Lennart Holmlund har, som de flesta vet, försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. På kommunfullmäktiges möte i måndags 28 mars försökte alla partier utom Arbetarpartiet att göra detta till en fråga om Lennart Holmlunds personlighet.

Men det är inte Holmlunds sms som är viktigt utan den maktkoncentration som ligger bakom sms:et.

Frågan om flytten av Stadsbiblioteket är viktig i sig själv. Detta på flera sätt. Det gäller en rad frågor som är avgörande för Umeås framtida utformning. Exempel: biblioteksverksamheten – både vid Vasaplan och ute på stadsdelarna, kulturens framtid, den fysiska utformningen av centrala Umeå, luftens kvalitet (eller snarare brist på kvalitet) samt hur man ska använda 700 miljoner kr.

Men frågan om stadsbibliotekets framtid har ställt en större fråga på dagordningen. Det handlar om den allt tydligare, och allt mer orimliga, maktkoncentrationen i Umeå. Denna maktkoncentration, som har växt fram under en lång tid, har nu funnit sina former och anser sig stå över vanliga demokratiska spelregler. I samband med den planerade flytten av stadsbiblioteket har denna maktkoncentration framträtt i all sin nakna och brutalt anti-demokratiska form. Jag återkommer till detta litet senare.

I skrivande stund har Lennart Holmlund som sagt försökt skrämma en ”debatterande” tjänsteman vid länsmuseet till tystnad. Namnet på denna tjänsteman är Anders E. Björkman. Det som understryker sammanväxten mellan staten (i detta fall Umeå kommun) och kapitalet (Balticgruppen) är det sätt på hur Holmlund skriver. Han riktar sig till tjänstemannens chef. Sedan försöker han att skrämma denna chef. Det antidemokratiska är inte bara ATT Holmlund skriver till en chef för att hon ska tysta en underlydande. Det är även intressant HUR Holmlund skriver. Läs själva Holmlunds sms till länsmuseets chef Ulrika Grubbström. (den kursiverade texten nedan).

”Hej Ulrica. Jag läste den debattartikel som din webbredaktör skrev om Baltic. Det är ju en person som haft flera sådana artiklar förut men nog är jag helt säker på att du och museet för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet. Jag vet ju att han skriver vad han vill som privatperson men han kan långt ifrån må bra med alla de insinuationer som fanns. Dessutom en massa fel, men det ansvaret ligger ju på VK som publicerar”.

Kommentar: lägg märke till att Lennart Holmlund, som innehar Umeå kommuns tyngsta politiska ämbete, inte bara försöker använda sig av den tyngd som detta ger honom. Holmlund gör sig, dessutom, till en direkt tolk för Balticgruppen (Christer Olssons) uppfattningar. Han går så långt som att säga att museets chef ”för all framtid inte bör kontakta Baltic för att de ska sponsra någon verksamhet”! Vi inom Arbetarpartiet frågar oss hur Holmlund vet detta? Svaret är den ”maktens triangel” som vi talat om tidigare. Denna "maktens triangel", bestående av a) några få kommuntoppar, b) Balticgruppen (undra på att andra affärsidkare klagar på ett dåligt företagsklimat – Baltic verkar ha företräde till allt), c) vår vanligaste morgontidnings mediaimperium, är de som styr Umeå. Holmlund använder sig alltså av två av kommunens tre tyngsta ”pjäser” för att skrämma till tystnad. Sig själv och Baltic.

Som om detta inte vore nog så har tjänstemannen, Anders E. Björkman, även angripits av en av Umeås tyngre, och Balticgruppen närstående, kulturentreprenörer. I ett brev från denne kulturentreprenör fanns en rockslagsknapp med texten: ”NO! Artists Against Everything”! I brevet fanns också en text med bl a följande innehåll: ”Bär den med stolthet, fortsätt att kämpa mot alla förändringar i vår stad”.

Många kapitalister som tjänat riktigt mycket pengar (inte sällan genom att ha använt brutala metoder) blir till slut så rika att de har råd att köpa sig ett bättre rykte. Detta är exakt vad Umeås ”furste” Christer Olsson sysslar med – vid sidan av sina nya och allt större fastighetsaffärer. Det är i detta sammanhang som man ska se Baltics penninggåvor: till universitetet (vilket fick universitetet att utnämna Olsson till hedersdoktor); till arbetslösa ungdomar (vilket fick Britt-Marie Löfgren, gruppledare för FP, att frenetiskt försvara Olsson på fullmäktige i måndags); till uppbygget av konstparken vid Umedalen (vilket köpt Baltic en massa gratisreklam). Christer Olsson vill verka som en fin och kultiverad människa – som en riktig mecenat – men för honom är allt detta bara en annan form av investeringar – en ”finare” form av reklam.

Baltics ägare, Christer Olsson, håller sig också med en egen kändis vid namn Staffan Ling. Ling är en före detta. Före detta medlem av Socialistiska Partiet (SP). Före detta komiker (känd från bl a TV-serien ”Staffan och Bengt”). Denne Staffan Ling ingår i Christer Olssons långsiktiga planering. Om konstparken syftar till att förgylla Olssons framfart så är syftet med den före detta vänsterpolitikern och komikern Staffan Ling att popularisera Baltics framfart. Men Olssons kultiverade attityd är just bara en attityd – köpt för pengar. Om inte Baltic får som de vill så drar de sig inte för att hota. De hotar med att investera i någon annan kommun (och då betyder inte ungdomarna i Umeå något längre för Baltic). Och Baltic kan, som vi vet, även få Lennart Holmlund att känna sig tvungen att skicka hotfulla sms – sms som är så klumpiga att Baltic nu känt sig tvingad att ta avstånd ifrån Holmlund.

Tillbaka till Staffan Ling. En gång var han rolig. Idag är han bara en köpt hovnarr. En billig lobbyist – fast troligtvis inte i pengar räknad. Men sedd mot bakgrund av Holmlunds sms, och Christer Olssons ekonomiska hot om att satsa sina pengar i någon annan kommun, är Ling även en hotfull hovnarr. För till saken hör att nämnde Ling deltagit, och det på ett mycket aggressivt sätt, i debatter som rör flytten av stadsbiblioteket, omdaningen av centrala Umeå och Balticgruppens roll i denna. Detta bland annat på en debatt på Arkitekthögskolan – anordnad av föreningen Byggnadskultur. Ling deltog i debatten med bristande sakkunskap, men med all pondus som en lokal kändis kan uppbåda.

Detta är bakgrunden till att Arbetarpartiets representanter i fullmäktige blev upprörda då nämnde Ling även dök upp utanför fullmäktige – med det uppenbara syftet att påverka vissa viktiga politiker (alltså att bedriva lobbyverksamhet). I fullmäktigedebatten nämnde vi inte Ling vid namn. Däremot talade vi om för fullmäktige vad som pågick, nämligen att ”betalda bulvaner” för Baltic till och med hade fräckheten att agera utanför fullmäktigesalen – just den dag då frågan om Holmlunds, och därmed även indirekt Baltics, påtryckningar behandlades. Detta uppskattades inte av representanter för vissa partier i fullmäktige. De försökte tala om att ”hyfsa” språket. Vilket oerhört hyckleri! Representanterna för maktens triangel tillåter sig själva vad som helst. Men då de, och deras hovnarrar, blir kallade vid sitt rätta namn så blir de stötta i kanten. Ja, till och med ledsna. Så jag kunde inte undslippa mig ett uttalande som gick ut på att applåderna var ”patetiska”. Jag sa även att etablissemangets partier kunde applådera varandra inne i fullmäktigesalen, men att utanför fullmäktige fick de inga applåder av umeborna.

Två partier spelar falskt i denna fråga: Centern och Vänsterpartiet. C låtsas som om bygget på kajen INTE innebär att stadsbiblioteket ska flyttas. Inget annat parti anser detta. Vänsterpartiet kommer med en klädsam kritik av både Holmlund och Baltic. Just klädsam. Inte mer. För samtidigt har de röstat för att flytta stadsbiblioteket och de styr Umeå ihop med Socialdemokraterna – vilket innebär att även Vänsterpartiet ingår i maktens triangel. Så kritiken mot Holmlunds sms från V väger inte speciellt tungt. Ta Jan-Olov Carlssons försök att vara rolig som exempel. Jag anser att hela syftet med att fokusera på just Lennart Holmlund och hans sms är att ta bort uppmärksamheten från maktkoncentrationen. En fråga som är mycket viktigare.

Vi i Arbetarpartiet (f.d Rättvisepartiet Offensiv) kommer att fortsätta att bekämpa flytten av Stadsbiblioteket samt den maktkoncentration som blir allt tydligare. En maktkoncentration som till och med oroar åtminstone EN medarbetare på VK.

PS. Jag utgick tidigare ifrån att den person som sände en rockslagsknapp med text till tjänstemannen på museet var Staffan Ling. Just detta har visat sig vara felaktigt. I övrigt står vi fast vid allt vi skrivit om nämnde före detta komiker. DS