I en krönika i Västerbottens-Kuriren skriver Olof Kleberg om behovet av att förnya demokratin. Där oroar han sig över om regeringen verkligen tar de utmaningar demokratin står inför på allvar: ynka fyra miljoner kronor avsätts för bildnings- och studieförbundens demokratiarbete. Han konstaterar: ”Andra måste nu ta på sig uppgiften att stärka medvetenheten om fördelarna med en demokrati: lika rättigheter för alla, hänsyn till alla och inflytande för alla”.

En sådan uppmaning måste tas på allvar och gäller inte bara på riksplanet. Även lokalt kan man ta till åtgärder för att stärka demokratin. Om den politiska viljan finns vill säga. De som idag styr Umeå verkar mest av allt intresserade av att lämnas ifred och inte störas av allmänhetens frågor och synpunkter. En första åtgärd vore att upphöra med ”påverkansformer” som ger demokrati dåligt rykte. Här skulle jag som exempel vilja påminna om den ”kreativa workshop” som Umeå kommun kallade till efter den hårt kritiserade rivningen av mötesplatsen Apberget i centrala Umeå år 2013.

Först en kort bakgrund: Hösten 2013 revs Apberget på Rådhustorget. Många frågade sig förstås varför. Politiker och tjänstemän påstod att det hade att göra med att det skulle grävas kablar till det nya köpcentret. Mediala granskningar visade dock att detta var lögn. Istället revs Apberget efter möten med privata intressenter som fastighetsägare och handlare som tyckte att Apberget hindrade flödet mellan köpcentren. Även om man kan tycka olika om Apberget som sådant så fick det en symbolisk betydelse: det speglar den stadsomvandling där kontrollen över Umeås utveckling flyttas till informella överenskommelser mellan en klick politiker och företagare. När Apberget, som länge fungerat som en mötesplats och en demokratisk scen, revs lämnades ett tomrum som gav en föraning av det tomma och livlösa Rådhustorg vi ser idag (Fotbolls-VM undantaget).

När protesterna växte bjöds alltså Umeåborna in till en ”kreativ workshop”. Arrangörerna gjorde i början klart att workshopen skulle vara framåtsyftande och inte gräva i det som varit. Men en stor del av det 50-tal personer som sökt sig dit ville förstås också diskutera vad som hänt. Varför ljög politiker och tjänstemän om orsakerna bakom rivningen? Hur ställs de till svars? Hur kan vi vara säkra på att dessa odemokratiska fasoner inte upprepas framöver, i andra frågor?

Den här typen av arrangemang har blivit allt vanligare. Man bjuder in till öppna möten i frågor som rör utveckling för att ge medborgare en känsla av att påverka. Problemet uppstår förstås när människor tar sig till dessa möten och upptäcker att de inte har något röst. Istället är mötena så strikt regisserade att frågor som politiker och tjänstemän vill undvika helt enkelt är bortplockade från agendan. Jag tror att det är ett stort misstag att prata om den här typen av ”dialoger” i samma andetag som man pratar om ”inflytande”, ”påverkansmöjligheter” eller ”demokrati”. Varför? Därför att om man låter den här typen av arrangemang representera demokrati då riskerar man svärta ner själva idén om demokrati.

Så, vad ska man göra istället? Se till att skapa forum där folk ges verklig möjlighet att påverka och göra sin röst hörd. I boken Emot allmänna val: ett anspråkslöst förslag om att rädda demokratin ger författaren David van Reybrouck exempel på hur detta kan se ut. Bjud till att börja med inte in till öppna möten. Problemet är att många människor har begränsat med tid och möjlighet att närvara. Lägg där till att många människor är väldigt obekväma i politiska sammanhang. Om man inte riktigt vet hur upplägget ser ut och vad som förväntas av dem som deltar kommer många dra sig för att gå dit. Det gör att urvalet av medborgare som påverkar blir skevt. Skapa istället ett system för påverkan som folk känner till och som tillämpas konsekvent. van Reybrouck föreslår ett system där medborgare lottas fram att delta. Målet är att få fram ett representativt urval som speglar de många olika intressen och perspektiv som finns i en befolkning.

En annan viktig sak är att skapa villkor för att delta i dessa möten som är lockande. Om det nu är viktigt att fördjupa demokratin genom att öka folkliga påverkansmöjligheter bör man visa det genom att ge deltagarna möjlighet att vara lediga från sina arbeten och få skälig ersättning. Men det räcker inte. Dessutom ska deltagarna, precis som politiker, få tillgång till sakkunniga som kan hjälpa dem att sätta sig in i frågor om lagstiftning, budget och andra tekniska frågor. Genom en sådan åtgärd kan man komma åt ett stort problem med hur man ofta rådfrågar ”folket” idag. Bjuder man in till ett öppet möte eller ber medborgare skicka in synpunkter i en viss politisk fråga tar man bara del av det som på engelska kallas ”raw opinion” och som grovt översatt kan kallas löst tyckande. van Reybrouck påpekar att sådant löst tyckande är något helt annat än grundade åsikter. Personer som får tid, resurser och möjlighet att tänka efter, läsa på, lyssna och diskutera kommer landa i andra, och antagligen vettigare och rimligare, slutsatser än vad de på magkänsla angav i en opinionsundersökning.

Fördelarna med denna typ av påverkansformer är många. För det första ger det medborgare möjlighet till inflytande mellan val. För det andra leder det fram till mer balanserad input än vad ytliga opinionsundersökningar eller informella möten med fastighetsägare gör. För det tredje skulle det ge en större del av befolkningen möjlighet att delta i demokratiska processer som, rätt skötta, skulle ge fler de positiva erfarenheter av demokrati som krävs för att man ska vara beredd att försvara demokratin mot dess fiender.

Exakt hur sådana påverkansformer ska utformas beror förstås på gällande lagstiftning, lokala förhållanden och politiska prioriteringar men jag hoppas att detta inlägg gett inspiration för tankar och diskussion om i vilken riktning vi kan gå för att fördjupa demokratin.

Det finns något märkligt i hur företrädare för socialdemokraterna och moderaterna reagerar på kritik från bloggare eller personer som skriver inlägg på sociala medier. Båda dessa partier har anställda och arvoderade som sprider valmaterial på gator och torg. Dessutom har de pengar att köpa annonsplatser i massmedia för att nå ut med sitt budskap. Ändå reagerar de som om enskilda personer som skriver kritiska inlägg dominerar informationsflödet. Senast går det moderata kommunalrådet Anders Ågren ut i ett inlägg och uppmanar sina läsare att ”inte gå på lögnerna” som sprids om att socialdemokraterna och moderaterna styr Umeå tillsammans.

Vad beror denna smått paranoida ängslighet på? Kanske har det att göra med en känsla av att förlora opinionen? Det skulle förklara varför man undviker att svara på så många frågor eller att kommentera medias granskningar. Det skulle förklara varför man har så bråttom att skicka fram tjänstemän i känsliga frågor istället för att ta politiskt ansvar. Men att allmänhetens bild av den socialdemokratiska och moderata kommunledningen förändras beror knappast på några enskilda bloggares eller insändarskribenters texter. Om något så är det den egna arrogansen som syresätter kritik och missnöje.

Exempel på denna arrogans? Förra året skrev hundratals Umeåbor mejl till ledamöter i kommunfullmäktige inför den skandalöst hanterade Bostaden-affären. Insändarsidor fylldes med frågor och kritik mot de regelvidriga sammanträden som lagt grunden för beslutet. Lindberg och Ågren, som båda drev på denna kuppartade försäljning, valde tigande eller misstänkliggörande av meningsmotståndare istället för att, som ansvarsfulla politiker gör, svara på frågor och ta debatten med en oroad allmänhet. Samma arrogans ser vi nu inför valrörelsen: de två partier som säger sig stå i opposition till varandra har företrädare som möter meningsmotståndare i kör och avfärdar kritik och frågor som ”lögner” från ”kommunister” (Holmlund, s) eller ”vänsteraktivister” (Ågren, m)?

Det är förstås den här typen av agerande som sprider känslan av att de partier som formellt sett står i opposition till varandra i praktiken är som ler och långhalm. Så fort det blåser upp till storm, då ställer sig Ågren, Lindberg och Holmlund upp och gastar LÖGNARE eller (den mildare varianten) Prata med tjänstemännen istället.

Självklart är inte socialdemokraterna och moderaterna samma parti. I partierna finns medlemmar och förtroendevalda som står långt ifrån varandra politiskt. Men i nuläget har kommungrupperna en ledning som står så nära varandra att det är svårt att skilja dem åt. Som jag skrivit tidigare hoppades jag länge att de vettiga socialdemokrater som jag vet finns i partiet ska bli tillräckligt starka för att agera mot den egna ledningen. När Holmlund skrev sina imfamösa inlägg om hur romer ”bajsar” eller om hur tiggande romer åker i ”lyxbilar” så blåste det visserligen upp till storm. Samma sak i samband med utförsäljningen: enskilda socialdemokrater påpekade att så här får det inte gå till. Men till syvende och sist ändrades ingenting. Nu har partiet enats om en lista inför valet där man belönar Umeandans politiker med höga listplaceringar inför ännu en mandatperiod. Det tyder att de vettiga krafterna i s antingen är för svaga eller för rädda för partipiskan för att vända denna skuta själva. Därför hoppas jag att tillräckligt många Umebor, som vanligtvis röstar på socialdemokraterna eller moderaterna, väljer att lägga sin röst på andra partier med företrädare som uppvisar ödmjukhet, förmåga till självkritik och en genuin vilja att förändra Umeå i en riktning där kommunens framtid avgörs genom en öppen debatt mellan tydliga politiska alternativ, inte genom på förhand uppgjorda handskakningar.

En av de tröttaste kommentarerna från politiker som kritiseras är den här: ”Det är lätt att stå på sidan och klaga! Det är svårare att ta ansvar”. Problemet är förstås att dessa politiker får kritik just för sin flykt från ansvar. Det kan handla om att ständigt gömma sig bakom tjänstemän och låta dem ta smällen (som i fallet med ekonomidirektören) eller vägran att möta medborgare i en offentlig debatt om allmännyttans framtid (som i fallet med Bostaden-kuppen).

Politik behöver förvaltare och förändrare. En god förvaltare har god kännedom om gällande lagar och avtal, politiskt uppdrag och budgetramar. En god förvaltare håller ordning och reda. En god förändrare lyfter blicken, ifrågasätter det förvaltarna tar för givet, påminner om att politik bygger på ideologi, värderingar och prioriteringar och att det vi gör nu inte räcker.

I ett sunt politiskt klimat finns plats för både förvaltare och förnyare. Men något händer när det politiska rummet fylls av personer som underordnar alla ideologiska mål under målet att sitta kvar på sin maktposition. Då blir förändrarna ett hot som till varje pris måste demoniseras och trängas undan. Den som har makt och vill behålla den – som Hans Lindberg och Anders Ågren – är förstås främst intresserad att framställa det som att det mesta fungerar som det ska. Ur detta perspektiv är Umeås utveckling ”på rätt väg” och får inte störas av frågor. Ifrågasättande av den vision som dominerar framställs då som naiv, oansvarig och som ett ”särintressenas” sabotage mot det arbete för allas bästa som redan pågår.

Någon kanske invänder och hänvisar till moderaternas alarmistiska kampanj om brottsligheten i Umeå. Detta förljugna och huvudlösa missbruk av kriminalstatistik handlar ju inte om att framställa Umeå som den bästa av världar utan som en krets i helvetet. Visserligen. Men det handlar inte om en politisk kursändring utan om ett desperat försök att flytta ledartröjan från en sosse till en moderat som har d e t gemensamt att de inte vill så mycket annat än att uppnå vissa positioner och klamra sig fast vid dem. Det bekräftar egentligen bara min poäng: moderaterna i Umeå är så ensidigt besatta av idén av makt att de är beredda att smutskasta den stad de själva är med och styr för att skrämma över väljare på sin sida.

En konsekvens av att karriärister och förvaltare i det närmaste totalt dominerar det politiska rummet är att många av de frågor som är akuta för oss som lever i samhället aldrig ställs. Varför? Därför att karriärister och förvaltare som redan sitter vid makten har ett intresse av att vi andra ska tro att det enda vi behöver göra är att välja om dem. Låt mig utveckla (för attparafrasera en Klungankaraktär) hur jag ser på den situation vi nu har att hantera:

Vi är ganska många som är födda under en tid av löften. Själv föddes jag i slutet av 70-talet. När jag växte upp fick jag lära mig att Sverige var ett av de bästa länderna i världen att råka födas i. Många saker framstod som självklara. Vuxna jobbade och pensionerades vid 65. När man blev sjuk fick man hjälp istället för att bli misstänkliggjord. Arbetarklassfamiljer kunde bo i stora rymliga hus och hade sommarstuga (i Norrland, men som barn var ju Norrland lika med världen). Under dessa uppväxtår staplades löften om en ljus framtid på varandra (för många av oss i alla fall).

En emotionssociolog som heter Jack Barbalet menar att generationer eller grupper inom generationer som växer upp med löften om ett gott liv men som förnekas detta (på grund av ekonomiska kriser, ett hårdnat klassamhälle, neddragningar i utbildningssystem, socialförsäkringssystem osv.) tenderar att bilda en delad känsla av förbittring (resentiment), en ilska mot att ha berövats något man anser sig ha rätt till och lovats.

Grejen med denna förbittring är att den inte är på förhand riktad åt ett visst håll. Den kan riktas mot grupper som får representera en inre fiende (”Det är invandrarna som tar våra jobb”, ”Det är migrationen som förklarar de låga pensionerna”, ”Det är feministerna som inte låter män vara män”). Den kan också riktas mot grupper som representerar etablissemanget (”Socialdemokraterna har svikit”, ”Politikerna är korrumperade”, ”Akademikerna sprider sjuka idéer”, ”Bankirerna lurar hederligt folk”). Sist men inte minst kan den riktas mot den ekonomiska och politiska ordning som bygger på/förutsätter ojämlikhet och exploatering.

Det sista alternativet är både det bästa och det svåraste. De föregående alternativen är sämre och sämst men frestande enkla eftersom de erbjuder ansikten som fungerar som måltavlor av kött och blod istället för en måltavla i form av ett opersonligt system av lagar (ekonomiska och juridiska).

Jag tror att en av orsakerna till den politiska situationen idag (det finns förstås fler orsaker) är denna uppdämda kollektiva förbittring hos oss som växt upp under framstegstankens guldår. Jag tror också att kraften i denna affekt är en viktig anledning till att ”fakta”, statistik och argumentation biter så dåligt. Folk behöver lösningar på problem, inte bli övertygade om att tänka annorlunda kring sin utsatthet (även om insikt förstås är nödvändig för att agera annorlunda). Nu pågår en dragkamp mellan reaktionärer och Oss om hur denna uppdämda vrede ska politiseras. Emellan oss står ett gäng: det kan handla om politiska karriärister, kommunalråd och PR-människor som irrat sig in i politiken. Eftersom de själva lever gott inbillar de sig att vi lever i den bästa av världar och lägger ned sin energi på att ropa att det egentligen inte finns något att kämpa för. Välj oss igen så gör vi några finjusteringar. Problemet är förstås att finjusteringar inte hindrar ett skepp från att sjunka.