Tvåårstrots

Jag har ett tag misstänkt att den fruktade trotsåldern börjat ge sig till känna här hemma, och nu är det ett faktum!
Det mesta är nej nej och nejnejnejnejnej!
Viljan är stark som stål och gränserna testas ständigt.
Flertalet gånger dagligen gör Alexander saker som han vet att han inte får göra, som att springa/hoppa i soffan, hälla ut sin dryck på golvet, spotta ut drycken på golvet, i soffan, i…ja you name it.
Kasta grejer. På tv:n, på oss, och så vidare. (Träbilar är fan inte sköna att få i skallen, haha.)
Glädje kan bytas ut mot ilska på sekunden när mamma eller pappa säger nej till någonting, och raseriutbrottet är ett faktum.
Ordet ”tålamod” har fått en lite ny innebörd kan man säga.

Jag hade inte riktigt förväntat mig att denna fas skulle bli aktuell ännu, jag tänkte att det händer väl typ runt tre år?
Men nä, där fick jag lära mig något nytt.


Jag vet att det är massor av andra som i denna stund kämpar på med samma sak, och jag har tyvärr inte så många goda råd att ge då jag många gånger står rätt handfallen själv. 😛
Men när det gäller vissa situationer har jag så smått börjat lära mig vad som för oss är effektivt och vad som inte är det.

Det jag har insett är att det absolut viktigaste i en situation av trots är att själv försöka bibehålla lugnet och att stressa upp sig så lite som möjligt (Ganska givet men lättare sagt än gjort, jag vet).
Man bör åtminstone utåt sett visa att man har situationen under kontroll.
Att bli arg trappar bara upp konflikten och kommer stjälpa snarare än hjälpa.

Att höja röstnivån och låta allvarlig fungerar inte hos oss, Alexander tycker bara det är roligt att bli tillsagt när han är på trotshumör och blir om möjligt ännu trotsigare då.
När han röjer runt i soffan, och trots mina förmaningar vägrar sätta sig ner, så brukar jag lugnt men bestämt säga att ”nu får du gå ner från soffan ett tag”, lyfta ner honom och snabbt börja avleda med något annat i hopp om att i bästa fall undvika ett raseriutbrott och i värsta fall förkorta det.
Antingen erbjuda honom något som han skulle kunna tycka var roligt att hålla i/leka med en liten stund (en ugnsvante, träslev eller vad som helst som är ”nytt” brukar funka) eller fråga någonting som jag vet att han ofta vill, typ ”vill du att vi ska bygga ett torn tillsammans?”.

Om utbrottet infaller när vi exempelvis ska iväg och håller på att klä på honom ytterkläderna (vilket inte är så populärt längre), så brukar jag inleda ett samtal som till exempel handlar om det vi ska göra.
”Nu ska vi ju åka och hälsa på (namn på den/de vi ska hälsa på), minns du honom/henne?”


Jag upplever att avledning är nyckeln i många av situationerna som uppstår, och jag försöker använda mig av det så ofta som möjligt, hemma som på offentliga platser.
På offentliga platser kan de avledande grejer som används vara saker som annars är ”förbjudna”, som betalkort och id-kort och liknande, och nycklar.
Vissa gånger funkar dessa avledande manövrar såklart bättre än andra gånger, beroende på situation och beroende på om det finns hunger eller trötthet med i bilden. (Då har man stora problem! 😀 )


Jag har läst att det för vissa funkar att erbjuda barnet en kram under skrik och gråt, det är något vi också provat flertalet gånger, men det resulterar oftast bara i ännu mer ilska och tårar.

Det är verkligen så olika vad som passar bäst för ens egen familj, och som med så mycket annat så får man helt enkelt prova sig fram för att hitta metoder som underlättar.


Slutligen försöker jag att mellan varven tänka på det faktum att detta är en fas som barnet går igenom av en anledning, och på andra sidan kommer det komma ut en liten person som har tagit stora och viktiga kliv framåt i sin utveckling för att bli en självständig individ som kan uytrycka sina behov.
Den här perioden kommer gå över och det kommer bli lättare.
Håll i, håll ut – passar ju bra i denna bemärkelse också. 🙂