Ugnspannkaka glutenfri

Av , , Bli först att kommentera 7






Nu har det varit mycket receptinlägg (jag ska skriva mer om annat framöver), men matlagning och bakning tar upp en stor del av min tid så här i karantäntider, så då blir det naturligt att mat och bak tar upp en stor del av bloggen just nu också. 🙂

Om jag visste hur lätt det är att göra en god glutenfri ugnspannkaka så hade jag gjort det för länge sedan!


Ingredienser:


3 ägg
3 dl glutenfritt mjöl (jag rekommenderar rismjöl)
1 msk fiberhusk
5 dl mjölk
1 dl vispgrädde
1/2 – 1 tsk salt
1-2 tsk kanel förhöjer smaken
300 g bacon av något slag (valfritt), jag använde kalkonbacon


Tillbehör: Det är ju en smaksak, jag personligen vill bara ha jordgubbssylt på och inget mer.
Jag använder denna jordgubbssylt utan tillsatt socker.


Gör så här:


Sätt ugnen på 225 grader.
Blanda ihop alla ingredienser och vispa till en slät smet.
Skär baconen i små bitar och strö ut det i en smord långpanna, ca 20 × 30 cm, och låt vara i ugnen i ungefär 5-10 minuter, rör om då och då.
Alternativt stek baconen lätt i stekpanna.
Häll smeten över baconen och grädda pannkakan i mitten av ugnen i 25-35 minuter.
Täck ugnsformen med folie mot slutet om pannkakan börjar få för mycket färg.




Låt görna pannkakan svalna av något och ”sätta sig” innan servering.



Bli först att kommentera

Saftig mjuk pepparkaka – glutenfri och sockerfri

Av , , 2 kommentarer 5






Mjuk pepparkaka är en av mina absoluta favoriter när det kommer till mjuka kakor.
Denna kaka gjorde jag nyligen, och det finns risk för att jag kommer hinna göra den några gånger till innan julen är här, för den är så goood. 😀


Ingredienser:


3 dl mandelmjöl
1/2 msk fiberhusk
2 ägg
2 tsk bakpulver
150 g smör
1 1/2 dl grädde
1 dl sötströ
1/2 dl sukrin gold
2 msk kanel
1 1/2 tsk kardemumma
1 1/2 tsk nejlikor
1 tsk ingefära


Gör så här:


Sätt ugnen på 175 grader.
Smält smöret och låt det svalna.
Blanda mjöl, bakpulver och kryddor.
Vispa ägg, sötströ och sukrin gold, gärna med elvisp, till en fin smet.
Häll i mjölblandningen, grädden och smöret och vispa lite till.
Häll smeten i en smord rund, normalstor form (det funkar så klart med en avlång brödform eller annan form också, men då stämmer kanske inte gräddningstiden) och grädde i nedre delen av ugnen i 35-40 minuter.


Ha gärna mer tålamod än vad jag hade, haha, och låt kakan svalna och ”sätta sig” lite innan servering, lätt hänt att den smular sönder annars och den blir godare!




Soft gingerbread is one of my absolute favorites when it comes to soft cakes.
I made this cake recently, and there is a ”risk” that I will have time to make it a few more times before Christmas is here, because it is so goood. 😀


Ingredients: 3 cups almond flour
2 eggs
2 teaspoons baking powder
1/2 tablespoon psyllium husk
150 g butter
1 1/2 dl whip cream
1 dl stevia sugar
1/2 cup sukrin gold sugar
2 tablespoons cinnamon
1 1/2 teaspoons cardamom
1 teaspoons ginger
1 teaspoons clove


Do this: Set the oven to 175 degrees. Melt the butter and let it cool down. Mix flour, baking powder and spices. Whisk eggs, stevia sugar and sukrin gold, preferably with an electric whisk.
Pour in the flour mixture, whip cream and butter and whisk a little more.
Pour the batter into a greased round, normal-sized form (this of course works with an elongated bread form or other form as well, but then the baking time may not be correct) and bake in the lower part of the oven for 35-40 minutes.


I would recommend you to have more patience than I had, haha, and let the cake cool of a bit before serving, the risk is that it crumbles otherwise and it taste better!




2 kommentarer

Corona – rond två

Av , , 2 kommentarer 11






Det är med tungt sinne som man tvingas inse att den där omtalade andra vågen nu sköljer över oss.
Jag, precis som många andra, sänkte garden i somras och jag hade sedan dess, med handen på hjärtat, inte helt och hållet gått tillbaka och börjat leva så försiktigt som jag gjorde i våras.
Den senaste tiden har jag återigen insett allvaret vi står inför, och vikten av att strama åt min vardag igen och göra vad jag kan för att minimera risken att bli smittad.
För min egen skull för jag känner stor oro för hur covid-19 skulle te sig för mig.
Men också för att jag är rädd för att smitta någon annan, särskilt någon i riskgrupp, som mina äldre grannar.

Det jag tycker är det mest läskiga med detta virus är det faktum att det kan slå så olika.
Att man, även om statistiken visserligen talar sitt tydliga språk, aldrig riktigt vet hur man själv skulle drabbas.
De flesta unga och medelålders människor utan bakomliggande riskfaktorer klarar sig bra, men det finns oroväckande många exempel på människor i den kategorin världen över som inte gjort det.
Människor som mist livet eller som har fått så stora men efter covid-19 att de, månader och åter månader efter insjuknande, fortfarande inte klarar av sina normala liv.
Det är en riktig rysare att läsa om dem, de långtidssjuka.

Sedan har vi den största gruppen, de som på grund av ålder och/eller bakomliggande sjukdom är i riskgrupp.
Jag anser att det inte gjorts tillräckligt för att skydda den stora gruppen.
Jag har en nära anhörig i riskgrupp, som på grund av sin sjukdom regelbundet måste besöka sjukvården.
Det har förbryllat och oroat mig att personalen inte burit någon typ av skydd, inte ens så mycket som ett vanligt enkelt munskydd.
Först nu, när smittan kommit in på flera avdelningar på Norrlands Universitetssjukhus, har användning av munskydd införts där.
Dessvärre gäller detta krav ännu inte inom all vård.
Min anhöriga behöver även uppsöka sin vårdcentral titt som tätt, där personalen fortfarande är helt oskyddade.
Jag tycker det är ytterst klandervärt att man trots den nu skenande smittspridningen inte genast inför obligatoriskt användande av munskydd inom sjukvården, och inte minst inom de instanser som har hand om de allra sköraste.
Ja, man kan absolut välja att själv inskaffa ett effektivt munskydd, vilket min anhöriga har gjort och ständigt använder, men jag tycker inte att hela det ansvaret ska läggas på patienten.
Jag är ytterst tacksam över att min anhöriga klarat sig ifrån att smittas, för det hade ju liksom bara krävts att en enda av den sjukvårdspersonal som min anhöriga har närkontakt med haft covid utan sin vetskap, för att katastrofen skulle vara framme.

Det vi slutligen måste tänka mer på är alla dessa människor inom sjukvården som under förra vågen slet sönder sig, och som nu tvingas hoppa upp på hästen igen, utan tillräcklig återhämtning.
Människor som är just bara människor, och som inte besitter några superkrafter även om det ibland kan kännas så.
Om de tillslut inte längre orkar, och fortsätter att gå in i väggen eller säga upp sig en efter en, vad händer då?

Jag fattar att man måste leva också, mitt i allt elände, då det kan komma att fortsätta ett bra tag till.
Jag vet att alla inte kan jobba hemifrån, och att många har barn som måste till skola och förskola.
Eller så behöver man kanske uppsöka läkare eller veterinär.
Det finns många saker som gör att det för många blir en omöjlighet med total isolering.
Jag tänker att om man bortser från vad man inte kan, och istället försöker göra vad man faktiskt kan nu i några veckor.
Göra smarta val i vardagen, som till exempel att undvika folksamlingar samt att ta alla eventuella symtom på infektion på allvar och stanna hemma, så vården förhoppningsvis klarar av detta.

Jag har full förståelse för alla företagare som lider något enormt av detta, och jag tycker det är viktigt att försöka stötta så långt det är möjligt, men på ett så säkert sätt som möjligt.
Som take away eller utkörning från favoritrestaurangerna, och att handla i webshopar.

Det känns som en liten ljusglimt mitt i allt att vi har ett vaccin i sikte, även om jag personligen känner mig, just nu i alla fall, något skeptisk till att ta något som tagits fram så pass snabbt och som är alldeles nytt.
Jag tror att jag förmodligen hade tänkt annorlunda om jag varit i en riskgrupp, att jag då hade känt att de eventuella biverkningarna med vaccinet varit att föredra framför risken att bli sjuk i covid-19.
Hur tänker du? Ska du ta vaccinet?




Var rädd om er och varandra!



2 kommentarer

Glutenfri och sockerfri kladdkaka

Av , , Bli först att kommentera 8






Här kommer, dagen till ära (kladdkakans dag), ett recept på en kladdkaka som jag gjorde igår.
Lite i senaste laget för att ni ska hinna baka den innan dagen är slut men, jag brukar inte bry mig speciellt mycket om de flesta sådana dagar, så jag har ofta noll koll på när de är.


Ingredienser:


2 ägg
150 g smör
1 dl sötströ
1/2 dl sukrin gold
1 msk fibersirap gold (kan uteslutas men jag tycker att det blir gott)
1 dl kakao
2 dl glutenfritt mjöl (exempelvis rekommenderar rismjöl eller durramjöl alternativt mandelmjöl om man vill ha lchf)
1 msk fiberhusk
1 tsk vaniljpulver
1 tsk bakpulver
1/2 tsk salt


Gör så här:


*Smält smöret och låt det svalna något.
*Blanda ägg, sötströ, sukrin gold, mjöl, vaniljpulver och salt i en bunke.
*Tillsätt smöret och blanda allting väl.
*Häll smeten i en smord form, som är ungefär 22 cm i diameter.
Grädda på 175 grader i mitten av ugnen i ca 10 minuter-15.
OBS! Hur länge man ska grädda kan variera lite från ugn till ugn samt hur man vill ha kakan.
Jag vill ha den rejält kladdig inuti, hellre för rinnande än för torr liksom, så jag går inte över 10 minuter.
*Låt gärna kakan svalna och ställ sedan in den i kylen några timmar innan servering.


Hoppas att ni gillar den!



Bli först att kommentera

Uppdaterat recept på havrescones

Av , , Bli först att kommentera 4



Det har kommit önskemål om att jag ska uppdatera ett gammalt recept där det tyvärr råkat bli helt fel med mängden av vissa inredienser, och nu har jag efter många om och men fått tummen ur och ändrat.
Innan någon fler stackare råkar ut för misslyckade scones. 😛

Det uppdaterade receptet hittar ni här. 🙂





Bli först att kommentera

#Inte bara en siffra

Av , , Bli först att kommentera 13








Det här ämnet har jag skrivit om förut, ett inlägg som jag minns blev uppskattat.
Det kändes väldigt bra, för det är ett oerhört viktigt ämne – det handlar om självmord.
Varje år tar omkring 1500 personer sina liv i Sverige, varav ca 160 av dessa är unga personer, mellan 15 och 24 år och i den åldersgruppen fortsätter självmordstalen att öka.

I mitt tidigare inlägg (här) skrev jag om mina tankar kring de åsikter som jag uppfattat att många människor har om självmord, och om de som begår självmord.
Nämligen uppfattningen att den som tar sitt liv är feg och egoistisk.
Jag ansåg då, och jag anser nu, att det är en väldigt förenklad bild av saken.
Som jag skrev även då så kan jag förstå att man anser handlingen i sig vara självisk, men jag tycker inte att man ska lägga fokus på den biten utan kolla djupare på det hela.
Det vill säga att ha i åtanke att det bakom varje självmord finns en oförståeligt plågad själ.
Det är inte en ”enkel utväg” som man bara tar till när livet blir lite jobbigt, utan det ligger ofta en lång tid av ov ofattbar själslig smärta bakom.


Jag ska inte påstå att jag förstår vad som händer hos någon som beslutar sig för att ta sitt liv, och att jag förstår beslutet, för det kan jag i de flesta fall inte.
Det jag däremot förstår till fullo är att personen i fråga har hamnat i ett hål så mörkt att det där och då känns som det inte finns någon väg tillbaka upp i ljuset.
Jag kan förstå och relatera till det, för att jag har balanserat på ruinens brant, snuddat vid det bottenlösa mörkret.
Jag kan vara tacksam för att min livsvilja alltid varit starkast, och sett till så att ljus alltid vunnit över mörker.


Killar och män står fortfarande för två tredjedelar av självmordsstatistiken.
En förklaring till det kan vara att pojkar och män, generellt, har svårare att öppna upp sig och prata ordentligt om sina känslor och hur man mår innerst inne, och svårare att ta emot hjälp.
Något som jag tror håller på att förändras successivt.


För ett par år sedan skapades en hashtagg i sociala medier, #intebaraensiffra, för att ge en bild av människorna bakom siffrorna i självmordsstatistiken.
Ett positivt initiativ av dåvarande ungdomsansvarig på SPES, Riksförbundet för SuicidPrevention och Efterlevandes Stöd.
Är det någonting jag tror på när det handlar om att förebygga självmord så är det just det, att synliggöra problemet.
Jag håller fast vid det jag skrev i mitt tidigare inlägg i ämnet, att samtal om psykisk ohälsa borde ingå i skollagen, och upptas så tidigt som man känner är lämpligt.
Det känns idag om möjligt ännu viktigare för mig personligen, nu när jag själv har en son som jag vill ska växa upp och tycka att samtal om känslor och psykiskt mående är det mest naturliga som finns.


Tiga är silver, tala är guld!



Bli först att kommentera

Mina ljusglimtar i höst

Av , , Bli först att kommentera 10












Så länge jag kan minnas har hösten varit en tid som framkallat många känslor hos mig, framförallt av det negativa slaget.
Jag lever verkligen upp i sol och värme, och i och med det så blir det ju naturligt att sinnet dämpas då den ljusa, varma perioden tar slut.
Varje år när augusti gått mot sitt slut så har jag i princip velat fly landet.
Jag har under många år haft problem med ökad nedstämdhet och ångest så fort hösten varit på intågande, och jag har över huvud taget inte kunnat se hösten som något annat än en kall, mörk och dyster årstid.
På senare år, och framförallt detta år, känns hösten märkligt nog inte lika negativt laddad.
Jag vet inte alls varför, men jag har inte bara funnit en accepstans för dess existens – jag har även börjat uppskatta vissa saker, sådant där som jag tidigare bara hörde andra prata gott om.
Jag ska inte gå så långt som att säga att jag har blivit en ”höstmänniska”, då jag mest troligt alltid kommer att föredra sommaren som helhet, MEN jag kan säga som så att jag på något sätt ändå har börjat förstå tjusningen med att ha olika årstider.
Jag har blivit bättre på att se och njuta de små positiva grejerna, istället för att endast alltid stirra mig blind på det som känns tungt och trist, vilket som jag annars gjort under stora delar av mitt liv.
Man får göra vad man kan, gripa tag i varje halmstrå och ta tillvara på de ljusglimtar man kan hitta.
Om man, på riktigt, kan uppskatta det lilla i vardagen så är jag övertygad om att man mår bättre – oavsett årstid,
och då inte minst de mörka och kalla.


En av de saker jag uppskattar mest med hösten är att ta en promenad eller en powerwalk i solen, omgiven av höstens alla underbara färger.
Nu är det ju långt ifrån varje dag som är solig, men en promenad försöker jag ändå ta så ofta jag känner att jag orkar med det.
Jag väljer oftast att gå där jag har mycket och vacker natur omkring mig, då de färgsprakande träden ger mig positiva känslor och tystnaden och lugnet lugnar tillfälligt ner kropp och själ.
Det känns lite som att se världen med nya ögon, jag njuter av sådant som jag aldrig ens såg förut.


Hösten har blivit min favoritårstid när det kommer till kläder.
Jag älskar mysiga stickade plagg, gärna polotröjor och poloklänningar i naturfärger som vitt, beige, grått, brunt och svart, och det känns helt rätt på hösten.
Söta sommarklänningar i all ära, men jag upplever att min stil blir mindre ”spretig” på hösten.
Det är liksom lättare att få till en enhetlig stil då.
Bara en sådan ytlig sak, som att kunna variera mellan ett antal schysta höst outfits kan få mig att känna mig lite muntrare denna tid.


Det kanske allra bästa jag vet med hösten är att gosa ner mig i soffan framför någon bra film eller serie och dricka litervis med te.
Gärna tända lite ljus och/eller starta upp den elektroniska braskaminen.
Dels är det ju så mycket mysigare under höst och vinterhalvåret, när mörkret faller, och sedan får jag mycket mer ro till att ”bara vara” då, när man är långt borta från sommarens förväntningar.

Till sist så skulle jag vilja tipsa om en grej – ljusterapilampa.
Under hösten och vinterhalvåret får vi ju som bekant för lite solljus, vilket gör att många blir tröttare och mer nedstämda.
Jag tycker ofta att det känns som att gå runt i en enda lång dvala.
En ljusterapilampa hjälper kort och gott till på så sätt att den avger ett ljus som efterliknar dagsljus, och därmed kan den förebygga eller mildra vinter- och höstdepression.
Jag ska strax ta upp min från förrådet, jag har en stark känsla av att den kommer behövas extra mycket i höst och vinter!

Bli först att kommentera

Glutenfria (lchf) crepes med räkfyllning

Av , , 2 kommentarer 6






Hur gott är inte crepes?!
Och inte blir de mindre goda som glutenfria. Tycker då jag. 🙂

Ca 4 portioner


Ingredienser:

4 ägg
2 dl mjölk
1 dl vispgrädde
50 g smält smör
1 msk fiberhusk
1 kg räkor med skal
En burk sikrom (kan hoppas över)
1 1/2 dl crème fraiche
1/2 dl naturell färskost
1/2 rödlök
Några nypor dill, färsk eller fryst
1 msk pressad citron
2 dl riven ost, exempelvis hushållsost eller prästost
Salt och svartpeppar


Gör så här:

Sätt ugnen på 225 grader.
Vispa ihop ingredienserna till pannkakorna utom smöret.
Smält smöret och låt det svalna något, och häll sedan ner det i smeten lite i taget under omrörning.
Låt smeten stå ett litet tag.
Grädda 4 stycken pannkakor i smör på medellåg värme.
Man kan få vispa lite mellan varje gräddning, för att motverka att fiberhusken klumpar sig.
Pannkakorna är känsligare och har lättare att gå sönder än ”vanliga” pannkakor, så man får vara försiktig och ha lite tålamod.
Låt pannkakorna svalna.


Skala räkorna och lägg i en skål.
Finhacka löken och dillen.
Blanda i crème fraiche, färskost och ev sikrom.
Blanda ner citronsaften och salta och peppra sparsamt.


Lägg fyllning i varje pannkaka, rulla ihop dem och strö på ost.
Lägg crepesen i en ugnsform och grädda i ca 8-10 minuter, tills osten har smält.



2 kommentarer

Den villkorslösa kärleken

Av , , Bli först att kommentera 13





Jag har alltid tyckt om barn, alltid tyckt att bäbisar varit gulliga och gärna vinkat tillbaka till någon söt unge i kassan på ICA.
Jag har dock inte känt mig som någon typisk barnmänniska, utan har mer sett mig som den där djurmänniskan.
Jag har givetvis brytt mig om nära och käras barn, men jag tror att ni förstår vad jag menar.
Den där längtan efter egna barn, som infann sig hos person efter person i min närhet, lyste också länge med sin frånvaro.
Det var först några år efter att jag hade passerat 30 som den successivt började byggas upp, och en dag var det som att jag plötsligt bara kände att rätt tid var inne.


Det känns som att vissa människor har en naturlig fallenhet för det här med föräldraskap.
Jag kände inte riktigt det när det gällde mig själv.
Föräldraskapet med allt vad det innebär kändes inte helt naturligt från början.
Jag kände mig osäker, vilsen och ibland till och med helt oduglig.
Jag hade knappt hållt i ett spädbarn innan jag fick ett eget, så bara den grejen var ju läskig.
Det enda som alltid har känts helt naturlig var den omedelbara kärleken.
Den kärleken har hjälpt mig att utvecklas och växa i föräldrarollen.


Småbarnslivet är många gånger väldigt tufft, det ska man inte sticka under stolen med.
Långa perioder med kass sömn, mycket stress, ständig trots och ytterst liten möjlighet till återhämtning gör att jag känner mig utbrunnen i skallen ibland.
Jag får dåligt samvete för att jag vissa gånger har för lite ork, och för lite tålamod.
Det enda som jag aldrig har för lite av är den där kärleken.
Den där starka och eviga kärleken, som gör det jobbiga lite lättare och som ständigt fortsätter att motivera mig när det känns svårt.
Det är rätt häftigt ändå, vilken kraft den besitter.
Vilken inre styrka den plockar fram hos en själv.


Jag har haft perioder som är skitjobbiga, rent utsagt.
Jag har aldrig varit så trött, under så lång tid, som jag är idag och jag har aldrig känt mig så gammal i kroppen, haha.
Men trots att de senste två åren har varit kantade av de största utmaningarna hittills, så har jag aldrig, inte ens för en sekund, ångrat att jag blev mamma.
För mitt liv har aldrig haft den mening och det värde som det har idag.
Det är stort, att vad som än händer så kan inget, under några omständigheter, ändra på den kärlek jag känner för denna lilla människa.
Den är för alltid bottenlös och villkorslös.


Bli först att kommentera

2-årskalas

Av , , Bli först att kommentera 8



Jag ligger i sängen, sååå trött men nöjd, efter en riktig kalashelg.
Igår hade vi kalas för Alexander och idag droppade det också in några fikagäster, som jag försökte truga i resterna.
Alexander har stormtrivts i stort sett hela helgen, han kan vara lite reserverad mot vissa personer alldeles i början, men det brukar inte dröja länge innan han är sitt vanliga sociala jag.

Jag ville göra det så enkelt som möjligt för mig själv, i och med att min ork är så begränsad, så vi beställde en tårta + cupcakes från Tårtstudion, där en jätteduktig tjej gör fantastiska tårtor.
Vi gav henne i princip fria händer med utseendet på tårtan, men då Alexander är så förtjust i ankor så var det enda ”kravet” att skulle finnas ankor med på ett hörn. 😀
Den blev som förväntat jättegullig och den var så god!
Inte nog med att det var otroligt skönt att slippa allt bakande inför kalaset, jag vill inte veta hur min anktårta skulle sett ut om jag hade gjort den själv, haha.

Riktigt trevlig helg som gav mig en massa positiv energi, men nu ska det bli skönt med ett par ”lediga” dagar utan större planer.


Önskar dig en fin start på veckan!





















Bli först att kommentera
Blogghubb