanna kvar på festen till dess pokerspelet var slut. Så de som gett upp korten roade sig bäst de kunde. Veronica Kerr, som gav upp pokerspelet rätt snart efter att jag hade anlänt, tog en svängom tillsammans med Borde Sköld, till dansbandsmusiken. Det var Anders Sellström (kd) som var diskjockey för kvällen, därav den dansvänliga musiken. Anders Ågren gav också upp pokern efter ett tag och började deklamera dikt, något från Shakespeare, ”to be or not to be”, tror jag. Sedan övergick han till ”Fänrik Ståls sägner”. Jag tror att han hade förlorat rätt häftigt, berättar Kaza vidare.

 

Fråga nio:
Några skandaler?

– Det var lite si och så med den saken, rodnar Kaza. Nils Seye-Larsen hade somnat i en soffa. Fast han log i sömnen…

Stackars Lars Forsgren hade tårar i ögonen. Han sade att hans misstag bestått i att han hade kastat bort alla klöver- och spaderkort. Och att det var dumt, samt att han funderade på att byta parti. Jag tycker att han ska hålla sig borta från att spela med pengar. Precis som hans partiledare Jimmie.

När Mattias Larsson fick slut på spelmarker antydde han att vissa hade haft väldigt lätt att få både stege, färg, kåk och fyrtal samt att bönder var hederligare än proffspolitiker. Jag tror han antydde att vissa hade fuskat. Han blängde på Ågren och mig, fortsätter Kaza.

Hans Lindberg, som också fick slut spelmarker, hade tänkt lägga stadshuset i potten, men ringde först en jurist, som avrådde, och därför gav Hans upp spelet. Ordentligt svettig. ”Och utan kontokort”. Det var Larsson som viskade det sistnämnda.

Liberalerna som, så att säga, hade två gruppledare på plats, hade delat upp sig i olika falanger, som satt i var sitt rum. I ett rum vandrade någon sorts hemmarullad cigarett runt – jag tror att det var där som Lundin Jernberg satt tillsammans med några från ungdomsförbundet. Men det var svårt att se på grund av all, sötdoftande, rök, så jag kan inte svära på saken, om det skulle gå till rättegång, berättar Kaza vidare. Det vore ju dumt att trotsa domstolarna, säger han också.

 

Fråga tio:
OK, men själva förvärvet att hallarna på Nolia – hur fick det till?

– Ja, jo, så här gick det till. När Raja började få slut på spelmarker blev han ursinnig. Först skrek han något om att skriva sina memoarer. Och då skulle både tidningar och teve få något att skriva om. Han, Raja alltså, skrek också att han inte tänkte glömma radion. Memoarerna skulle heta något i stil med ”från SSU, via bandykung till friskolemagnat – med hjälp av …”. Där tystades Raja ned av en del politiker i sällskapet, det syntes inte av vilka, då dörren till ett av liberalernas rum hade öppnats. Det var som dimman vid Lützen.

– Nåväl, fortsätter Kaza, sedan fick Raja rådet att lägga sina arenor på Noliafältet i potten. ”Den där djävla Kaza har satsat allt han har, nio gånger i rad, och vunnit varje gång, bolsjevikens bonntur måste ju ta slut”, hördes det från någon. Jag tror faktiskt att rådet kom från liberalernas rökrum.

Då blev alla i rummet plötsligt på helspänn, berättar Kaza. Dansmusiken upphörde, Kerr och Sköld lämnade dansgolvet. Till och med liberalerna samsades runt bordet (efter att den ena falangen lämnat sitt röka), Seye-Larsen vaknade, Ågren tystnade, Hans, Lars och Mattias tog sig samman. DJ Sellström slöt upp. Alla följde min och Rajas slutuppgörelse – vi var som två gladiatorer på Kolosseum. Det var som om vi hållit i svärd och inte spelkort.

Efter att vi båda hade kastat våra dåliga kort och bytt, lade Raja, med en väldigt nöjd min, nästan lite överlägsen, om jag ska säga sanningen, ut en Royal Straight Flush på bordet – i hjärter. Och då heter det Imperial Royal Straight Flush! Han sträckte sig sedan mot min, numera stora, hög av spelmarker och kreditkort. Men ni skulle ha sett allas min när jag visade min hand. Fem ess!

Det var där och då som arenan bytte ägare. Jag reste mig snabbt upp och lämnade rummet. Vem vet vad som hade kunnat hända.

 

Sista frågan:
Vad händer nu med arenorna?

Det är lite tidigt att säga. Och partistyrelsen måste ju, som sagt, få säga sitt. Men då VI inte har några lån på kåkarna så finns det en del handlingsutrymme. Lånen var nämligen det enda som Raja fick behålla. Sannolikt kommer vi att fortsätta att hyra ut till idrottsföreningarna – men till reducerat pris. AP kommer också att överta kontorslokalerna.

Den största skillnaden blir att vi, alldeles säkert, kommer att byta namn på arenorna. Vi utlyser härmed en tävling som alla som är mantalsskrivna i Umeå kommun får delta i. Skicka förslagen till Arbetarpartiet, Box 7001, 907 02 Umeå, avslutar Davis Kaza sin fantastiska berättelse.

 

Apropå namnförslag. Vad sägs om HÄGGLUNDS?