Sockerfri och glutenfri smulpaj med enkel vaniljsås

Av , , Bli först att kommentera 2






Den här pajen har jag gjort säkert fem gånger de senaste veckorna, med olika sorters bär.
Perfekt att slänga ihoo snabbt när man är sugen på något sött.
Har man som jag en massa bärbuskar alldeles utanför dörren så underlättar det ju. 😀


Ingredienser 1 paj:

500 g valfria bär
200 g smör
2 dl mandelmjöl
3 dl havregryn
1 dl kokosflingor
1 msk kanel
1 msk kardemumma
1 tsk vaniljpulver
2 msk fibersirap eller sukrin gold
1/2 dl sötströ
En nypa salt


Gör så här:

Sätt ugnen på 200 grader
Strö ut bären i en större ugnsform
Blanda ihop alla ingredienserna noga och klicka ut degen jämnt över bären
Grädda i mitten av ugnen tills pajen fått fin färg (ca 15 minuter)


Vaniljsås (4-6 portioner):


3 dl vispgrädde
3 äggulor
2 tsk vaniljpulver
1/2 dl sötströ


Gör så här:

Vispa grädden fast
Blanda sedan ner resten av ingredienserna och rör till en jämn smet


Servera!



Bli först att kommentera

Det är ok att inte vara ok

Av , , 8 kommentarer 15






Det här året har ju, som vi alla vet, hittills varit helt surrealistiskt.
Jag har, precis som säkerligen enormt många andra, tyckt att den här tiden varit väldigt påfrestande och jag har sett så oerhört mycket fram emot att tillvaron ska återgå till det normala.
Det ”normala” känns nu om möjligt ännu längre bort, då det har tillstött saker på det personliga planet som jag tampas med.


Tidigare i livet, i stunder som denna, skulle jag ha hanterat situationen på ett annat sätt.
Jag skulle ha gått in mer i mig själv.
Och jag skulle oftare ha dragit täcket över huvudet och inte orkat kliva upp.
Idag kan jag tyvärr inte hantera det på samma sätt, då min lilleman måste komma i första hand.
(Varför jag skriver tyvärr är för att det hade ju varit jäkligt skönt vissa dagar att kunna göra så.)
Han är en stor bidragande orsak till att jag håller mig så pass ovanför ytan.
Den underbara varelse som berikar mitt liv så mycket.
Utan honom skulle jag säkerligen ha fallit djupare ner i mörkret än vad jag gjort.
Även om man inte kan ”släppa allt”, så känner jag att det är viktigt att försöka få lite extra vila när det känns nödvändigt.
Man är ingen dålig förälder för att man inte har superkrafter.
För att man ibland inte orkar allt man önskar att man skulle orka.
Det är mänskligt.
Lyckligtvis har jag en sambo som förstår att jag måste få gå undan ibland, och vila eller bara vara.
Jag har tur, jag är medveten om att det inte ser ut så för långt ifrån alla med barn.
Och jag lider med er.


Till dig som just nu kämpar av olika anledningar vill jag bara skriva att tveka inte att be om hjälp ifall du känner att det behövs.
Och framför allt – du är inte ensam!

8 kommentarer

Antiinflammatorisk kost

Av , , Bli först att kommentera 10



Förutom psykisk ohälsa så har jag sedan några år tillbaka sjukdomen endometrios.
Jag har även i perioder mer eller mindre problem med IBS-symtom (Irritable Bowel Syndrome).
Hurvida det verkligen ÄR IBS eller om det helt enkelt är symtom av endomentrios, är svårt att veta.
Då de kan ha liknande symtom (som till exempel smärtor i tarmsystemet och väldigt uppblåst mage).


I många år har jag försökt att äta så ren och så kallad antiinflammatorisk mat som jag mäktat med, och framförallt undvikit socker, vetemjöl och minskat på mängden gluten och laktos.
Att undvika socker och vetemjöl i den mån jag orkar är en förutsättning för att min mage ska fungera så bra som möjligt.
Jag tror även att det vi äter kan ha inverkan på hjärnan, då en del forskning visat att kosten kan ha betydelse när det gäller exempelvis depression.


Vad är då antiinflammatorisk kost?


Det är livsmedel som sägs ha en dämpande effekt på inflammation i kroppen.
(Varför jag skriver sägs är för att här går åsikterna i sär, vissa menar att det utan tvekan är så att specifika livsmedel kan orsaka inflammation, medan andra hävdar att det inte finns några belägg för det.
Hur som helst behövs mycket mer forskning kring ämnet.)

Exempel på sådana livsmedel är fisk, frukt och grönsaker, nötter, olivolja och kryddor som gurkmeja och ingefära.
Livsmedel som istället sägs öka inflammation i kroppen är till exempel socker, vitt mjöl, rött kött, margarin, sötningsmedel som aspartam och sukralos samt en del tillsatser.
Anledningen till att inflammation i kroppen anses vara så pass ohälsosamt är att kronisk inflammation tidigare kopplats ihop med högre risk att utveckla en rad sjukdomar, som diabetes typ 2, hjärt och kärlsjukdomar och demens.
Väldigt många får en bättre tarmfunktion om socker och andra snabba kolhydrater tas bort, och då problem med magen är ett mycket vanligt problem hos endometriospatienter kan man anta att en minskning eller uteslutning av dessa livsmedel skulle vara till stor fördel för de som lider av sin endometrios.
I alla fall någonting värt att prova.
Jag själv är som sagt ett levande exempel på det, min mage skulle inte fungera så pass bra som den gör idag om jag inte gjort de livsstilsförändringarna.


Det ska dock nämnas att kroppens förmåga att skapa inflammation är någonting positivt!
Om kroppen inte hade haft den förmågan så skulle man nog inte ha överlevt speciellt länge.
Att kroppen utsätts för lite inflammation då och då är helt natutligt och något kroppen tar hand om själv, som exempelvis när man drabbas av en infektion eller när man får ett sår.
Att gå med ständig, så kallad långrandig inflammation, är alltså mindre bra.


Bebis nr 2? Nä, bara lunch… 😀


Så här ser min mage ut efter varenda måltid, oberoende av vad jag ätit.
Det är ett klassiskt symtom för både endometrios och IBS och det verkar vara väldigt svårt att få bukt på.
Det är något jag tidigare stört mig mycket på, och visst är det fortfarande mer eller mindre drygt vissa gånger, men jag har har börjat nå viss accepstans.
Det viktigaste trots allt, känner jag, är att slippa gå och ha så ont som jag har haft.


Många skulle nog säga att det låter skittråkigt att utesluta så mycket ”normal” mat, men för mig är det högst normalt att äta så som jag gör.
Förutom att jag som sagt får en behagligare tillvaro när det gäller smärta, så tycker jag det känns bra att ge kroppen sådant som jag tror att den gynnas av.
För att inte tala om hur positivt min hud påverkas! Bara en sådan sak liksom.


Sedan har jag dagar då jag unnar mig saker jag gått och suktat efter.
Mitt sötsug har i det stora hela minskat drastiskt sedan jag började äta så här, men visst kommer det trots allt gånger emellanåt när jag blir sugen på typ kanelbullar, vetebröd eller smågodis.
Jag tänker ungefär 80/20.
(80% av tiden hälsosamt och 20% vad jag vill.)
Ibland får magen sota för det efteråt, och ibland går det ganska bra.
Det är oftast värt det hur som helst. 🙂


Det handlar för mig inte om att äta ”helt perfekt”, utan att äta på ett sådant sätt att vardagen trots allt känns dräglig, och inte får livet att kännas för tråkigt.
Att ha en rimlig balans mellan nytta och nöje, som inte blir för svår att hålla fast vid i det långa loppet.



Bli först att kommentera

Konsten att leva i nuet

Av , , 2 kommentarer 10






Nu kommer ett inlägg med tips på hur man lär sig att leva i nuet, kanske ni tänker.
I wish, men nej.
Jag skulle nämligen själv behöva lära mig det.


Det har länge varit väldigt svårt, nästintill omöjligt många gånger, för mig att stanna upp och till fullo leva här och nu.
Jag har nog inte haft förmågan till det sedan jag var barn.
Det pågår liksom en konstant inre stress i mitt huvud, och jag är på väg någonstans i tanken.
Inte för att jag inte trivs i den situation jag befinner mig i, för det gör jag vanligtvis.
Vad denna själsliga rastlöshet beror på kan jag inte riktigt förklara, även om jag har mina teorier om vad som kan bidra.
Det kan vara saker som hänger över mig, som jag skjutit upp men känner att jag borde ha gjort bort, som tar upp mycket av min tankeverksamhet och hindrar mig från att vara i stunden.

Det kan också vara att jag trivs så pass bra i situationen jag befinner mig i, så till den milda grad att tanken på att jag inte vill att det ska ta slut, samt vetskapen om att den snart är slut, överskuggar själva ögonblicket.
Vissa gånger kan det vara att jag går och väntar på, längtar till eller gruvar mig för något som ska ske längre fram, som gör att jag tappar fokus på det som är.


När jag har varit utomlands till exempel, så har det inte dröjt många dagar innan jag börjat räkna dagarna tills den oundvikliga hemresan.
Det skapar en stress som gör att jag känner att jag måste maxa varje dag, varje stund, hitta på så mycket roligt och trevligt att semestern tillslut snarare riskerar att bli utmattande, och inte det där tillfället till avkoppling, som det borde vara.
Samma sak med sommaren, när vi har kommit förbi mitten av juli så sätter den där stressen igång som på automatik, och stressen över att hösten snart knackar på dörren gör att den där tiden fram till hösten, som kunde ha varit helt underbar om bara inte det där ”snart är det höst, snart är det höst” spelades upp i huvudet som ett tråkigt mantra.


Jag vet ärligt talat inte hur jag ska lyckas bemästra konsten att leva i nuet.
Jag vet bara att det känns som synd och skam att inte kunna stanna upp och fullt ut njuta av ögonblicket innan det är borta.
Jag tror att människor som har förmågan att leva mer här och nu generellt är lyckligare och mindre stressade än oss som ständigt går och väntar på det rätta ögonblicket att njuta av nuet.



2 kommentarer

Enkla rågbullar utan vetemjöl

Av , , 2 kommentarer 4




Nu kommer jag här med mina brödtips igen, haha.
Dett är så enkelt och går fort, och är faktiskt, trots sina få ingredienser, favoriten just nu av de jag har bakat hittills.
Sambon instämmer!


Ca 12 stycken

Ingredienser:

10 dl grovt rågmjöl
4 dl havremjöl (eller havregryn mixade till 2 dl mjöl)
2 tsk bikarbonat
3 tsk salt
2 tsk fiberhusk
5 dl turkisk eller grekisk yoghurt


Gör så här:

Sätt ugnen på 250 grader
Blanda de torra ingredienserna och tillsätt yoghurten.
Låt stå och svälla i ca 20
Forma bollar med blöta händer och lägg på en plåt med bakplåtspapper
Tryck till dem något och pensla dem med yoghurt
Strö lite havregryn ovanpå.
Grädda i mitten av ugnen i 10-12 minuter.




Here I come with my bread tips again, haha.
This is so simple and goes fast, and is, despite it’s few ingredients, the favorite right now of the ones I have baked so far.
My boyfriend agrees!


About 12 buns

Ingrediens:

10 dl coarse rye flour
4 dl oatmeal (or oats mixed into 2 dl flour)
2 teaspoons bicarbonate
3 teaspoons salt
2 teaspoons psyllium husk
5 cups of fat natural yogurt

Do this: Set the oven to 250 degrees
Mix the dry ingredients and add the yogurt.
Let stand and swell for about 20

Shape to buns with wet hands and place on a sheet of baking paper
Press the buns slightly and brush them with yogurt
Sprinkle some oatmeal on top
Bake in the middle of the oven for 10-12 minutes




2 kommentarer

Saker jag tänkte innan barn – och hur det blev

Av , , Bli först att kommentera 8






Jag hade en tydlig bild av hur jag skulle bli som mamma.
Allt var klappat och klart.
Jag var nog faktiskt nästintill den perfekta morsan.
Och sedan…ja, vad säger man… ”Shit happens?” 😀


”Jag ska göra all barnmat från grunden”

Ja…det här var ju en grej jag kände starkt för.
Jag såg framför mig hur jag stod där i köket och trollade ihop välbalanserade måltider av ekologiska råvaror.
Givetvis storkok att frysa in.


Hur det blev:

Nestlé lär ju veta vad de sysslar med?
Jag frös till och med in den i portionsstorlekar!


”Mina barn ska inte sitta så mycket framför skärmar”

Tv:n, dator och mobilen ska inte vara barnvakt, jag som förälder är fullt kapabeltill att roa mitt barn.
Det är bara att vara påhittig.


Hur det blev:

Vad fan hade man gjort utan Babblarna vissa gånger? Seriöst?
Livräddaren i såväl bilen som i väntan på middag.


Mina barn ska inte äta socker de första åren”

Varför erbjuda sötsaker när de inte ens vet att det finns?
Tids nog lär de ju ändå tjata om det.
Vad är det för fel på gurkstavar till fredagsmyset?


Hur det blev:

Vad hände där längs vägen?
Jag har ingen aning, mer än att jag började anamma lite samma tänk som jag har angående mig själv, det vill säga att det viktigaste är att det blir nyttig kost den absolut största delen av tiden.
Om man sedan äter en glass eller en bit choklad ibland så är det inte hela världen, utan något man kan få unna sig för att det är gott och höjer tillvaron.
(Att JAG vissa gånger unnar mig hela glasspaketet på en gång är ju en helt annan sak och inget jag kommer uppmuntra Alexander till.)


”Det är jätteviktigt att alltid vara konsekvent.
Mina barn ska lära sig att ett nej är ett nej”

Det är jätteviktigt att barnen förstår att ett nej är ett nej!


Hur det blev:

Absolut! Men…man väljer sina strider, eller hur…?


”Jag kommer inte att laga två maträtter, mina barn får äta det vi äter”

Det är ju bara att börja vänja barnen tidigt att äta allsidigt med mycket grönsaker, så lär de ju lära sig uppskatta nyttig mat.
Hur svårt kan det vara liksom?


Hur det blev:

Svårt. Mycket svårt.
Jag är uppriktigt sagt nöjd bara han äter vissa gånger, om det då är korv med ketchup eller ostmacka så må så vara.




Så, för att sammanfatta det hela: Man är nog aldrig en så bra förälder som innan man har fått barn.
När man sedan står där med ett eller fler barn inser man att allting inte var så självklart som man kanske målade upp.
Man får göra allt man bara kan för att vara en så bra förälder som möjligt, men om man strävar efter att bli den ”perfekta” föräldern så är det nog lätt att man blir olycklig.



Bli först att kommentera

Tankar från karantänbubblan

Av , , 2 kommentarer 10






Vi är snart inne i sommaren, och jag kan inte låta bli att än en gång slås av tanken: ”när tar detta slut?”
Denna bisarra, alternativa tillvaro, en verklighet som i alla fall jag inte trodde att jag någonsin skulle uppleva.
En tragedi på flera sätt, i första hand för dem som förlorat någon som inte skulle ha behövt dö nu, om inte det här vidriga viruset hade uppkommit.
Det är även ett hårt slag för alla som förlorat, eller kämpar för att inte förlora, sina livsverk som de byggt upp.
Det är bara två av alla de aspekter som bidrar till att göra denna kris till en av de största i modern tid.


På det personliga planet skulle jag säga att den senaste tiden varit, och fortfarande är, bitvis rätt påfrestande.
Framförallt när det kommer till oro.
Jag är en person som lätt oroar mig i vanliga fall, för allt möjligt.
Nu, när det plötsligt har tillkommit ett mer ”verkligt hot”, eller vad man ska kalla det, så har det stundtals varit tufft att hantera.
Min dödsångest gör att jag känner stor oro för att drabbas och bli allvarligt sjuk.
Även om risken för att jag ska dö må vara väldigt liten, så är ett sjukdomsförlopp med extremhög feber och om det skulle vilja sig illa, andnöd, något som verkligen skrämmer mig.
Rent praktiskt är jag också orolig för att jag ska bli så pass dålig att jag inte kan ta hand om mig själv, och än mindre min son.
Tänk om både jag och sonens pappa skulle bli väldigt sjuka samtidigt, vad händer då?
I övrigt är det framförallt mina föräldrar jag oroar mig för, och andra närstående i riskgrupp.
Samt oro för att någon annan jag bryr mig om ska drabbas allvarligt av detta, för man vet ju som sagt aldrig helt säkert hur hårt det ska slå – oavsett avsaknad av riskgrupp.
En bekymrande tanke har också länge varit att sjukvården till slut inte ska hinna med, och att människor som kanske hade kunnat räddas kommer att stryka med.
Det som känns positivt mitt i allt är det faktum att barn generellt sett inte verkar drabbas så hårt.
Det är väl typ den vetskapen som gör så att jag inte är totalt panikslagen, haha.


Att vara så pass isolerade som vi valt att vara nu ett bra tag är även det något som stundtals känns väldigt tärande.
Jag kan få skuldkänslor för att jag känner så, när jag så väl vet att det finns många som har påverkats EXTREMT mycket värre än jag och min familj har gjort, av den här epidemin.
Jag blir irriterad på mig själv för att jag inte har någon rätt att känna så, så bra som jag trots allt har det.
Samtidigt som jag bara kan konstatera att känslor är ytterst svåra och ofta omöjliga att styra över.


Vi, i min lilla familj, försöker hålla fast vid de rutiner som går att hålla fast vid, för att få dagarna att flyta på och bli så drägliga som möjligt.
Det har varit kortare utflykter ut i skog och mark, något besök i tomma lekparker för att rasta en uttråkad unge, eller någon gång ses ute eller ta en promenad med en vän som känner sig 100% frisk.
That’s about it.
Annars är det mest att försöka få tiden att gå hemma.
Det känns lite som att livet står på paus just nu.


En strategi jag har börjat med för min mentala hälsas skull är att kraftigt begränsa mängden information jag läser rörande corona.
Att ständigt matas med artiklar om död och lidande har blivit för mycket för mitt psyke, och skapar endast en allt större ångest.


De dagar när tillvaron känns extra dyster och som att det inte finns något slut på detta, känner jag att det är viktigt att påminna sig själv om att det här ÄR trots allt en kort period i livet.
Jag lever på hoppet om att inom en inte alltför avlägsen framtid så kan Alexander sitta i mormors knä igen.
Då kan man återigen surra bort några timmar på favoritcafét, och ta den där resan som fått vänta.
Oj vad jag (och säkert många med mig) kommer att uppskatta alla de där sakerna sedan, de som annars är så lätta att ta förgivna.


Skönt att få ventilera lite grann.
Ta hand om er där ute!



2 kommentarer

Sockerfri citronsorbet

Av , , Bli först att kommentera 6








Jag har funderat ett bra tag på att skaffa en glassmaskin, för att kunna göra egen sockerfri glass, då utbudet av dessa i butik tyvärr är väldigt begränsat.
I de här långsamma tiderna, när jag spenderar nästan all tid hemma, så gjorde jag slag i saken.
Det bästa beslutet jag tagit på ett på ett tag, haha.
I min enorma tristess har jag den senaste tiden frossat i sorbet som aldrig förr.
Min favoritsorbet har alltid varit citron, och här kommer ett superenkelt recept på sockerfri citronsorbet:


2 portioner


Ingredienser:


5 dl vatten

2 dl sötströ

2 dl pressad citron

2 äggvitor

Valfri garnering, exempelvis hallon


Gör så här:


Koka upp vatten och sötströ och låt koka ca 2 min.
Låt kallna och blanda i citronsaften.
Vispa äggvitan med elvisp till ett fast skum och blanda ner i citronvattnet.
Kör ner blandningen i glassmaskin.


Lägg på garneringen och servera gärna direkt, alternativt förvara i frysen och ta ut en stund innan servering.




I have been thinking for a while about buying an ice cream machine, to be able to make my own sugar-free ice cream, as the supply of these in stores is unfortunately very limited.
In these slow times, when I spend almost all the time at home, I decided to order one.
The best decision I’ve made in a while, haha.
In my boredom, I’ve been recently frozen in sorbet like never before.
My favorite sorbet has always been lemon, and here comes a super simple recipe for sugar-free lemon sorbet.



2 portions


Ingredients:


5 dl water
2 dl stevia sugar
2 dl squeezed lemon
2 egg whites
Optional decoration, such as raspberries



Do this:


Boil water and stevia and cook for about 2 minutes.
Allow to cool and mix in the lemon juice.
Whisk the egg white with electric whisk to a solid foam and mix into the lemon water.
Run the mixture down in the ice cream maker.

Put on the garnish and serve immediately, or alternatively store in the freezer and remove for a while before serving.



Bli först att kommentera

Dödsångest fick en ny innebörd efter att jag blev mamma

Av , , Bli först att kommentera 8





75262178_10156340190032735_1551866637181779968_o


Ett av de första riktigt starka minnena jag har av rädsla för döden var när jag var runt fem, sex år.
Jag minns inte om det var något speciellt som utlöst det hela, eller om det bara kom, men jag drabbades av enorm ångest en kväll när jag låg och skulle sova.
Gråtande frågade jag min mamma, som satt brevid min säng, om man kom till himlen efter döden, hur det såg ut där, om det fanns gräs och träd och om vi alla skulle träffas där uppe.
Min mamma är inte religiös, men hon svarade så gott och så lugnande hon kunde på mina frågor.
Svar som hon förmodligen inte trodde på själv, men som jag är glad att hon trots allt gav mig, för det gjorde att jag kunde somna och sov lugnt och tryggt den natten.


Denna ångest har sedan dess mer eller mindre varit en bestående del av mitt liv.
Ångest över att något ska hända mig, min mamma eller någon annan som står mig nära.
Vissa perioder har jag besväras betydligt mer av den än andra.

Dödsångest fick en ny innebörd efter att jag blev mamma.
Från och med att jag såg det där första svaga plustecknet på stickan, så föddes rädslan för att något skulle hända mitt barn.
Missfall, plötslig spädbarnsdöd, och senare att han skulle sätta i halsen, skada sig allvarligt eller få någon hemsk sjukdom.
Rädslan för att något ska hända mig så jag försvinner ifrån honom, den är också ständigt närvarande.
Flygrädslan har nått nya oanade höjder, och tankar på hemskheter som cancer finns alltid någonstans i bakhuvudet.
Den epidemi vi står mitt upp i nu har ju inte heller direkt gjort saken lättare, om man säger så.

Vissa nätter har jag svårt att sova, endast fantasin sätter gränsen för katastroftankarna och endast sömnen får dem att upphöra för stunden.

Jag vet att det är jätteviktigt att inte låta sig styras av tankarna.
Att det är ok att ha dessa orostankar, men att de inte får ta allt för stora proportioner.
Att man måste våga leva också, och våga ge sitt/sina barn möjligheten att få leva ett innehållsrikt liv.


Jag har förstått att det inte är ett alltför ovanligt fenomen det här, att dödsångesten föds eller trappas upp när man får barn.
Så kanske finns där ute någon eller några som läser detta som känner igen sig?



Bli först att kommentera

Sockerfri och glutenfri morotskaka

Av , , Bli först att kommentera 6








Den här kakan gjorde jag igår kväll, och oj vad den blev över förväntan!
Så god och lik originalet i smaken, så jag tror verkligen att de flesta som gillar morotskaka skulle uppskatta den.


6-10 st, beroende på storlek.


Ingredienser

2 dl mandelmjöl
2 dl pofiber
1 1/2 msk fiberhusk
1 tsk vaniljpulver
3 tsk bakpulver
1 1/2 tsk bikarbonat
2 tsk kanel
2 tsk kardemumma
1 tsk malen ingefära
3 ägg
2 dl sötströ
3 finrivna morötter
1 1/2 dl vispgrädde
Smör och mandelmjöl till formen


Frosting

300 g Philadelphiaost
3/4 dl sötströ
25 g mjukt smör
1/2 tsk vaniljpulver


Garnering

Malen kanel

Gör såhär

*Sätt ugnen på 175 grader

*Smöra en rund form, 22 centimeter i diameter och strö mandelmjöl över den smorda formen

*Blanda alla torra ingredienser utom sötströ i en skål

*Vispa ihop ägg och sötströ i en annan skål

*Lägg i de rivna morötterna och grädden, och blanda sedan allting med de torra ingredienserna

*Bred ut smeten i formen och grädda i 30-40 minuter

*Låt kakan svalna

*Blanda ingredienserna till frostingen ordentligt, använd gärna elvisp för att bättre få sötströt att lösas upp, och bred ut frostingen över kakan

*Strö malen kanel över frostingen



Bli först att kommentera