Jag har tränat i hela mitt liv men aldrig för att det skulle ha varit nyttigt. Jag har tränat för att bli större och starkare. Dels för att det delvis höll slagskämparna borta, dels för att om det blev en fight så var man ju starkare. De tre först åren gick jag på Östermalmsskolan. Där hölls vi i tukt och herrans förmaning först av fröknarna Ceder och Johansson. Dessa var födda i slutet på 1800-talet och hade inte riktigt accepterat att skolagan togs bort 1958. Jag hade Ceder och parallellklassen Johansson. Då jag började första klass 1960 fanns alltså skolagan kvar. Det handlade inte om misshandel. Inte som vi såg det på den tiden. Men luggar fick man då och då. Eller ett slag med linjalen över fingrarna. Det var inte så farligt.

Vad som var värre var förhören.

Den som skulle besvara en fråga tvingades ställa sig upp. Vi hade gammaldags moduler där sattplatsen och skrivbordet satt ihop. Vi kallade detta schabrak för bänk tror jag. Allt var i trä utom en plastmugg som tidigare generationer hade haft bläck i. Då fröken ställde en fråga räckte vi upp händerna. Läxläsningen började tidigt. Men innan vi fick svara måste vi ställa oss upp intill trämodulen eller bänken. Sedan fick vi vänta till fröken sade till och då fick vi avge vårt svar. Efter vi hade besvarat frågan fick vi inte sätta oss. Vi måste stå kvar. Detta innebar att du var helt utelämnad. Svarade du då fel satt nämligen hela klassen och skrattade nervöst. Alla var glada att det inte hände dem. Vi var tvingade att stå kvar intill bänken / modulen och uthärda skratten ända till fröken sade åt oss att vi fick sätta oss. Då du svarade fel, och fick stå där och invänta att fröken gav frågan vidare till någon annan som kunde svara rätt, det var verkligen en hemsk upplevelse.

Detsamma kunde hända då vi hade ”räkning” eller ”stavning”. Ibland kallades du upp till svarta tavlan (den var svart och inte grön). Fröken sade åt dig vilka siffror du skulle räkna ut. Så inför de övriga i klassen stod du och skrev, med svettiga händer, och försökte räkna rätt. Eller stava rätt om vi hade ”stavning”. Gjorde du fel visste du det redan på grund av viskningarna från klasskamraterna. När du signalerade att du var klar fick du genomlida samma process som när du svarade stående vid bänken /modulen. Fröken frågade ofta om någon annan elev ville uttala sig om du räknat rätt eller skrivit fel. Samma skratt om du gjorde fel. Pressen att inte göra fel var hård.

I trean fick vi en ny fröken eftersom Ceder och Johansson hade gått i pension. Vi elever älskade dessa båda. Vi älskade vår fröken Ceder och parallellklassen sin fröken Johansson. Hur skulle den nya vara. Hon hette strandgren och var kyrkvärd i Umeå stadskyrka. Vi döpte henne snabbt till ”Strankan”. Farsan kom och tittade på våra skridskolektioner uppe vid Östra gymnasiet. Vi fick åka skridskor på deras isbanor då dessa jättestora gymnasieelever inte var där. Vi åt även i deras matsal. Allt var tävling. Alla sprang allt vad de orkade från Östermalmskolan, via det vi kallade spökskogen som låg efter vägen till Östra, och åt så snabbt vi bara kunde. Portionerna var redan upplagda på våra tallrikar som stod redo på bordet då vi kom. Vi vräkte i oss maten på snabbast möjliga tid. Det gällde att äta upp allt. Inget fick lämnas. Sedan sprang vi återigen allt vad vi kunde tillbaka till Östermalmskolan. Det hände ofta att nyätna ungar spydde på vägen tillbaka. Jag spydde också. Men det var viktigt att vinna.

Farsan tyckte om ”Strankan”.
Hon är tuff där hon står mitt på isen, den lilla skinntorra kärringen, med visselpipan i mun och håller ordning på er, brukade han säga. Vi älskade henne också. Vi var många som mötte henne ända borta vid Nettelblads affär efter Kungsgatan för att be om nyckeln till skolan och låsa upp. Det var roligt. Vi sprang som bara den för att hinna först. Den som fått nyckeln var lycklig. Det innebar ett förtroende att få låsa upp. Eftersom hon var kyrkvärd så var hon givetvis religiös. Det hade Ceder och Johansson också varit. Vi hade Kristendomskunskap på Kristendomskunskapen. Och när vi skulle rita. Det hette teckning. Jag vet inte hur många gånger jag ritade Jesus på en åsna på väg in i Jerusalem med palmblad på marken. Vi ritade detta vid påsk och vi ritade denna händelse vid andra tidpunkter på året också. Vi sjöng psalmer varje morgon. Högst sjöng två av mina kompisar Hans och Anders. Hans pappavar läkare (och skulle snart flytta för att bli överläkare i Ö-vik). Anders pappa var tandläkarprofessor. Båda grabbarna tvingades ta sånglektioner. Det var formidabla sångdueller dessa två emellan. Allt var tävling. Men detta gick ut över den tid de fick vara ute och leka. Det var synd om dom. Och Strankan trampade på den lilla skolorgeln, som stod i varje klass, och sjöng hon själv för allt hon var värd. Det var ett Herrans liv. Själv kunde jag inte sjunga. Men jag var bra på att springa och spela brännboll.

Det gick en hel del spännande invandrare på Östermalmskolan.
Gösta Skoglund och andra hyste planer på att förvandla det lilla länslasarettet till ett regionsjukhus. Så det värvades folk. Min första var ”kärlek” Mickela Larsson, tror jag hon hette, och var från Island. Hon hade en bror som hetter Bergur (det var för 55 år sedan så jag kan ha fått något om bakfoten). Jag tro att deras pappa var läkare. En annan kompis hette Sten van Der Linden. Deras familj kom från Holland som vi sa. Läkare till pappa även han. De bodde i ”läkarvillorna som vette mot Holmsundsvägen. Själv bodde jag på Ålidbacken 3B i ett trevåningshus alldeles intill bäcken. Den kom ut under lasarettet och rann vidare via lasarettsdammen och svängde tio meter från ytterdörren. Det gick att fiska i bäcken på den tiden.

Det var hårt även på ”matan” på Östra. Ingen, absolut ingen, mat fick lämnas. Jag kunde inte förmå mig att svälja blodpudding. Jag visste att jag skulle spy om jag försökte. Det är så än idag. Det var i ettan. Brottet att inte klara av att äta var stort. Jag satt och grät över mitt brott vid bordet. Men jag bara kunde inte svälja levrat blod. Faktiskt: jag kunde inte ens ta blodpuddingen i munnen. Det hade vi tränat på hemma innan jag började ettan. Jag var ensam kvar i den gigantiska matsalen (som den tog sig ut för en sjuåring). Mattanterna kom och frågade hur det var fatt. Jag hulkade och förklarade att jag skulle spy om jag försökte ta blodpuddingen i munnen. Då förbarmade de sig över mig. Mamma skrev sedan ett intyg om att vi inte åt någon form av blodmat hemma. Det var inte ritigt sant. Farsan och morsan år denna vedervärdiga ”kost”. Men inte jag. Inte då. Inte nu.

På Östermalmsskolan jag såg hakkorset för första gången.
En klasskompis som var född i ett mycket stort hus i Umeå men som flyttat därifrån till en gata som bar familjens efternamn kom en dag till skolan med ett märke. Han sa något i stil med: ”Det här är Hitlers märke. Får polisen veta att det är pappas kommer dom och tar honom till fängelset. Så ni får inte tala om det för någon”. Han sade det i flera grabbars närvaro. Jag vet inte vad de andra gjorde men jahg sprang extra fort hem och berättade flåsande historien för farsan.

Det var första gången jag såg stålet i honom.
Han blev helt förändrad. Han liksom mörknade inifrån i ansiktet. Hans röst blev också annorlunda. Han pressade fram orden: ”det var väl det jag visste, den djäveln var nazist under kriget”. Umeå var en mycket liten stad vid början av 60-talet och familjen var känd. Speciellt för farsan. ”Får jag inte leka med Pelle mer” frågade jag. Rädd. Jag förstod att detta var viktigt men jag hade aldrig sett farsan sådan. Han var tyst i någon sekund, men för mig var det en evighet. Sen sade han: ”det är inte hans fel”. Så vi fick leka. Senare fick jag veta att farsan hade varit inne under båda omgångarna under beredskapsåren. Han hade legat så nära den norska gränsen att han sett de tyska soldaterna. Han sa att han och de andra svenskarna i uniform visste alla att de skulle dö om de blev anfallna. Men hemmanazisterna i Umeå från överklassen slapp rycka in. De söp och sjöng nazistiska kampsånger samt jagade arbetarnas flickvänner, medan arbetarna – då i uniform – förberedde sig  för att eventuellt dö i kampen mot tysktalande nazister´. Då för att försvara friheten åt hemmanazisterna. Farsgubben var bagare och en hetlevrad en som slog hårt. Det gjorde många bagare, med underarmar som Karl-Alfred, starka handleder och stora händer. En av farsans bagarkompisar satte stopp för ett nazistsuparmöte en gång. Jag ska berätta mer om detta senare.

Apropå betyg.
Jag fick faktiskt bokstavsbetyg i tvåan. Men i trean blev det siffror som var det nya. Då vi skulle börja fyran splittrades klassen. Vi från Ålidbacken flyttades till Sofiehemsskolan. Vi var rätt många. Men flera andra Ante-limpan (Anders Lindberg) och Gunnar (starkast i klassen) fick börja i någon annan skola. Det fick även min andra kärlek Ingrid Bergkvist (senare Svanberg). Även Sten van der Linden försvann. Det var hemskt.

På Sofiehem fanns det ett rätt många brödrakullar. De yngre hade alltså sina äldre och tuffa bröder som förebilder. Vi som kom från Östermalmskolan var mindre för att slåss. Men det blev det ändring på. Redan i fyran kom en tuffing som rökte och körde cigaretten rakt in i min kind! Jag blev chockad men på skolgården fanns ingen nåd. Det gjorde alldeles förbannat ont. Men det låtsades jag inte om. Istället slog jag cigaretten ur killens hand. Rädd var jag men det kunde man inte visa. På skolgården fanns verkligen ingen nåd. Jag kom ihåg att jag, som spräng snabbast på Östermalmskolan (utom en liten kille som var snabbare än mig på korta sträckor – men inte till Östra), fick försvara min bästa kompis Hans. De som regerade på skolgården var bland annat Stor T tillsammans med den som kört in cigaretten i min kind. Stor T lade krokben och fällde mig. Jag var inte beredd. Men han var inte heller beredd. För jag för upp och fällde honom på samma sätt. Han såg förvånad ut. Det gjorde även killen med cigaretterna. Jag insåg att de där två var ute efter mig. Det var dags att skaffa sig allierade. Och jag fick två sådana. En bodde på Sofiehem. En kille, obeskrivligt stark och snabb, kom från Norrtälje. De är mina vänner än idag.

I fyran såg jag en manlig lärare för första gången. Det fanns manliga rektorer, det visste jag eftersom ensådan herre hade hälsat på i Östermalmskolan en gång. Våran klassföreståndaren kom att kallas ”jägarn”. Han jagade oss på rasterna. Vi som kom från Östermalmskolan klarade inte av att sitta ned då vi svarade. Likt små soldater, både pojkar och flickor, reste vi oss omedelbart upp och stod i en givaktsliknande ställning intill dem moderna bänken då vi skulle svara på en fråga. Och ”jägarn” åt oss snällt att vi fick sitta ned då vi skulle svara. men vi kunde inte. Vi flög upp, alla från Östermalmskolan, och stod där. Igen och igen. Till slut trodde ”jägarn” atyt vi drev med honom. Men det gjorde vi inte. Ungarna från Sofiehem skrattade åt oss. ”Äre nå fel i huve på er – kom ni från Umedalen eller … ?” Det tod oss en hel termin innan vi kunde sluta stå i givakt. På Östermalmskolan satt vi naturligtvis en och en i rad. På Sofiehem fick vi sitta i grupper med fyra till fem bord ihop-styrda. Hade jag kunnat skulle jag säkert ha sagt: vad är detta för dj…a flumpedagogik.

Det var där, på Sofiehem som jag lärde mig läxan.
Du måste slåss (brotta ned) och vinna över andra. Annars skulle du få ett helvete själv. Vi var inte så stora. Men det var brutalt i alla fall. Om du inte tryckte ned andra så blev du nedtryckt. I pissrännan på killarnas toa, närmare bestämt. Det fanns ingen nåd. Ingen alls. Jag bad farsan att köpa träningsredskap på Monark. Fjädrar att böja och fjädrar att dra ut. På Monark jobbade den blivande världsstjärnan i längdåkning – Assar Rönnlund. Och längd hade jag åkt regelbundet sedan jag var sju år. Jag fick ”Assar-mössan”. Jag tävlade faktiskt i längdlöpning på skidor vid denna tid. Jag var bra. Faktiskt bäst i Västerbotten då jag gick i femman. Men det var på skolgården fasan och äran fanns.

Nu ska jag samla mig för att orka berätta vidare. Fast Senare.

Om när jag och de andra från Sofiehem kom till högstadieskolan Mimerskolan. San Quentin. Ni som är i min ålder och /eller gillar Johnny Cash kan texten. Eller ni har kanske sett filmen ondskan. Så var det att gå på Mimer åren 1966-1969.

I januari i år behandlade fullmäktige en motion skriver av Ulrica Westerlund, L. Motionens krav var följande:
att det hedersrelaterade våldet och förtrycket ska kartläggas på alla skolor,
att Umeå kommun med kartläggningen som grund skapar ett tydligt och kraftfullt åtgärdspaket för att ingen flicka eller pojke i Umeå ska behöva leva i rädsla för hedersvåld.

Motionen avslogs av två skäl.
Det första skälet beskrevs så här: ”…Nämnderna uppger vidare att en kartläggning av det hedersrelaterade våldet på skolor på det sätt som motionären föreslår (vår kursivering) är inte genomförbart utan att riskera integritetskränkning…”.
Det andra skälet beskrevs på följande sätt: ”…För- och grundskolenämnden samt Gymnasie- och vuxenutbildningsnämnden ’uppger att de utifrån ovan beskrivna arbete har möjlighet att upptäcka samt i samverkan med andra aktörer ge eleverna stöd utan att riskera integritetskränkning’…”.

I början av augusti presenterades en kartläggning som visade följande:
-av de kvinnor som mördades under fjolåret, och som hade en nära relation med förövaren, har vart tredje mord identifierats som ett hedersrelaterat mord,
-av det totala antalet människor som föll offer för dödligt våld förra året har cirka tio procent identifierats som hedersmord.

De tre storstäderna i Sverige – Stockholm, Göteborg och Malmö – har nu inlett ett samarbete i syfte att göra lokala kartläggningar av hedersproblematiken. Detta har delvis skett mot bakgrund av regeringens nya jämställdhetsstrategi som presenterades i november i fjol där ett av inslagen skulle vara en kartläggning av hedersrelaterat våld och förtryck. Initiativet till de lokala kartläggningarna i de tre storstäderna kommer dock från städerna själva. En motion från Liberalerna i Göteborg blev startskottet. Därefter togs kontakter med Stockholm respektive Malmö. Att alla tre kommuner styrs av S-dominerade kommunstyrelser underlättade sannolikt samarbetet.

Syftet med kartläggningen är att ”belysa hedersförtryckets omfattning, karaktär och komplexitet” med sikte på att kunna bedriva ett bättre förebyggande arbete mot både offer och förövare. Studien beräknas kosta 1,1 miljoner kronor per kommun. I Malmö beslutade kommunledningen – bestående av S och Mp – att anslå två miljoner till insatser mot hedersförtrycket. Dessa pengar går till att dels finansiera kartläggningen, dels till förebyggande insatser.

Denna utveckling gör att vi anser att frågan om en kartläggning av det hedersrelaterade våldet och förtrycket måste återaktualiseras!

Frågan är om kommunalrådet Hans Lindberg (S) är beredd att följa bland annat sina partikamrater i Malmö, Göteborg och Stockholm och genomföra en lokal kartläggning av hedersproblematiken även i Umeå. Ska Umeå ligga i framkant i dessa frågor – eller vänta på att andra ska gå före?

Svaret får vi förhoppningsvis på kommunfullmäktige måndagen den 28 augusti – jag har nämligen varit med och skrivit en interpellation (ett slags fråga) till Hans Lindberg om detta.

Vi är väldigt många som upprörts över de hot och trakasserier som Judiska Föreningen i Umeå har utsatts för.

Akt  I

Anders – ”Anders tankar om politik” – Forss berättar att han inte kan se den ”röda tråden” i mitt resonemang. Därefter slår Forss fast att det inte finns någon röd tråd i det jag skriver. Men det som är gömt för Forss kan vara tydligt, nästan övertydligt, för andra.

KOMMUNENS PERSONAL FÖRSTÅR
Själv är jag helt övertygad om att nästan alla förstår den röda tråden i det jag skriver. Tråden handlar om att då kommunens ekonomi är pressad borde detta i sin tur begränsa vad kommunens makthavare hittar på. Makthavarna borde exempelvis inte satsa väldiga summor på skrytprojekt, och på en ansvarslös bostadsplanering, eftersom detta kommer att slå mot personaltäthet och personalinflytande. Tilläggas bör att detta i sin tur leder till hög sjukfrånvaro vilket medför väldiga extrakostnader. De accepterade siffrorna är ca 100 miljoner i direkta sjukkostnader samt ytterligare ca 100 miljoner i produktionsbortfall. Plus allt mänskligt lidande.

Även om inte Anders Forss förstår detta är jag speciellt säker på att kommunens personal förstår vad jag talar om.

16 606  NEDSLAG UTAN EN ENDA SIFFRA
Mina tidigare blogginlägg – publicerade den 8, 9 och 12 augusti – har angripits av Anders Forss vid två tillfällen. Han står uppenbarligen fast vid sitt påståendet att det enbart är i ”Jan Hägglunds sinnevärld” som kommunens utgifter blir större och större i förhållande till kommunens inkomster!

Under sina angrepp har Forss lyckats producera sex A4-sidor (med punktstorlek 12) eller 16 606 nedslag (med blanksteg – enligt VK:s sätt att räkna). Allt detta utan att kunna producera en enda siffra till stöd för att jag har fel då jag påstår att kommunen befinner sig i ett pressat ekonomiskt läge.

Jag har tidigare sagt att då ett budskap ska analyseras måste både det som sägs, och det som inte sägs, tas med i analysen. När jag skriver att Forss inte har kunnat producera en enda siffra som stöder hans, mycket grova, påstående om mig menar jag detta bokstavligt. Det är egentligen ännu värre. Trots 16 606 nedslag har Forss inte producerat en enda siffra över huvud taget!

VILL DU VETA MER OM KOMMUNENS EKONOMI – LÄS MIN BLOGG  12/8
Forss utmanade mig på en ekonomisk debatt genom sitt påstående om att det endast var i min fantasi som Umeå kommun befann sig i ett pressat ekonomiskt läge. Mot denna bakgrund måste hans brist på siffror, för att underbygga sitt resonemang, troligen vara någon form av rekord.

Hans hänvisning till ”våra oerhört professionella kommunala tjänstemän” slog tillbaka på honom själv. Det var ett mycket fräckt försökt bluffa. Sanningen är jag bygger min ståndpunkt – om kommunens pressade ekonomiska läge – på uppgifter från just dessa duktiga tjänstemän. Vad Forss sedan gör, eftersom han inte har en aning om vilket faktamaterial dessa tjänstemän tagit fram under åratal till alla partier och förtroendevalda inför budgetarbetet, är att i praktiken förkasta kunskapen hos dessa tjänstemän! Det är mot denna bakgrund jag påstår att Forss saknar kunskap om Umeå kommuns ekonomi.

Till er som läser detta, och som vill veta mer om Umeå kommuns ekonomi (beräknade framtida utgifter och inkomster) rekommenderar jag mitt blogginlägg från den 12 augusti.

Akt II

INTE ÄRLIGT HITTA PÅ ÅSIKTER FÖR ATT SEDAN ANGRIPA DESSA
Anders Forss har, vid sina angrepp på mina blogginlägg, agerat allt annat än ärligt. Trots sex A4-sidor eller 16 606 nedslag kan han inte pressa ur sig ett enda ekonomiskt fakta! Det är troligen därför som Forss fortsätter (och till och med intensifierar) sin metod att hitta på åsikter som jag och Arbetarpartiet inte har – för att sedan angripa dessa icke existerande ståndpunkter. Låt mig visa på några exempel där Forss, helt utan skam, bara har fabricerat ståndpunkter som han påstår att jag och partiet står för:

1. alla framtida hyresrätter i Umeå kommun måste byggas i AB Bostadens regi,
2. de kedjebutiker som dominerar svensk handel ska finnas i centrumkärnan,
3. kommunen måste bygga allt som ska byggas i förvaltningsform och dessutom med egen finansiering,
4. vill bevara gammal bebyggelse in i absurdum,
5. kommunen måste själv äga alla byggnader i vilken kommunal verksamhet bedrivs,
6. kommunen ska bygga seniorlägenheter i förvaltningsform och inte via AB Bostaden,

SÅ TRAMPAR FORSS PÅ SANNINGEN
Låt oss nu jämföra ståndpunkt nummer 1. (se ovan) med sanningen när det gäller vad Arbetarpartiet och jag står för när det gäller synen på privat byggande av hyresrätter i Umeå.

Först ett citat av Forss 13/8. Han boldade detta citat i sin bloggtext för att understryka hur fel jag har och hur rätt han har. Forss formulering av vad jag står för lyder: ”Det finns inget som säger att alla framtida hyresrätter i Umeå måste byggas i AB Bostadens regi…” Han skriver alltså detta för att läsaren ska tro att det är vad jag och partiet står för.

Sedan ska jag redovisa min formulering om vad vi står för i frågan om privata aktörer och hyresrätter. Här kommer min formulering: ”Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter … ” (min understrykning).

Som alla själva kan se betonar jag det positiva med att den privata aktören sagt att hälften av bostäderna ska bli hyresrätter. Längre bort från att kräva att det kommunägda AB Bostaden ska bygga ”alla framtida hyresrätter i Umeå” (som Forss påstår att vi står för) är det svårt att komma. Det vore helt verklighetsfrämmande att kritisera en privat aktör som vill bygga hyresrätter. Det finns mig veterligen ingen politisk inriktning i Umeå som hyser denna åsikt. Forss är lika okunnig här som när det gäller siffror.

FORSS METOD ÄR MYCKET OBEHAGLIG
Då Forss helt saknar ekonomiska fakta väljer han metoden att hårt angripa icke existerande åsikter. Detta troligtvis i tron att ingen orkar kolla vad hans motståndare verkligen skrivit. Jag ber nu alla att läsa hela mitt blogginlägg från den 8/8 och kolla om något av Forss ovanstående (1-6) påståenden och antydningar finns i detta blogginlägg. De som fortfarande litar på Forss kan för säkerhets skull även läsa mina inlägg från den 9 och 12 aug. Tyvärr kommer det att visa sig att Forss, systematiskt, använder just den metod som jag har avslöjat. Gång på gång angriper han motståndaren för åsikter som denne inte har. Som tur är finns det andra ärliga sossar.

Akt III

KULTURVÄVEN OCH ÄVENTYRSBADET – IGEN
Det slår aldrig fel. Den som inte var (och är) för Kulturväven påstås vara emot kulturen och allt positivt som Väven innebär. (Arbetarpartiets ledamöter i fullmäktige var ensamma om att rösta emot detta oansvarigt dyra skrytprojekt). Forss har berättat positiva saker om Väven. Tror han att jag ska säga emot? Nej. Det vore nämligen väldigt konstigt om ett projekt som totalt har kostat en miljard inte skulle innebära något positivt. Det Arbetarpartiet hävdar är att vårt alternativ skulle ha gynnat kulturen mer – och detta till en mycket lägre kostnad. Vi vill nämligen hålla tillbaka kommunens utgifter för att minska krokodilgapet. OCH gynna kulturen. Återigen: Den som inte stöder Kulturväven är därför inte nödvändigtvis fiende till kulturen. Vi är inga kulturfiender.

Vårt alternativ till Väven var alltså att öka ytan i dåvarande biblioteket vid Vasaplan från 7 000 m2 till 10 500 m2 och samtidigt binda samman biblioteksbyggnaden med Folkets Hus som sedan bands samman med Vasaskolan vilket skulle ha inneburit en ”kulturvandring” från Rådhusesplanaden fram (nästan) till Norrlandsoperan! Detta samtidigt som vi tog vara på biografen Royal. Vårt mål var att skapa ett helt kulturkvarter. Det positiva med vårt alternativ var dels att lokalerna i nämnda byggnader kunde ha samutnyttjats på ett väldigt effektivt sätt, dels att kollektivtrafiken (liksom dittills) även hade kunnat föra föräldrar med barnvagnar, äldre med rullatorer samt folk i rullstol direkt till kulturens tröskel. Idag är bussförbindelserna till Kulturväven inte bra alls. Och bra lär de aldrig bli. Arbetarpartiets alternativ var inte att säga nej till kulturen, vare sig för svenskar eller för invandrare, utan att få lika ”mycket” kultur (eller mer) till ett oändligt mycket lägre pris! Men nu är vi inne på siffror igen (aj, aj). Med vårt alternativ hade dessutom Saga-teatern överlevt i gamla Saga-biografen.

BADET – BÅDE EKONOMISKT OCH MILJÖMÄSSIGT MISSTAG
I beräkningarna för Äventyrsbadet ingick att antalet besökare skulle uppgå till 380 000 om året – för att det beräknade underskottet inte skulle bli för stort. Umeå måste nödvändigtvis bygga för ett bad för 400 miljoner trots att andra kommuner fått till bra lösningar för 110-120 miljoner (d v s för en tredjedel av Umeås kostnad). 380 000 besökare per år innebär över 1000 besökare per dag. Och ändå beräknades badet (idag Navet) gå med ett underskott. De flesta inser att 380 000 besökare inte kan genereras av Umeå kommun ensam. Speciellt med mindre badhus i Sävar, Holmsund, m fl delar inom kommunen. För att uppnå 380 000 besökare måste hela familjer komma från både när och fjärran. Till fjärran hör Robertsfors, Vindeln, Vännäs, Bjurholm, Nordmaling samt Lycksele och helst även Vasa. Anders Forss talade om den goda miljön genom närheten till Vasaplan. Men detta argument håller för besökarna i ett kulturkvarter, huvudsakligen umebor, men det håller inte för en barnfamilj i Robertsfors eller från någon annan av Umeås kranskommuner.

För Forss kan inte tro på att att barnfamiljer från Umeås grannkommuner tar lokalbussen till badet. De tar bilen. Biltransporter för att uppnå över 1000 besökare per dag innebär ökade utsläpp av avgaser som i sin tur leder till höjda koncentrationer av kvävedioxid – speciellt inom centrumfyrkanten. Jag vet inte om Fors känner till detta – det har med siffror att göra – men utsläppen av kvävedioxid har överstigit Miljökvalitetsnormen (MKN) varje år sedan mätningarna började 2003. MKN blev till lag 2006. Eftersom MKN redan har passerats vad gäller kvävedioxid 2017 innebär detta att kommunens makthavare brutit mot lagen tolv år i rad! Detta gäller läget på V:a Esplanaden. Men MKN har även överstigits både efter Storgatan och vid två stället efter ÖK. Då den fösta riktigt kalla vintern kommer innebär detta att besökare av centrumfyrkanten kommer att leva ännu farligare än med de milda vintrar som varit. Vad betyder då dessa brott mot Miljökvalitetsnormen för människan? De innebär ökad risk att dö i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar samt i lungcancer. Det betyder ökad risk för astma, allerigier men även för demenssjukdomar som Alzheimer!

Till skillnad från Anders Forss kände Länsstyrelsen till farorna. Därför skrev denna, i sitt yttrande över placeringen av Navet på Mimerskolans gamla forbollsplan, att placeringen hotade att skapa en (jag citerar länsstyrelsen) ”trafikinfarkt”. Detta bland annat p g a ökad ”söktrafik”. Miljömässigt var placeringen av Navet den absolut sämsta tänkbara.

Så till Äventyrsbadets ekonomi. Om några dagar firar badhuset sitt ettårsjubileum. Antalet besökare har inte blivit de beräknade 380 000. Det har blivit under 70 procent av detta antal. Innebörden av detta är att det ekonomiska underskottet kommer att bli större än vad som var tänkt. Men låt oss se det från den ljusa sidan. Ju större ekonomiskt underskott – som kommer att tas från för-grund- och gymnasieskola, äldreomsorg, hemtjänst samt från underhållet av byggnader och gator – desto färre dör i förtid av hjärt- och kärlsjukdomar eller drabbas av Alzheimer. Detta är ”valet” för makthavarna i kommunen. Antingen ett ökat ekonomiskt underskott som går ut över skolan och omsorger – eller ökade risker för de umebor som besöker centrumfyrkanten. Jag beklagar verkligen att Moderaterna bytte åsikt när det gällde placeringen av Navet. Både vi och M hade nämligen länge åsikten att Nolia var att föredra.

Akt  IV – slutet

FORSS TRO – RÖRANDE ELLER STÖRANDE
Fors tro på det han själv säger blir tragikomisk då han skriver följande: ”vi kan undvika ett läge där vi måste ställa anställda i verksamheterna mot att betala räntor och amorteringar. För oss Socialdemokrater råder det och har det aldrig rått några tvivel om att det går att klara både verksamhet och byggande samtidigt så länge det görs på rätt sätt”.

Men Forss är mer än tjugo år för sent ute!

Under 90-talet gick det 0,9 årsarbetare (en heltid under ett år) per brukare på kommunens särskilda boenden. Idag går det 0,6. Innebörden av detta är att tre anställda har minskats till två. Men inte nog med detta. Samtidigt har medelåldern för brukarna på kommunens boenden ökat och med detta antalet multisjuka. Dessa kräver fler mediciner, mer sjukvård och mer generell omvårdnad. Två anställda ska idag göra mer än vad tre gjorde under 90-talet.

Samtidigt har Umeå kommuns förvaltningar och bolag (kommunkoncernen) gått med vinst under 15 år i rad! Det handlar om totalt 3,1 miljarder kr under åren 2002–2016. Vinsterna har till stor del genererats genom att personaltätheten har minskat i kombination med att den totala arbetsbelastningen har ökat – vilket naturligtvis inneburit en brutal ökning av pressen inom bland annat äldre-, individ- och familjeomsorg samt hemtjänst. Effekten har blivit höga sjuktal och kostnader – vilket jag inledde med. Men situationen har även inneburit ökade problem med att få utbildade och lämplig personal. Antalet som utbildar sig till undersköterskor via omvårdnadsprogrammet har trendmässigt minskat. Och allt oftare berättar de ansvariga att de tvingas anställa folk ”från gatan” – folk som både saknar utbildning och inte alltid är lämpliga.

Och var gick vinsterna på 3,1 miljard. Till största delen gick de till att finansiera investeringar istället för att låna pengar till dessa. Den motsättning mellan å ena sidan personal och å andra sådan räntor och amorteringar har alltid existerat. Men motsättningen har skärpts under de senaste 20-25 åren.

Detta är skälet till att Arbetarpartiet vill stoppa nya skrytbyggen som den oförsvarligt dyra färjan för ca 2 miljarder (inkl hamnombyggnaderna) och en skidanläggning vid Vallberget. Vi vill stoppa dålig bostadsplanering i form av små bostadsområden, som det på Holmön, som kan bli fruktansvärt dyrt för andra hyresgäster. Vi vill stoppa stora bostadsområden (som det bortom Röbäck i riktning mot Skravelsjö) som kommer att leda till fördyringar av vatten och avlopp, kollektivtrafik och snöröjning, med mera, genom att sprida ut en redan alltför utspridd stad.

Forss vägrar ta till sig fakta. Istället fabricerar han åsikter åt mig och partiet som han bättre klarar av att bekämpa. Men sanningen har hunnit upp Forss.

Del I

Socialdemokraten Anders Forss skrev den 9 aug ett blogginlägg kallat ”Jan Hägglund och Arbetarpartiet har fel – i Umeå byggs inga skrytbyggen”.

Metoden att skapa den motståndare man vill ha.
Anders Forss påstår sedan att jag bygger mitt ”blogginlägg på ett helt felaktigt grundantagande om att Umeås styrande församling ägnar sig åt att bygga skrytbyggen och åt att skapa överetableringar av externa köpcentra”. Sedan förklarar han följande: a) tänker man bortom horisonten byggs inga skrytbyggen, b) dominerande kedjebutiker måste inte finnas i centrum, c) en dynamisk stad präglas inte av att man bevarar gammal bebyggelse in i absurdum. Anders använder sig av ett trick från ”de gamla grekerna”. Först formar han mina åsikter så att de passar honom. Sedan angriper han, djärvt, de åsikter som jag inte har.

Här är mina åsikter
Sanningen är att – för att använda Anders terminologi – mitt ”grundantagande” är att Umeå kommuns ekonomi är pressad. Detta innebär att det finns begränsningar för vad som kan göras. Vi i Arbetarpartiet upprörs av att begränsningarna endast lyfts fram då det passar makthavarna. Annars inte. Gäller det att motivera en minskad personaltäthet på kommunens särskilda boenden, eller att tvinga igenom ett arbetsschema mot personalens vilja, understryker makthavarna alltid begränsningarna i kommunens ekonomi.

Men då kulturhuset Väven och äventyrsbadet Navet byggdes underströks aldrig dessa begränsningar. De båda skrytprojekten innebär idag en extra kostnad på ca 100 miljoner per år. Dessa pengar måste tas från skola och omsorger, från underhåll av gator och fastigheter. Det finns dubbla måttstockar i Umeå kommun. En kort måttstock när det gäller personalen. En lång måttstock när det gäller skrytprojekt.

Den långa måttstocken gäller även för vissa bostadsområden. Kommunens skattebetalare, bl a de som bor i hyresrätt, kommer att tvingas subventionera ett fåtal mycket dyra nya året-runt-boenden på platser som exempelvis Holmön och Haddingen! (Min kritik är inte är riktad mot de äldre boenden som redan finns på dessa platser.) Jag vänder mig även mot satsningar på nya större bostadsområden som innebär att det redan alltför utsträckta Umeå blir ännu mer utsträckt. Detta eftersom det medför onödigt höga kostnader för vatten och avlopp, gator och vägar, kollektivtrafik och snöröjning. (När det gäller Holmön och Haddingen – läs min blogg från 8 augusti).

Forss undviker frågan om kommunens ekonomi
Till skillnad från Anders vet jag att kommunens ekonomi kommer att vara pressad under perioden fram till 2027. Detta innebär begränsningar. Frågan är vilka begränsningar? Ska det sparas genom minskad personaltäthet och mindre personalinflytande – eller ska det sparas genom ett stopp för skrytbyggen och ansvarslös bostadsplanering? Anders Forss viftar bort hela frågan om kommunens ekonomiska begränsningarna genom följande fantastiska formulering:

”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Krokodilkäftarna är det sätt på vilket Arbetarpartiet beskriver att Umeå kommuns utgifter kommer att öka mer och mer i förhållande till dess inkomster. Detta gap, anser den politiske tänkaren Anders, finns endast i ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Den ökande skillnaden mellan kommunens utgifter och inkomster skulle alltså vara en vanföreställning i mitt huvud? Det var elegant av Forss. För om så är fallet behövs ju inget stopp varken för skrytbyggen eller ansvarslös bostadsplanering. Men låt oss titta på uppfattningen hos våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän” som Anders Forss kallar dem.

Del II

Ekonomiavdelningens uppfattning
Det är Umeå kommuns kompetenta tjänstemän som har gett alla ledamöter i kommunfullmäktige följande siffror inför arbetet med 2017 års budget:

1. Fram till 2027 beräknas kommunen ha fått 5 000 fler barn och unga att ta hand om i jämförelse med hur läget var 2014. Denna ökning beräknas kräva 34 nya avdelningar inom förskolan samt 15 nya grundskolor av Östtegs (ca 200 elever) storlek.

2. Under samma tidsperiod beräknas antalet invånare, 65 år och uppåt, ha ökat med 5 400. Av dessa kommer hela 3 000 att vara 80 år eller äldre. Detta beräknas kräva 540 nya boendeplatser eller 11 – 12  nya äldreboenden av vad som anses vara normalstorlek i Umeå.

3. Tittar vi på behovet av personal beräknas antalet årsarbetare (en heltid under ett år) öka fram till 2027 med sammanlagt 900. Det rör sig om behovet inom för- grund- och gymnasieskolan samt äldreomsorgen.

4. Till detta ska läggas ytterligare kostnader, i form av personal och lokaler, för att tillgodose behoven hos nyanlända.

5. Det är åldersgrupperna som inte arbetar – barn och unga samt äldre– som ökar i förhållande till åldersgrupperna som arbetar. Detta är en av de mest grundläggande faktorerna bakom att kommunens inkomster inte hänger med utgifterna.
Med nuvarande metoder är svårt att få kommunens budget att gå ihop redan idag.
Fram till år 2027 beräknas andelen umebor som arbetar och betalar skatt minska ytterligare i förhållande till barn, unga och gamla. Detta innebär alltså att utgifterna, trendmässigt. kommer att bli större och större i förhållande till inkomsterna.

Min kommentar: Det är inte svårt att inse att situationen är pressad. Det som krävs är endast modet att titta. Uppenbarligen krävs nya metoder och prioriteringar. Frågan är bara vilka nya metoder och vilka prioriteringar. Låt mig understryka att de här redovisade siffrorna, och resonemangen, inte är fantasier tagna ur ”Jan Hägglunds sinnevärld”. Detta är siffror och resonemang som alla i kommunfullmäktige har fått från våra ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”(ett omdöme som jag delar med Forss). Men den avgörande skillnaden mellan mig och Anders Forss är att jag vet vad tjänstemännen säger och jag tar deras budskap på allvar. Men låt oss gå vidare med andra uppgifter som vi fått från kommunens tjänstemän.

6. Låneskuld och investeringar: Under åren fram till och med 2008 hade Umeå kommun ingen låneskuld. Istället låg kommunen på plus. Innebörden av detta var att kommunens överskott i driftbudgeten gjorde det möjligt både att betalade alla investeringar själv – och ändå få en slant över. Men från och med år 2009 började låneskulden att öka. Skälet till detta var en kraftigt ökad investeringstakt. Kommunen hade inget val. På åtta år (fram till år 2016) ökade låneskulden snabbt och ligger idag på ca 2 miljarder. Inför 2017 års budget fanns ett önskemål om att kommunen skulle bygga upp en buffert genom att skapa ett överskott på minst 2 procent per år (men helst mer). Om detta överskottsmål kvarstått, samtidigt som den tidigare investeringstakten legat fast, skulle kommunens låneskuld troligen ha ökat i ett accelererande tempo och gått från 2 miljarder till 3 miljarder redan fram till år 2020!

7. Till detta ska läggas följande:
a) Som alla vet är räntorna är idag väldigt låga. Om räntorna höjs skulle kommunens låneskuld öka snabbare, vilket i sin tur skulle öka den redan idag avsevärda summa som kommunen betalar i form av amorteringar. Dessa pengar skulle annars kunna gå till att öka personaltätheten.
b) något årligt överskott på 3-4 procent, som kommunens professionella tjänstemän önskar, är inte i sikte. Inte ens med teleskop.

Min kommentar: Då budgeten för 2018 antogs beskrevs den allmänt som ett ”tvärstopp” när det gällde investeringar. Detta var ett försök att stoppa den ökande låneskulden. Med detta menas inte att kommunen slutade att investera. Däremot bromsades investeringarna in. En del onödigt togs bort. (Tyvärr stoppades inte bron till Bölesholmarna). Arbetarpartiet stödde inbromsningen. I debatten inför den nu gällande budgeten krävde vi ett moratorium (att beslutade investeringar skulle skjutas upp) för de flesta av kommunens investeringar.

8. Då AB Bostaden sålde tio procent av sitt lägenhetsbestånd var ett av argumenten, från de som förespråkade utförsäljningen, att kommunen som helhet (kommunen och dess bolag = Umeå kommunkoncern) hade tagit upp så stora lån att lånetaket nästan var nått. När blicken riktas framåt mot de väldiga behov av nya lokaler som krävs dels i för- grund- och gymnasieskolorna, dels för äldreboenden, är det lätt att förstå hur pressad kommunens ekonomi är.

Min kommentar: Det är okunnigt och förolämpande att, som Anders Forss, i en debatt försöka smita undan de ekonomiska problem som finns i Umeå kommun genom att kasta ur sig saker som att problemen endast finns i ”Jan Hägglunds sinnevärld”.

Min och Arbetarpartiets argumentation (krokodilgapet) bygger på kunskapen hos, och informationen från, de duktiga tjänstemän som Forss säger sig hylla. Men vilkas budskap han tyvärr inte har en aning om.

Del III

Det är inte samma sak att säga Nej till Väven som att säga Nej till kultur. Arbetarpartiets alternativ till det orimligt dyra kulturhuset på kajen var att bygga ett helt kulturkvarter. Kärnan i vårt alternativ, som var en vidareutveckling av den förre stadsarkitektens förslag, låg i att kulturen i Umeå redan fanns samlad runt Vasaplan! Denna möjlighet ville vi ta tillvara. Det gamla bibliotekets lokalytor vid Vasaplan hade kunnat ökas med hela 50 procent, från 7000 m2 till 10 500 m2, eftersom huset var byggt för en sådan expansion. Detta hus hade sedan kunnat byggas samman med Umeå Folkets Hus som i sin tur hade kunnat byggas ihop med Vasaskolan genom två gångpassager i luften på samma sätt som gjorts mellan en rad  byggnader på universitetsområdet. Från Vasaskolan är det sedan väldigt nära till Norrlandsoperan! Lägg till detta biografen Royal som också fanns vid Vasaplan och Umeå hade kunnat få ett helt kulturkvarter för en mycket billig penning. Med Väven sprängdes istället den koncentrationen av kultur som redan fanns runt Vasaplan med väldiga negativa följder som resultat.

När det gäller äventyrsbadet ska jag vara kortare. Andra kommuner kan skapa ett fint bad för upp mindre än 120 miljoner. Men Umeå skulle givetvis bygga 3½ gång så dyrt. Och än har vi  inte sett slutkostnaderna. Budgeten för Äventyrsbadet var baserad på 380 000 betalande besökare per år (och inte till subventionerade priser). Arbetarpartiet är inte emot ett bad i stan. Men det var orimligt dyrt och placerades på det miljömässigt sämsta stället.

Slutligen
Jag vet inte om Anders Forss har tagit till sig något av de fakta och resonemang kring kommunens ekonomi som jag har presenterat. Om han gjort det borde han ha förstått att det var mycket olyckligt att öka kommunens utgifter med 100 miljoner kr per år genom skrytbyggen som Väven och Navet. Jag misströstar. Men förhoppningsvis har Forss det lättare att förstå att det också gäller undvika kommande vansinnigheter exempelvis som att investera i en skidbacke vid Vallberget eller i en färja Umeå – Vasa som kostar 2 miljarder. Alla är för en färjeförbindelse. Det måste gå att hitta en bättre begagnad färja. Men det krävs troligen att INAB läggs ned och minst en pensionsavgång för att detta ska vara möjligt.

När det gäller externa köpcentra och kunkurser i centrum konstaterar jag bara vad alla vet: det handlar om otäckt många konkurser. En del av oss drar slutsatsen att det råder överetablering och kannibalism. Andra bryr sig inte. Jag vill också understryka att allt inte är svart vad gäller kommunens ekonomi. Problemen beror ju på en tillväxt av invånare. Motsatsen hade varit mycket värre. Arbetarpartiet har dessutom ett handlingsprogram som kan klara pressen. En del har vi tagit över från andra som släppt vad de tidigare stått för. Annat har vi utvecklat själva. Men det blir en fråga för andra blogginlägg.

Till sist: Den formulering Anders Forss inte gillade – den om att en kommun inte ska påbörja bygget av flera stora stadsdelar samtidigt – var inte min. Jag citerade ur det program för Umeås bostadsförsörjning som antogs av kommunfullmäktige 2013 och som naturligtvis då stöddes av bland annat Anders eget parti Socialdemokraterna. Han borde vara försiktigare med hur han skjuter. Vem vet vilket tidigare kommunalråd han kan träffa.

EN sak har dock Anders rätt i. Jag är påläst.

I förmiddags drabbades min arbetskollega av en kollaps. Kollegan föll av stolen under morgonfikat och blev liggande. ”Inte nu igen” var det enda jag kunde tänka. Jag förlorade en annan kamrat, också yngre än mig, år 2010. Efter att ha kollat att livet fanns kvar sprang jag till en fast telefon och ringde 112. Konstigt nog slog det mig aldrig att ringa från min mobil. Jag tror inte att jag litade på den i denna situation. Det här var på riktigt.

Efter att ha försäkrat mig om att ambulansen skulle komma sprang jag tillbaka min kollega. Jag började fråga om kollegan kunde sitt namn och sitt personnummer samt mitt namn plus adressen där vi arbetade.Det enda som blev rätt var det egna namnet. Jag blev orolig igen. I det läget hörde jag sirenerna från ambulansen. Dessa brukar alltid göra mig stressad men nu kändes det väldigt lugnande. Sveriges sjukvårdssystem fungerar – i alla fall i Umeå. Det tog 5 minuter, inte mer, från det att jag förklarat vart ambulansen skulle till dess att en sjuksköterska (tror jag, tanken slog mig aldrig in att fråga) från ambulansen dök upp i dörröppningen. Det var en otrolig lättnad. Arbetsplatsen ligger nära – därför gick det extra fort.

Jag berättade vad som hänt och sedan tog de professionella över. Jag var, och är, fortfarande orolig. Men ansvaret togs över av de som med lugn röst ställde frågor, tog blodprover och blodtryck. Sedan bar det iväg med kollegan i ambulansen.

Efter ett antal timmar ringde jag. Som arbetsledare hade jag lämnat uppgifter om anhöriga samt om mig själv. De på avdelningen dit kollegan anlänt via akutmottagningen lovade att jag skulle bli uppringd. Det gick en del tid. Men sedan blev jag uppringd. Det var kollegans röst. Rösten lät som vanligt igen. Jag fick veta vilka insatser som gjorts. Fantastiskt. Jag tänkte på alla i USA som inte har dessa förmåner – på det system som sätts igång då det skulle kunna ha rört sig om en stroke eller hjärtinfarkt. Det är en enormt avancerad sjukvårdsapparet. I USA skulle detta bli oändligt dyrt för en oförsäkrad. Vissa kanske inte ens skulle få denna behandling. Eller också skulle de få betala av hämtning med ambulans och sjukhusvistelse under  resten av livet.

Ibland känner vi oss ödmjuka. Det gör jag.

Tack ni två på ambulansen som åkte till Ålidhem vid lunchtid under torsdagen – och tack alla ni andra inom sjukvården som räddar liv och som bevarar livets kvalitet hos de som plötsligt drabbas varje dag.

Till alla som väntade på mitt inlägg om Umeå kommuns ekonomi vill jag ödmjukt säga att det skjuts fram en dag.

Anders saknar helt kunskap om Umeå kommuns ekonomi

Anders (som i ”Anders tankar om politik”) har angripit det jag skrev i blogginlägget ”Utbyggt Holmsund kräver kommundelsnämnderna åter – kannibalismen i centrum måste stoppas”.

Det är huvudsakligen tre saker som jag tar upp i detta inlägg på min blogg:
a) att kommunens stadsplanering inte speglar Umeås pressade ekonomiska läge – utan att vem som helst får bygga var som helst i en ”laglös” Vilda Västern-stil – vilket inte kommunens ekonomi klarar,
b) att Umeå kommun inte har råd med skrytbyggen som kulturhuset Väven eller äventyrsbadet Navet på vad som tidigare var Mimerskolans fotbollsplan,

c) att kommundelsnämnderna (kdn) bör återinföras då Holmsund går mot en ökning av invånarantalet från 6 000 invånare till 15 000 invånare, detta eftersom en ort större än Lycksele inte ska centralstyras från Stadshuset

Anders anser att jag ”bygger mitt blogginlägg på en i grunden felaktig ståndpunkt och slutsats”(min kursivering). Uppenbarligen gäller detta för att jag bland annat varnat för Umeå kommuns pressade ekonomiska situation

Då en text eller anförande ska analyseras bör analysen dels göras av vad som verkligen står eller sägs, dels av vad som inte står eller sägs. Då jag nu besvarar Anders angrepp kommer jag i hög grad ta upp vad Anders inte har skrivit.

Vår Anders tar nämligen inte upp en enda siffra som berör Umeås kommuns pressade ekonomi. Inte en enda siffra!
Denna brist på fakta, och på fakta baserade kunskaper, ”löser” vår Anders på ett både fräckt och sorglöst sätt genom följande formulering: ”Den beräkningen är jag som Socialdemokrat helt och fullt övertygad om att våra oerhört professionella kommunala tjänstemän är fullt kapabla att göra – Både nu och i framtiden. Med det sagt är min inställning att de krokodilkäftar Jan Hägglund varna för aldrig kommer att slå igen – Detta därför att krokodilen bara existerar i Jan Hägglunds sinnevärd.”

Då Anders skriver om ”krokodilen och dess käftar” syftar han på mitt resonemang om att kommunens utgifter kommer att överstiga kommunens inkomster minst fram till år 2017. Detta, tänker Anders, är något som endast existerar i Jan Hägglunds sinnevärld.

I morgon ska jag ge Anders något att tänka på.

Till skillnad från honom ska bygga på fakta. Många fakta. Jag ska inte ägna mig åt luftiga och bekymmerslösa resonemang, som Anders gör. Dessa fakta har jag, som gruppledare för Arbetarpartiet i Umeå kommunfullmäktige, fått just av vad Socialdemokraten Anders kallar för ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”.

I morgon ska Anders få en lektion i hur pressad Umeå kommuns ekonomi – när vi tittar fram mot år 2027. Han ska få veta det som jag fått reda på just av kommunens ”oerhört professionella kommunala tjänstemän”. Skillnaden är att jag, till skillnad från Anders, dels vet hur allvarligt som de tjänstemän som arbetar med kommunens ekonomi ser på läget, dels att jag, till skillnad från Anders, tar dessa tjänstemäns oro på allvar.

Här stannar jag för idag.

Nu ska jag leta rätt på underlagen, dels inför Umeå kommuns budget 2018, dels de underlag som användes för att motivera utförsäljningen av tio procent av AB Bostadens fastighetsbestånd.

Vi hörs i morgon. Då ska du få något att tänka på. Anders.

Moderaternas Anders Ågren skriver måndagen den 7 augusti i sin blogg att det är positiv med en stark tillväxt i kommundelarna. Detta med anledning av uppgifterna att dagens 6 000 holmsundsbor kan komma att öka till 15 000. Ågren fortsätter: ”…I den politiska debatten kan man lätt få intryck att all tillväxt i Umeå förväntas ske i stadens centrum, och att man glömt bort våra kommundelar – våra invånare och företag som inte finns i stadens centrala stadsdelar. Men så är det självfallet inte! Tillväxt i de centrala stadsdelarna står ju inte i motsats till kommundelarnas utveckling…”(min kursivering).

Först vill jag säga att Arbetarpartiet, som jag representerar i Umeå kommunfullmäktige där jag suttit sedan 1991, också är positivt till en ökad befolkning i Umeås kommundelar. Bland annat i Holmsund. Sedan vill jag göra tre kommentarer.

1. Satsningarna i Umeås centrala delar håller på att döda Umeås centrala delar! Detta sker på två sätt. Dels via den växande överetableringen av externa köpcentra som Ikea/Avion, Strömpilen, Ersboda, Ica Kvantum-Klockarbäcken, dels via den oansvariga, tidsmässigt utdragna, ombyggnationen av Rådhustorget kompletterad med en samtidig (och därför oansvarig) ombyggnation av Vasaplan. Centrum har misshandlats för andra sommaren i rad. Så visst satsas det i Umeås centrala delar – om vi med detta menar det Umeå som inte utgörs av Holmsund, Sävar, Hörnefors och glesbygd. Men satsningarna i de centrala delarna håller på att ta död på varandra. Oroväckande många konkurser sker idag bland annat inom centrumfyrkanten och vid Strömpilen. Detta på grund av överetablering samt tidsmässigt långdragna, överdådiga och dyra ombyggnationer. Det hela påminner om kannibalism.

2. Kommunens utgifter ökar snabbare än inkomsterna ända fram till 2027. Eller under en ännu längre tid. Bakom ligger en väldig ökning av behovet av för- och grundskolor samt av äldreomsorg. Fram till år 2027 beräknas antalet barn och unga komma att öka med hela 5 400. Samtidigt beräknas antalet umebor på 80 år (och mer) öka med 3000. Detta kommer i sin tur att öka kostnaderna dels för investeringar och underhåll av lokaler, dels kostnaderna för personalens löner. Samtidigt kommer inte inkomsterna från kommunalskatt, statliga bidrag, taxor och avgifter att öka i samma takt. Det hela påminner om ett krokodilgap. Ju närmare 2027 vi kommer desto större blir krokodilgapet (skillnaden mellan utgifter och inkomster). Och ju större gap på krokodilen desto våldsammare blir kraften då käftarna på odjuret slår igen. Det kommer att bli ett stort köttstycke som plötsligt slits loss från kommunens verksamheter.

3. Detta måste innebära ett stopp för alla skrytprojekt – och en hård prioriteringar vad gäller områden för bostadsbyggande. Sedan länge saknar Umeå en viljeinriktning när det gäller stadsplaneringen. Vi lever i en stad med en Vilda Väster-mentalitet där alla får bygga var de vill. Jämför detta med de kloka orden i det program för Umeås Bostadsförsörjning som antogs 2013. Där stod följande visdomsord att läsa: ”…Vid utbyggnaden av större områden är det viktigt att områdena fullföljs till väsentliga delar innan nya större områden öppnas. Bland annat för att undvika flera stora infrastrukturinvesteringar vid samma tidpunkt… (min kursivering).

Varför är detta en så tänkvärd formulering. Därför att under perioden av ett bostadsområdes uppbyggnad finns det endast utgifter. Först när folk kan börja flytta in kommer inkomsterna i form av hyresintäkter. Varje nytt bostadsområde innebär väldiga investeringskostnader i form av vägar, vatten, avlopp samt social service i form av för- och grundskolor, med mera. Nästan alla tar vatten och avlopp för givet. Nästan ingen talar om sådana skitsaker i fullmäktige. Varken de marknadsliberala ”visionärerna” eller den för ”hårda frågor” så ointresserade ”vänstern”. Men ser vi bakåt i tiden låg kostnaden, enbart för vatten och avlopp, på 50 miljoner kr per år. I framtiden kommer VA-kostnaden att ligga på 200 miljoner per år! Om då kommunen påbörjar bygget av en rad nya bostadsområden, samtidigt, kommer kostnaderna för utbyggnaden av varje bostadsområde att läggas ovanpå varandra med en väldig totalkostnad som följd. Men så länge inget område är klart kommer inga hyresintäkter in till AB Bostaden. Alla förstår problemet!

Kommunen bör alltså, i möjligaste mån, avsluta färdigställandet av ett dyrt bostadsområde innan nästa dyra bostadsområde påbörjas. Kom ihåg krokodilkäftarna? Med tanke på Umeå kommuns väldigt pressade ekonomi borde visdomsorden, endast fyra år gamla, vägleda kommunens stadsplanering. Och skulle det verkligen komma att byggas 3 000 nya bostäder i Holmsund, och tillkomma 9 000 nya holmsundsbor, kommer detta att kräva hårda prioriteringar när det gäller vilka bostadsområden som kan påbörjas och vilka som inte kan påbörjas.

Umeås kommunledning låter tyvärr inte den alltmer pressade ekonomin påverka bostadsplaneringen. Först drog den på kommuninvånarna väldiga extrakostnader i form av skrytbyggen som Kulturhuset Väven plus det överdimensionerade och onödigt dyra äventyrsbadet Navet. Dessa kostar nu umeborna drygt 100 miljoner kr extra per år. Och det pågående misstaget att låta alla bygga var de vill – oavsett hur mycket det kommer att kosta per tomt utgör nästa stora misstag. Låt oss ta tre exempel:

a) Några få året-runt-boende ska få bygga på Holmön. Detta kommer att bli oacceptabelt kostsamt per husbygge. Med tiden kan kommunen tvingas bekosta både vatten- och reningsverk. Skulle detta fåtal tillkommande året-runt-boende (jag talar inte om de som redan bor på Holmön ”sen gammalt” utan de inflyttande) tvinga betala för vatten- och reningsverk själva skulle inte många av dem ha en chans att bekosta sitt boende. Men nu behöver de inte detta. Det blir folk som bland annat bor i AB Bostaden, och andra fastlandsbor i Umeå, som kommer att få bekosta dessa exklusivt placerade tomter.

b) I Haddingen ansåg sig kommunen kunna finansiera vägar, VA, snöröjning och social service för 16 tomter mitt ute i paradiset. Men vissa umebors paradis blir andras ökade hyreskostnader. Jag kritiserar inte nybyggarna i Haddingen. Jag kritiserar kommunledningen som inte istället försökte locka folk att köpa 16 tomter i nära anslutning till Hissjö. Där finns nämligen redan all nödvändig service – vägar, snöröjning, VA, skolor, bensinpumpar och ICA. Men icke – i en Vilda Västern-planerad kommun.

c) Ett annat misstag var att sträcka ut Umeås bläckfiskliknande fysionomi ännu mer. En stor majoritet i Umeå kommunfullmäktige röstade igenom att ett område för småhus skulle byggas bortanför Röbäck i riktning mot Skravelsjö för 2 000 – 2 500 invånare. Här skrotas helt plötsligt den rådande ”ideologin” om förtätning som under lång tid varit motivet till att så gott som alla som har velat bygga – högt, brett och nära inpå – fått göra detta inom Umeås centrala delar. Och gärna de på grönområden. Men nu ska alltså Umeås redan långa tentakler göras ännu längre. Detta med ökat pendlingsavstånd (eller utsträckt kollektivtrafiknät) som följd. Bristen på ekonomiska insikter, när det gäller Umeå kommuns stadsplanering, innebär nästa stora feltänk, efter satsningarna på nämnda skrytbyggen, och kommer oundvikligen att leda fram till ett behov av nya drastiska nedskärningar. Kom ihåg den dåliga ekonomins krokodilkäftar. Nedskärningarna kan komma att slå mot för-och grundskola, individ- och familjeomsorg eller äldreomsorg samt hemtjänst. Det kan till och med leda till framtida, nya, utförsäljningar av AB Bostadens fastighetsbestånd!

Den laglöshet som idag präglar Umeås vilda stadsplanering (”hä ä ba å bygg”) kräver en sheriff i stan. Den gamle har tydligen har gått i pension eller dött. Men jag tar gärna på mig rollen – efter nästa kommunval.

Anders Ågren och jag är alltså överens om att det vore bra med 3 000 nya lägenheter i Holmsund. Speciellt som hälften sägs bli hyresrätter. Men detta kräver en fast hand när det gäller stadsplaneringen. Ordning och reda helt enkelt (ett uttryckt som Ågren gillar). Mest ordning och reda blir det om vi återinför kommundelsnämnderna. Hela 15 000 holmsundsbor kan inte styras från Umeå! En sådan expansion kräver både sheriff och närhet till beslutsfattare – både till politiker och tjänstemän. En stad i staden – större än Lycksele – kan helt enkelt inte fjärrstyras från stadshuset i Umeå. Alltså: kommundelsnämnderna åter!

Vad säger du om det Ågren?

Jag ber mina läsare om ursäkt för fördröjningen.

Men idag ska jag göra ett allvarligt försök att ”beskriva det obeskrivliga” som hänt i och omkring Transportstyrelsen.
Step by step.

Vad detta handlar om – och vad det inte handlar om
Det handlar  naturligtvis om läckorna, dels av hemligt material av militär karaktär rörande ”rikets säkerhet”, dels av sekretessbelagt material rörande exempelvis personer som levt under skyddad identitet. I båda fallen finns i skrivande stund risken att dessa uppgifter idag återfinns hos andra länders underrättelsetjänster men även hos företag, kriminella organisationer samt privatpersoner.

För beskriva det obeskrivliga eller ”haveriet” – som Stefan Löfven har kallat processen fram till säkerhetsläckorna och lagbrotten – behöver vi en grund att stå på. Grundens enda del består i att fastställa den tidsperiod under vilket ”haveriet” ägde rum. Denna period varade under fyra år och inleddes i januari 2011 och sträckte sig fram till slutet av år 2015. Grundens andra del ger därmed sig självt. Det fyraåriga ”haveriet” ägde under både regeringarna Reinfeldt och Löfven. Alliansen och Socialdemokraterna har alltså ett kollektivt ansvar för den process som ledde fram till haveriet.

Vi måste även göra ytterligare ett klarläggande.
Det är skillnad på vad som är olagligt och på vad som är olämpligt. Den granskning som Konstitutionsutskottet gör kommer huvudsakligen att klarlägga vad som har varit olagligt. Alliansens misstroendevotum mot tre s-märkta ministrar byggde på att M, C, L Kd samt Sd ansåg att ministrarna inte klarat av att hantera ”haveriet” – efter att haveriet ägt rum. Oavsett åsikt om Alliansens agerande så följde AKB och övriga borgerliga partiledare spelreglerna i kampen om makten då de gick ut med sitt misstroendevotum. Detsamma gäller för Löfvens motdrag genom sin regeringsombildning. I vårt försök att klarlägga vad som hände under fyraårsperioden 2011-2015 kommer vi inte att beröra det nu pågående maktspelet. Detta har jag tidigare kommenterat i tre tidigare blogginlägg 26-28 juli. Dessa handlade just om Alliansens och SD:s misstroendevotum, Löfvens regeringsombildning samt mitt angrepp på L och C för att de bröt sitt löfte om att aldrig regera på ett SD-mandat.

När detta är klarlagt har vi lagt den grund vi behöver för att gå vidare och försöka kartlägga vad som hände.
Step by step.

Fyraårsperioden 2011 till 2015

Året 2011

Statliga myndigheter borde lägga ut mer IT-tjänster på entreprenad hos privata företag, detta enligt en utredning presenterad av Riksrevisionen. Statens årliga kostnader för denna verksamhet låg då på dryga 20 miljarder kr. Regeringen Reinfeldt instämmer.

Året 2012
Transportstyrelsen vaknar. Dåvarande generaldirektör Staffan Widlert inleder en upphandling hos privata företag av IT-tjänster. Vid denna tidpunkt tillgodosåg Trafikverket behovet av IT-tjänster hos Transportstyrelsen. Genom upphandlingen hoppades Widlert spara dryga 200 miljoner per år. Regerar gör Alliansen.

Året 2014
Avtalet med Trafikverket sägs upp av Transportstyrelsen i början av året. Alliansen regerar.

Året 2015
Sverige har nu bytt regering och landet styrs av S och Mp.

I mars får Transportstyrelsen en ny generaldirektör vid namn Maria Ågren. Månaden därefter beslutas att ansvar och skötseln av flera av myndighetens register ska övertas av IBM – ett internationellt IT-företag med nära kontakter till den amerikanska militären. Avtalet med IBM omfattade cirka 1100 servrar med hemligstämplad information, däribland information rörande alla fordon i Sverige samt personuppgifter om körkortsinnehavare (även de med skyddad identitet). Avtalet var värt 700-800 miljoner kr över en femårsperiod och fick Transportstyrelsen att ”stå ut” inom myndighets-Sverige.

I samband med att IBM tar över börjar generaldirektören ”göra avsteg” från de lagar som ska skydda sekretessbelagda och hemliga uppgifter. Maria Ågren beslutar sig att bryta mot Säkerhetsskyddslagen, Personuppgiftslagen, Offentlighets- och sekretesslagen samt även kraven på informationssäkerhet på Transportstyrelsen. Detta sker efter ”interna diskussioner” på Transportstyrelsen – vilket innebär att generaldirektör Ågren har medbrottslingar!
Bakgrunden till de allvarliga lagbrotten uppges bland annat vara att IBM:s utländska tekniker inte har säkerhetsgranskats. En sådan granskning skulle vara tidkrävande och innebära att arbetet med IBM:s övertagande av IT-verksamheten inte skulle hinna bli klar innan avtalet löper ut med den tidigare IT-leverantören Trafikverket. Detta skulle i sin tur innebära att vissa av Transportstyrelsens register skulle sakna IT-operatör och därför tvingas stänga ned för under en period. Uppenbarligen börjar ”haveriet” med en katastrofal upphandling. Haveriets omfång accelererar sedan genom lagbrotten som i sin tur innebär ett möjligt röjande av sekretessbelagda och hemliga uppgifter rörande bland annat ”rikets säkerhet”. Som om detta inte vore nog beslutar Maria Ågren att hennes ”avsteg” från lagarna om sekretess ska sekretessbeläggas! (Detta är att beskriva det obeskrivliga).

I juni får Säpo reda på att IBM har ”vidare-outsourcat” en del av driften av Transportstyrelsens datoriserade register till andra företag. Dessa finns i Tjeckien, Rumänien och Serbien. Innebörden av detta är att utländsk personal, från företag i länder som Transportstyrelsen sannolikt inte kände till vid upphandlingen med IBM, nu har ansvar för svenska uppgifter som är sekretessbelagda och/eller hemliga!

Under sommaren, efter att ha gjort en säkerhetsmässig granskning av IBM:s ”vidare-outsourcing” av IT-driften till länder i Östeuropa, hävdar Säpo att de känsliga uppgifterna inte är säkra. Transportstyrelsens egna internrevisorer ifrågasätter också beslutet om ”vidare-outsourcing”. Men myndighetens styrelse reagerar inte. Maria Ågren godkänner istället fler avsteg ! vad gäller säkerhetsgranskning av IBM:s personal.

I november vill Säpo stoppa ”vidare-outsourcingen”. Detta lämnas dock utan avseende från de som nås av denna varning (vilka vet jag ej).

Resten är historia.
I början av 2016 inleds en förundersökning mot Maria Ågren. Misstanke finns om att hennes beslut om ”avsteg” kan ha röjt hemliga uppgifter. Vid denna tidpunkt får Inrikesminister Anders Ygeman reda på vad som hänt. Maria Ågren informerar för första gången den ansvarige statssekreteraren på det departement som hon borde ha lytt under om sina ”avsteg” samt om den förundersökning som har inletts mot henne. Det är den fortsatta politiska handläggningen av det som jag nu har redogjort för som 2½ år senare lett fram till dagens politiska kamp i form av misstroendevotum och regeringsombildning.

Tragikomiskt efterspel
Efter denna tragiska historia måste vi muntra upp oss med mörk, men dock, humor. Sjuk humor. Personal på IBM sände av misstag ut uppgifter om fordonsägare – även de som hade en skyddat identitet – till en mängd svenska och utländska företag.Ett gigantiskt misstag. För att ”åtgärda” misstaget beslutade därefter Transportstyrelsen att sända ut ett andra mejl.För att sitt gigantiska göra misstag till ett historiskt misstag innehöll mejl nummer två samtliga registrerings- och chassinummer på alla bilar som ägdes av personer med skyddad identitet. I detta andra mejl ombads företagen att själva rensa ut de sekretessbelagda uppgifterna! Som jag tolkar detta skapade Transportstyrelsen ett skräddarsytt ”register” som direkt pekade ut personerna med skyddad identitet! Om jag fattat rätt måste detta – åtminstone moraliskt – motsvara mordförsök.

Vad har läckt – som vi vet
– Körkortsregister med namn och körkortsnummer på samtliga personer med körkort i Sverige – däribland de med skyddad identitet,
– Bilregister på samtliga personer med bilar i Sverige,
– Register över Sveriges militärfordon (inklusive fordon som bland annat innehållet uppgifter om stridspiloter),
– Uppgifter om infrastruktur av typen tunnlar och broar som gör landet militärt sårbart.

Summering
Jag kan inte avgöra hur allvarligt detta är militärt sett. Men dubbelutskicket, som kan utsätta personer med skyddad identitet för livsfara, tillhör det mest makabra jag hört talas om i dessa sammanhang. Detta är skälet till formuleringen att beskriva det obeskrivliga. Vi får se vad KU:s granskning kommer fram till. Men vi ska inte vänta oss för mycket. Ansvaret för det som ägt rum under de fyra åren 2011 till 2015 vilar tungt både på Alliansen och på Socialdemokraterna.

Mina källor:
Sydsvenskan,
Metro,
Computer Sweden from IDG,
SVT Nyheter,
DN.

Igår lovade jag att ”försöka beskriva det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”.

Men jag vill börja med att beskriva det politiska klimat som gjort att ”haveriet” – i form av läckor av hemliga och sekretessbelagda material – blivit möjligt. Det handlar om ett privatiseringsklimat. Ett klimat som regeringarna Reinfeldt och Löfven skapat tillsammans.

Detta leder till den makabra situationen att det kan råda fullt krig om makten, härligheten och ärligheten – under två dagar – för att det sedan ska bli tyst. Nästan helt tyst! Skälet är alltså att ”haveriet” vad gäller it-säkerheten beror på beslut tagna både under regeringarna Reinfeldt och Löfven. Därför sker nu en diskussion bak lykta dörrar. Nu bestäms det vad striden mellan riksdagspartierna får handla om. Och vad striden inte får handla om. Ska exempelvis något av blocken kräva att Försvarsdepartementet (staten) får ansvaret för militära hemligheter. Och att Justitiedepartementet (också staten) får ansvaret för polisiära hemligheter. Större delen av befolkningen torde ha trott att staten hade kontroll över statens hemligheter.  Men nej – de var privatiserade! Varför inte också privatisera HELA försvaret. Och även POLISEN?

Kravet på ett återförstatligande – av skötsel och ansvar av register med bland annat uppgifter om ”rikets säkerhet” – skulle inte vara svårt att motivera. Men det vore ett brott mot privatiseringslinjen! De båda traditionella blocken var (för tredje gången) eniga om att privatisera. Nu måste de vara eniga om att förstatliga. Utan en enighet i denna fråga kommer den sannolikt inte att tas upp till offentlig debatt – inte inför ett val i alla fall.

Men läckorna beror, i slutänden, på ett antal tunga beslut som lett fram till att privata företag nu sköter driften och har ansvaret för datoriserade register med uppgifter som bland annat berör ”rikets säkerhet”. Och ansvaret för dessa beslut är tagna under en period på cirka fyra år – från inledningen av året 2011 fram till slutet av året 2015. (Så, för fjärde gången, därför ligger ansvaret på båda blockens regeringar.)
Det som måste kartläggas ”step by step” är de olika tunga beslut som ledde fram till upphandlingen av it-tjänster från privata företag och hur sedan denna nya ”privat grund” för hanteringen registren i sin tur ledde till fram till lagbrott.

På grund av detta befarar jag – trots alla hårda ord som utväxlats mellan regeringen och ”de fem borgerliga partierna” – att inget huvud kommer att rulla. Inte ens bildligt. Detta trots det oemotsagda påståendet om att det som skett innebär den största säkerhetsmässiga skadan för landet sedan Stig Berglings spionerande under 1970-talet. Låt oss jämföra: Spionen Stig Bergling dömdes till fängelse – till livstids fängelse. Generaldirektören för Transportstyrelsen, som struntat i ett helt berg av lagar, har också dömts. Dock ej till fängelse – utan till 70 000 kr i böter – vilket inte drabbar henne alls. Om skadorna åsamkade av spionen Bergling och generaldirektör Ågren är i samma klass så gäller alltså detta inte för straffen. Jag tror skälet är att både regeringen och allianspartierna inser att de har en kollektiv politisk skuld till det inträffade. För femte gången: Kom ihåg privatiseringsbesluten som togs under båda regeringarna!

De två traditionella blocken i svensk politik kämpar med varandra om regeringsmakten. Å ena sidan. Å andra sidan har de väldigt många gemensamma intressen – i denna affär och i många andra. Det hela förvärras av att dessa båda traditionella politiska block inte har kunnat ena sig om hur Sverigedemokraterna ska hanteras. En öppen redovisning av allt som lett fram till ”haveriet” skulle sannolikt visa att grunden till ansvaret för ”haveriet” verkligen beror på beslut – klandervärda beslut – begångna (för sjätte gången) både under Alliansregeringen och under S+MP-regeringen. Eftersom Jonas Sjöstedt och den övriga ledningen för V är alldeles för regeringssugna för att utkräva ett verkligt ansvar – en okänd ministers avgång är V-lagom (uttalas”vlagom”) – skulle en verklig ”sanningskommission” endast gynna Sd. Inte för att Sverigedemokraterna har en högre moral än övriga utan p.g.a. att de har hållits utanför och därför har rena händer. I denna fråga.

Vilka vinner på detta? Svar: Sd.
Har det svenska politiska systemet lärt sig hantera att det numera finns tre politiska block? Svar: Nej.
Finns det någon allmänt accepterad och seriös analys av varför Sd har gått framåt på ett unikt sätt i svensk politisk historia? Svar: Nej.

Just därför vågar jag påstå att landet inte endast befinner sig i en regeringskris. Sverige befinner sig i en djupare kris – en kris för hela det politiska systemet.

Den ”lilla” regeringskrisen – en sammanfattning
De splittrade allianspartierna och Sd förklarade att de skulle lägga ett misstroendevotum för att fälla tre s-ministrar. De flesta insåg att en sådan prestigeförlust eventuellt skulle framtvinga regeringens avgång. Prestigeförlusten skulle, under alla förhållanden, innebära att chanserna för S att göra ett bra val 2018 skulle vara minimala. Det är mycket möjligt, om än inte helt säkert, att ledarna för Moderaterna och Kristdemokraterna (AKB och EBT) även syftade till att ”ta över” regeringsmakten redan efter den tänkta extra-riksdagen. Detta om S+Mp känt sig tvingade att avgå. Men Löfvens regeringsombildning var ett lysande partitaktiskt motdrag. Därför framstår Alliansen precis som den är – splittrad. Efter Löfvens motdrag formligen tiggde Liberalerna om en liten, liten, ytterligare eftergift för att slippa rösta för ett misstroendevotum mot den s-märkte försvarsministern Peter Hultqvist. Centern sägs hysa en liknande inställning. Återigen: En stor partitaktisk seger för Löfven.

Den större krisen för hela det politiska systemet i Sverige
Men hela socialdemokratin verkar sakna förståelse för strategi. Det finns endast sätt – ett sätt och inget annat sätt – att förhindra att S reduceras till att endast bli ett stödparti åt en av de två framväxande falangerna inom borgerligheten. Och detta består i att återvinna arbetarna från Sd. Trenderna går igen i land efter land i Europa. Dels vad gäller borgerlighetens splittring i två falanger. Dels att socialdemokratin reduceras till att bli ett stödparti till den ena av de två borgerliga falangerna – efter att ha förlorat stora delar av arbetarklassen till den andra falangen inom borgerligheten. Några exempel: fjolårets presidentval i Österrike och årets president- och parlamentsval i Frankrike. (I det förra franska parlamentsvalets andra omgång erhöll S franska motsvarighet 9 miljoner väljare. I årets val erhöll franska S endast 1 miljon väljare i andra valomgången.) Jag tror även att valet till den tyska förbundsdagen i september kommer att bekräfta denna utveckling. Sossarna måste försöka förstå att den svenska arbetarklassen har splittrats. Inte mellan S och några kommunister. Arbetarklassen har splittrats mellan S och SD. Och skulden måste läggas på S.

Så länge Socialdemokraterna i Sverige inte lyckas återvinna arbetarna från Sd kommer den ena regeringskrisen att avlösa den andra. Framtidsperspektivet av återkommande regeringskriser skulle mycket väl, om än inte säkert, kunna bli något i stil med detta:
1) Socialdemokraterna förblir små eller minskar ytterligare,
2) Sverigedemokraterna stabiliseras på dagens nivå eller blir ännu större,
3) de fyra övriga borgerliga partierna förblir små eller minskar även de ytterligare – kanske genom att Kd faller ur riksdagen,
4) splittringen förstärks mellan M och Kd på ena sidan och C och L på andra sidan,

5) vid någon punkt kommer antingen M och Kd att bilda regering med hjälp av Sd
6) Eller så kommer S och Mp att bilda en blocköverskridande koalitionsregering tillsammans med C och L.

Självklart bygger dessa förutsägelser på att inget dramatiskt sker som förändrar den nuvarande politiska spelplanen på ett radikalt sätt. Exempelvis en ny djup ekonomisk nedgång av 2008-års magnitud eller genom en allvarlig upptrappning av spänningarna mellan USA å ena sidan och Ryssland eller Kina eller Nordkorea å den andra.

Jag skriver för långt. I morgondagens blogg ska jag beskriva ”… det obeskrivliga som hänt i och omkring Transportstyrelsen”. Step by step.