Umeå behöver bryta med den rådande politiska kulturen

Den här bloggen fortsätter väcka starka känslor. Lennart Holmlund har ytterligare en gång krävt att bloggen stängs ner. Hans partikamrat Anders Forss passar även han på att angripa mig. Återigen lyfter han fram det felaktiga påståendet att jag är vänsterpartist. När en vänlig person påpekar för Forss i hans kommentarsfält att jag inte är vänsterpartist svarar Forss att han har fått den uppgiften från Lennart och att han inte betvivlar att han vet vad han pratar om. Om nu Holmlund och Forss vill söka svalka under denna heta sommar i ankdammen så kör hårt. Jag tar det som ett tecken på att jag genom mina inlägg trampar på ömma tår och det är ju ett av syftena.

Men jag tänkte ta tillfället i akt att skriva nåt om ett annat mycket viktigare syfte, nämligen att bidra till politisk förändring i Umeå. Om vi vill slippa politiker som säger en sak och gör något helt annat så behövs starka rörelser för att förändra den rådande politiska kulturen och upprätthålla en ny. Det råder en osund samsyn mellan de flesta partierna. Vi kan kalla den Umeandan. Umeandan bygger på ett inskränkt grupptänk där alla försök att lyfta alternativa idéer för den här stans framtid möts med hån, misstänkliggörande och smutskastning. På vänsterkanten finns flera exempel på hur Vänsterpartiet och Arbetarpartiet har utmanat Umeandan genom att lyfta krav på omtag i den smutsigt hanterade utförsäljningen av allmännyttan eller lyft frågor som situationen inom förskolan. På högerkanten har Centerpartiet utmanat Umeandan genom att kritisera hur ledande politiker undanhålit offentliga handlingar från föräldrar som velat granska besluten kring byskolornas framtid. Men i nuläget är dessa krafter för svaga och svaret på varför det är så tror jag är ganska enkelt: inget parti kan ersätta kraften av ett massivt folkligt tryck.

Som jag ser det måste denna förändring därför ske i tre steg. Det första steget handlar om att straffa sittande kommunledning via valurnorna i höst. Personligen rekommenderar jag att alla som tar frågor om demokrati och transparens på allvar inte lägger sin röst på vare sig socialdemokraterna och moderaterna. Dessa partiers ledningar är alldeles för insyltade i varandra för att utgöra alternativ till varandra. Detta hade kunnat se annorlunda ut om det fanns en vitalare gräsrotsrörelse bland socialdemokraternas medlemmar. Om så vore fallet hade man kunnat omvandla den interna kritik som vi vet finns inom partiet till en kollektiv kraft som petat sittande ledning. Istället går man nu till val med en lista där många av Umeandans företrädare belönats med höga poster. Därför hoppas jag att höstens val blir ett val där det blir tydligt för både s och m att deras arrogans inte accepteras.

Det andra steget är att vi måste bli fler som engagerar sig i Umeås folkrörelser. Grunden i en levande demokrati är att människor utanför beslutande organ är engagerade i frågor som berör dem. Det kan handla om anhörigföreningar inom äldreomsorg, odlingsföreningar som verkar för fler grönytor i stan, föräldrar som tillsammans med fack och personal verkar för bättre villkor i förskola och skola eller fackligt aktiva som organiserar sig för reell yttrandefrihet och rimliga arbetsvillkor på arbetsplatser. Nr vi möts i sådana sammanhang blir vi direkt delaktiga i och också kunnigare i frågor som betyder mycket för oss. Nu har jag förstås inte kännedom om allt som redan görs, men exempel som från min horisont är en utveckling i den här riktningen är Föräldranätverket som verkar för minskade barngrupper i förskolan, Nätverket Försvara strejkrätten Västerbotten som mobiliserar mot de föreslagna inskränkningarna av strejkrätten, Nätverket Landstormen som kämpar för minskade klyftor mellan stad, land/glesbygd och nätverk för det fria kulturlivet såsom Verket. Jag tror att det är genom den här typen av initiativ som vi kan få verklig kraft att utmana och förändra den politiska riktningen.

Det tredje steget är förstås att omsätta kraften, kunskapen och idéerna som växer fram i folkrörelserna till praktisk politik. Hur denna politik ska se ut eller i vilken form den borde genomdrivas (genom existerande partier, nybildade partier, medborgarplattformar osv.) har jag och andra enskilda personer förstås en massa åsikter om, men hur denna politik ska se ut bestämmer vi kollektivt, i mötet med varandra.