DÖD ÅT DET DIGITALA KONTANTLÖSA AUKTORITÄRA SAMHÄLLET. Nej till utredningar – Ja till brutalt omedelbara förändringar. Cash måste åter bli king

Författat lördag 6 april

Det är lördag den 6 april och jag hungrar! Och jag lider. Svårt.

Denna mänskliga tragedi utspelar sig i detta NU på snabbtåget från Uppsala till Umeå. Tro inte att jag åker tåg för att vara PK. Nej. Jag åker tåg för att mina knän smärtar för mycket för att ranta omkring inne på Arlanda flygplats. Tacka vet jag lilla Bromma som mina knän klarar av.

Jag åker tåg eftersom jag inte KAN att flyga hem till Umäh från Uppsala, efter att Arbetarpartiets medlemsmöte, i dag lördag, i Uppsala har avslutats. Och därför är jag är så ända in i helvete förbannad på detta digitala kontantlösa och auktoritära samhälle.

 

* Det digitala samhället måste dö – NU

Jag anlände till Uppsala torsdagen den 4 april, efter att ha åkt med snabbtåget från Umäh 06.21. Hade jag haft ett miljöfarligt privat jetplan skulle jag, naturligtvis, ha tagit detta. Enbart för att slippa framstå som en mesig PK:are. Men jag slapp i alla fall hungra på tåget. Jag kunde nämligen betala med mitt kontotkort – med mitt digitala kontotkort. Kortet fungerade nämligen. Ännu.

Jag haltade fram till mitt billiga Hostel … Jag lovar: OM jag haft en kommunalrådslön skulle jag ha tagit in på det absolut dyraste Hotellet i Uppsala. Men Arbetarpartiet är ett fattigt parti. Alltså ett Hostel, på St. Persgatan 16.

Mat. Jag köpte mat – billig och prisvärd mat – på närmaste Pressbyrå. Också på St. Persgatan. Jag plockade girigt på mig rulle ”Mangomaniac Chichen” i kyldisken, en stor kaffe (man är väl norrlänning) plus två kolsyrade vattenflaskor med citronsmak. (Stället har superbra musik – inte en låt gjord senare än 1969)!

Varför kolsyrat vatten? Därför att Uppsalas kranvatten smakar, rent ut sagt, SKIT! Åtminstone när man kommer från … Umäh. Och tänk – det gick bra att betala med mitt kontokort – med mitt digitala kontokort. Kortet fungerade. Även denna gång. Detsamma gällde taxiresan till den plats där Arbetarpartiets första partiföreningsmöte under detta veckoslut skulle hållas. Jag tog alltså inte bussen. Vem fan åker buss när ”firman” betalar för taxi? Jo, enbart PK-idioter. Yes.

Möte. Nåja, Ska sanningen fram kunde jag inte åka buss dit jag skulle. Jag hade alltså att välja mellan att hyra en bil och att ta taxi – och taxi blev väldigt mycket billigare. (Jag fattar inte att jag hela tiden hamnar i PK-fällan.) Partiföreningsmötet gick bra. Två pantertanter gick med i partiet. Den ena (80 år) hade, ensam, samlat in 67 namn mot de oskäliga hyreshöjningarna i Uppsala genom att gå och ”knacka dörr” –  precis som vi gör i Umeå då vi säljer vår tidning ”Veckans Nyheter” i trapphusen – och fått grannarna att skriva under. Och inte endast grannarna. Vilken Lady! Hon heter Magdalena.

Magdalenas kompis, Ingrid, som tvingas åka rullstol p g a en olycka, hade inte samlat in lika många namn mot de oskäliga hyreshöjningarna. Men hon fick gå med i Arbetarpartiet. Ändå.

Det fick däremot inte en yngre förmåga. Det var en kille som inte druckit kaffe under hela mötet. Han hade bett om ”lite varmt vatten” från vatten-bryggaren. Precis som ”kusinen” med den fula mustaschen i reklamen. Sedan plockade killen fram en tepåse som han hade smugglat in på vårt möte och hällde varmvattnet på denna. Han tog heller ingen bulle från Pressbyrån…

– Duger inte kaffet, frågade Magdalena?
– Eller bullarna som Janne hade med sig, frågade Ingrid?

– Jag kan inte sova på kvällen, svarade killen, om jag dricker kaffe efter 13.00. Dessutom vill jag ha rättvisemärkt kaffe. Kan ni ta med rättvisemärkt kaffe nästa gång, bad killen. Cirka 20 år. Men jag vill också gå med i partiet, avslutade han.

– Är du vegan? frågade jag.
– Ja, hur visste du det, svarare killen, och fortsatte med att säga att han trodde på att leva i harmoni med …

Där avbröt han sig. Ingrid körde nämligen på honom med rullstolen, samtidigt som Magdalena hällde en kopp skållhett icke-rättvisemärkt kaffe i skrevet på killen.

– Du kan gå med i Miljöpartiet, väste jag åt fanskapet, som slängdes ut samtidigt som han försökte a) ropa att han var pacifist, b) sjunga ”We shall over come” och c)  skrika att han hade bränt sig. Allting samtidigt. Det gick inget vidare.

Efter att vi fått två nya, militanta, medlemmar avslutades mötet. En Evita och en Sara bad att få tänka över om de ville bli medlemmar ett tag. Det går bra, svarade jag, ”bara ni äter kött”. Det kan du lita på, pysen, svarade Evita, som var med i Hemvärnet (anti-tankenheten) och som dessutom avlagt jägarexamen för storviltsjakt i Afrika.

Jag tog, nöjd, taxin tillbaka till Hostellet där jag bodde. ”Another one bites the dust” tänkte jag belåtet, apropå PK-parodin som vi slängt ut. Jag undrade i mitt stilla sinne varför folk säger att politik är tråkigt? Jag tyckte att kvällen hade varit lika roligt som att se de två boxningsmatcherna mellan Sonny Liston och Floyd Petterson (Sonny är en av mitt livs största idoler).

Taxin betalades med mitt kontokort – med mitt digitala kontokort. Inget hade hittills antytt den katastrof som väntade. Taxi-chauffören var för övrigt en kurd från Turkiet och lämnade sitt telefonnummer för att vi skulle kunna skicka material till honom, Han ansåg att Sverige svikit kurderna på ett ofattbart skamligt sätt. Taxichaffisen och jag var helt överens. Han ska få en gratisprenumeration på Veckans Nyheter. Dessutom fick han dricks. AP-firman betalar!

 

* Två kontokort OCH kontanter – men omöjligt att betala
Sedan gick jag för att handla mat på ett grekiskt ställe Giros eller Gyros eller något liknande. Kortet fungerade. Men …

Fortsättning följer – tåget anländer nämligen till Umäh om bara någon minut.

 

Författat söndag 7 april

Här fortsätter den tragiska berättelsen från igår. Vi har nu kommit fram till fredag den 5 april i denna tragiska berättelse om mänskligt lidande – mitt lidande – i Uppsala.
Sedan skulle jag köpa godis till efterrätt. Jag borde ha sett tecknen i skyn. Kortläsaren på kiosken hade en trasig display!. Kortläsaren talade till mig. Auktoritärt! ”Detta kort fungerar inte”, sade den, eller någon liknande förolämpning, som syntes bakom det spruckna glaset. Troligen hade en tidigare kund gett kortläsaren en välförtjänt omgång.

– OK. Kan jag betala med kontanter frågade jag? Visst, svarade butiksägaren. Så det gick bra. Sedan handlade jag kvällsmat på ett grekiskt ställe. Återigen gick det bra – eftersom jag kunde ”blippa” matkostnaden. Men därmed var friden slut. Om detta visste jag dock inte något då, utan somnade sött.

 

Fredagen då det började. På fredag morgon gick jag till min kära Pressbyrå efter St. Persgatan. Jag plockade snabbt åt mig en ytterligare ”Mangomaniac Chichen”, en ny jättelik kopp kaffe (man är som sagt från Norrland) samt två nya flaskor bubbelvatten med citronsmak. Har jag sagt att kranvattnet i Uppsala smakar SKIT? Ja. Men jag säger det igen. Jag gillar att upprepa mig. Nämligen. I Uppsala hämtar kommunen upp vattnet, ofiltrerat, direkt ur Fyrisån. Allt för att sänka kommunalskatten. Därav smaken.

Där och då började mitt lidande. ”Du kan inte betala – du har slagit in fel kod”, stod det på kortläsarens display – en kortläsare som var kusin med kortläsaren från igår kväll. Kan jag betala med kontanter, frågade jag? Nej, svarade kvinnan på Pressbyrån.

– Digital Död, tänkte jag, och gick tillbaka till Hostellet för att hämta mitt andra kontokort. Ont i knäna, lidande, uppför trappan (ingen hiss), och ännu mycket ondare nedför. Tillbaka till pressbyrån. Vi prövar med att blippa, sade kvinnan. Och har man sett. Kortläsaren accepterade summan. Därmed trodde jag att ETT av mina TVÅ kontokort fungerade. Vilken dum tanke. Men låt oss inte springa (halta) händelserna i förväg. Jag blev kvar på Hostellet och författade viktiga skrivelser under större delen av fredagen. Och åt min ”Mangomaniac Chichen”. På kvällen tog jag mig en tur runt de centrala delarna i Uppsala och träffade två Ordningsvakter som berättade att det var en lugn kväll. Ni blir inte rädda för mig, då, försökte jag med, för att skrämma den. Ni är ju bara två stycken?

– Kul gubbe, skrattade grabbarna, klappade mig på axel, och gick. Tur att man kan förgylla några personers dag, tänkte jag, och gick själv vidare – med ömmande knän. För att köpa mat. Och nu använde jag, listigt det kort som hade fungerat tidigare på dagen. jag använde inte det kort som inte hade fungerat. Däremot hade jag beställt ett nytt kort från Nordea.

Och så slutade fredagen. Av två fungerande kontokort var ett kvar. Och med den trösterika tanken somnade jag. Naivt.

 

Fortsättning, måndag 8 april