Det kryllar av mer eller mindre värdelösa bloggare och nätkrönikörer som sprider pest i informationsflödets blodomlopp. Gamar som inte har något att ge men fortfarande är upplysta nog för att veta att det finns utrymme att uppta och kanske även en slant att tjäna på att plita ner vardagsorienterade händelser.

Problemet med dessa (ni läsare får ursäkta mig när jag kallar dem detta) näringsidkare är att de för varje publicerat inlägg hugger bort värdefulla bitar från de klippavsatser mellan vilka ’riktiga’ skribenter försöker bygga broar. Det finns många bra och nyttiga bloggar för de flesta genrer, men antalet bloggar som bara slösar bort folks tid utan att ge något åt den som läser dem är enormt. Och det dumma är att det inte kräver särskilt mycket för att göra en blogg relevant.

Varför låter jag mitt vrede mot detta fenomen åter koka över medan jag själv är en del av det? För att jag legat hemma i feber senaste dagarna och läst. Därpå tänkt. Ofrånkomligt. Bloggandet är till för alla oavsett vem, var eller hur du är, och det är det fina. Det fula är att alla inte ger sig själva tid att reflektera i sitt skrivande och detta kramar musten ur fenomenets drift. Fenomen kanske är ett ord som inte passar företeelsen längre, vem vet. Det var i alla fall ett fenomen för inte så länge sedan.
De flesta som bloggar är läskunniga och gillar dessutom att läsa. Kanske finns där djupt inom dem en liten fastkedjad önskan om att lyckas skriva en bok någon dag? Att skriva är bra, jag uppmuntrar det som blivande språklärare, men skriver du utan tanke och reflektion så finns där kanske inte så mycket att berätta. För att skriva måste du först tänka, och tänka tar en jävla massa tid och leder ofta in på aviga sidospår plus att man ibland även snubblar över saker som man inte väntat sig och som är jobbiga eller besvärliga att hantera och komma till klarhet om. Men det är i detta som skrivandet föds, genom reflektionen om jaget och omgivningen.

Jag är ju dum i huvudet som skriver detta i min blogg men jag orkade inte sätta upp ett författarprojekt för att få min åsikt hörd. Just denna dröm var för kortsiktig på sätt och vis. Men fortsättningsvis ska jag, och förhoppningsvis även ni som läser detta, våga låta mina drömmar om att någon gång skriva något smart i en bok få tid att gro till något riktigt.

Dagens lunchtips: Kycklingsallad och Translators Tea Party