Idag måndag avgör fullmäktige Thorén-affären. Ett JA innebär att 10-tals miljoner slösas bort OCH att den sunkiga handläggningen godkänns

”If you’re going to kick authority in the teeth,
you might as well use both feet”. Keith Richards
Försvara yttrande- och tryckfriheten
____________________

 

Ingress
Jag har skrivit många blogginlägg om Umeå kommuns affärer med Raja Thorén rörande idrottshallarna på Noliafältet – som Raja Thorén både fick bygga och äga – fram till idag. Blogginläggen har både handlat om kommunens kostnader och handläggning – frågor som hänger ihop. Hela denna historia är sunkig. Alternativt uttryckt: hela denna historia kastar en skugga av vänskapskorruption över handläggningen av ”affärerna”.

 

Del ett: Kort-kort historik.
År 2015 ansåg sig fotbollen i Umeå ha behov av ett tält för att kunna träna på en fullstor plan (för två lag med vardera elva spelare) även på vintern utrustad med konstgräs. Pris: cirka 50 miljoner.

Sedan kom Raja Thorén in i bilden.

Denne man ansåg att det behövdes ett tält – men också en hall (som är mycket dyrare) samt en bandyhall/multiarena (som blev helvetes mycket dyrare). Denna ambitionshöjning kom alltså inte från idrotten själv utan från Raja Thorén…
Priset: I samband med detta mer än åtta-dubblades priset – genom ett hyresavtal mellan Umeå kommun och Raja Thorén.

Varför skulle kommunen inte bygga själv och äga sina idrottshallar, utan låta någon annan bygga (Raja Thorén), och sedan hyra av Raja T? Det är nämligen så att Umeå kommun får låna pengar till en lägre ränta – och därmed blir det billigare för kommunens skattebetalare om idrottshallar byggs i kommunens regi och sedan även ägs av kommunen.
Mitt svar är följande: de styrande i Umeå kommun gynnade Raja Thorén – och det på tre sätt:
a) Raja T. tilläts öka ambitionsnivån från ett tält – till 1) ett tält, 2) en fotbollshall och 3) en innebandyhall/multiarena,
b) Raja T. tilläts bygga och hyra ut till kommunen – istället för att kommunen byggde själv och sedan ägde det tält som var vad som behövdes,
c) Raja T. tilläts bygga på Nolia-fältet – vilket innebar att denne inte endast gynnades på umebornas (skattebetalarnas) bekostnad, utan även gynnades i förhållande till andra företagare.

Då priset blev åtta gånger så högt, p g a att Raja T. både tilläts öka ambitionsnivån och sedan bygga/hyra ut till kommunen, skedde detta på bekostnad av kommunens övriga verksamheter. Det skedde exempelvis på bekostnad av kvaliteten på skolmaten och på bekostnad av den språkundervisning som är så nödvändig för många av personalen inom äldreomsorgen.

 

Del två
Skuggan av vänskapskorruption
I denna situation ska (inte bör, utan ska) det ske en jämförelse mellan hur mycket hallarna skulle ha kostat Umeå kommun att bygga i egen regi och sedan äga dem själv – detta alltså i jämförelse med att och låta Raja Thorén bygga och sedan hyra ut hallarna till Umeå kommun. Men skedde någon sådan jämförelse? Du gissade rätt. Någon sådan jämförelse gjordes inte.

Jag vill kalla detta för lögn nr 1.

Raja Thorén i kris
Thoréns friskoleföretag utsattes för hård kritik på riksplanet. Man kan säga att Raja Thorén och hans företag hamnade i kris och hängde på repen. Ni som kan en del om boxning förstår vad som menas. Ni andra förstår ändå.

I detta läge kom Umeå kommun på … fel, i detta läge kom a) de styrande i Umeå kommun b) PLÖTSLIGT på, att det skulle vara bättre att äga själv. Efter åratal kom de styrande på just det som vi i Arbetarpartiet – och många, många andra – hade tyckt redan från första början. Men det fanns stor stötesten.

Priset, igen. Raja Thorén hade låtit ett företag göra en värdering av hans idrottshallar på Nolia. Enligt detta, enda, företags värdering – gjord på uppdrag av säljaren – uppgavs värdet på Thoréns Noliahallar ligga i intervallet 235 – 265 miljoner kr. Men om ett pris skulle sättas rekommenderade det företag – som alltså arbetade på uppdrag av säljaren, Raja Thorén – siffran 250 miljoner.

Trots detta erbjöd sig de styrande (med Hans Lindberg i spetsen) i Umeå kommun att betala 10 miljoner kronor mer. Alltså 260 miljoner! Detta upptäcktes av lokala medier. Det är ju ytterst ovanligt att en köpare höjer priset (speciellt om säljaren ”hänger på repen”) och därför blev det intressant för lokala medier att skriva om denna ”affär”. Arbetarpartiet var ett av de partier som tog upp frågan i Umeå kommunfullmäktige.

KSNAU (i folkmun kallad ”KNAS”) tvingades i detta läge lova att en oberoende utredning skulle göras. Om priset. En utredning av priset som inte skedde på säljarens initiativ. KNAS gav detta löfte för att tysta kritiken mot att Umeå kommun, köparen, ville höja priset med tio miljoner. Det vanliga är ju att (i 101 fall av 100) att köparen vill sänka priset.

KNAS är en förkortning av ”Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott” = KSNAU = KNAS.

Vi befinner oss nu i slutet av februari anno 2024. Och KNAS lovade alltså en utredning av priset gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren – en av säljaren oberoende utredning. Dock, någon månad senare, då media skrev om andra saker och politikerna hade börjat ”resonera sig samman”, sveks plötsligt löftet om en utredning gjord av ett företag som inte arbetade för säljaren Raja Thorén.

Jag vill kalla detta för lögn nr 2.

 

Del tre
Det finns bara ett företag i hela Sverige …

Sedan kommer vi direkt fram till vad jag vill kalla för lögn nr 3.

Vi var två partier kvar i Umeå kommunfullmäktige som fortfarande var kritiska till priset samt till frågan om kommunstyrelsens ordfarande Hans Lindbergs (S) vänskapsrelation till Raja Thorén (rådde det en jävssituation). Dessa två partier var Arbetarpartiet och Vänsterpartiet. Ursprungliga kritiker som Centerpartiet hade ställt in sig i ledet. Detsamma gäller ”låtsas-anti-etablissemangspartiet” Sverigedemokraterna med Lars Forsgren i spetsen.

Vi, V och andra ståndaktiga kritiker fick veta att det bara fanns ett (1) enda företag i HELA SVERIGE som kunde göra en värdering av Raja Thoréns hallar på Nolia-fältet. Och detta var just det företag som säljaren, Raja Thorén, hade anlitat. Så därför var det, så att säga, ”slut” på företag som kunde värdera hallarna på Nolia. Och därför, bara därför, måste KNAS bryta sitt löfte om en, från säljaren Raja Thorén oberoende, värdering av värdet (och priset) på idrottshallarna på Nolia.

Ett enda företag i hela Sverige… Kommunstyrelsens näringslivs- och arbetsutskott (KNAS) gjorde verkligen skäl för namnet. Denna gång ber jag inte om ursäkt för mitt språk: Hur ända i i helvete kan KNAS vara så korkade att de tror att vi skulle gå på en så obeskrivligt uppenbar lögn? De förolämpar vår intelligens!

Vi plockade upp telefonluren och ringde runt, förklarade situationen, och möttes av skratt! Från företag. Tre av dessa kunde själva ta på sig ett uppdrag. Och ur den krets av företag som vi talade med fick vi uppgiften att det fanns mellan 5-6, och tjugo, företag med verksamhet i Sverige som skulle kunna åta sig att värdera Thoréns idrottshallar på Nolia.

Därför kallar jag påstående om ett enda företag i hela Sverige för lögn nr 3. Och lägger till ett FY FAN.

 

Avrundning
* De som röstar JA till att Umeå kommun ska köpa Raja Thoréns idrottshallar på Noliafältet för 260 miljoner slösar bort tio-tals miljoner kronor som exempelvis kunde ha gått till bättre skolmat i Umeå eller till att utbilda den personal som inte behärskar det svenska språket och arbetar inom äldreomsorgen.

Ett företag som hade fått göra en värdering av hallarna, för köparens räkning, hade med väldigt stor sannolikhet kommit fram till att värdet på hallarna hade legat i ett märkbart lägre intervall. Exempelvis i intervallet 200 – 230 miljoner kronor. Det handlar alltså inte om tio miljoner kronor – det handlar om tio-tals miljoner kronor.

* Men de som röstar JA till priset godkänner även själva handläggningen av hela affären. Och det är minst lika hemskt som slöseriet. Att rösta JA är att godkänna:
I. Den höjda ambitionsnivå fr o m den dag 2015 då Raja Thorén blandade sig i,
II. De uteblivna jämförelserna. a) bygga-äga själv i jämförelse med att hyra ,b) en av Thorén oberoende värdering, c) lögnen om att det endast fanns ett enda företag i hela Sverige som kunde göra denna jämförelse (lögnerna 1,2 och 3),
III. Vänskapsrelationen mellan Hans Lindberg och Raja Thorén.

Detta gäller inte endast partierna S, MP, M, C, L, KD och SD. Ansvaret vilar även tungt på de enskilda ledamöterna i dessa partier.

 

Jag återkommer på tisdag med en redovisning
av hur partierna och de enskilda ledamöterna
klarade av att hantera denna
ekonomiska och moraliska
prövning.