Umeå är inte upplevelsernas stad. Här finns inga romantiska promenadstråk genom lummiga parker och skogsdungar. Här stoltserar inga historiska byggnader som man kan förlora sig i historier om bara genom att titta på. Här finns heller inte några särskilt iögonfallande konstverk som man måste se innan man åker härifrån för gott.

Nä, Umeå stad är ganska platt när det gäller natur och kultur. Vill man bara spatsera runt och låta sig inspireras av livet och samhället kan man ju alltid promenera under de stora björkarna längs Rådhusesplanaden. Nä just det, det kan man inte längre eftersom de majestätiska träden sedan ett par år tillbaka sågats ner. Nu för tiden känns esplanaden som en avlång squashhall genom vilken människor helst verkar rusa. De fik som om somrarna utgjort blomstrande vattenhål för den törstiga befolkningen har krupit in mellan springor i tegelväggarna för att knappt synas.
En av de lokalt förespråkade platserna är Böleholmarna som på papperet är en lysande utflyktsort, om det inte vore för att dryckesglada och köpstarka övre medelklassföräldrar låter sin köplusta och ansvarslöshet vara det enda som deras barn ärver när dessa kör moped och kastar ölflaskor omkring sig.
Har man turen att åka tåg till Umeå för sitt första besök får man omedelbart chansen att betrakta järnvägstorgets stolthet – Kelp i grönt kevlarplast. Flera meter höga är de och går naturligtvis att missa lika lite som de efteråt går att glömma.

Men som upplevare är umebor relativt framgångsrika. De studerar världen, reser i världen och reflekterar om världen med framgång och nöje för sig själva och andra. Från Umeå kommer människor med världsvana, livsmål och drivkraft och jag undrar lite försiktigt varför… Kan det vara så att de sett och upplevt saker som gör att de vill förändra världen eller är det så att tiden i den stora småstaden gjort dem ödmjuka nog att hantera världen med respekt, tålamod och varsamhet?

Föredetting i stort sett alla sammanhang, klart han ska sko sig på en stämning. Martin E-Type Eriksson finner nya vägar in i svenska plånböcker och denna gång är det hamburgerkedjan Max som får äran att bjuda den hopplöst långhåriga kulturikonen till bords. Det hela handlar om en reklamfilm där musik som påminner om E-Types obehagligt välkända superhit ’This is the way’ ingår.

’- Jag sa att jag inte ville medverka i någon form. Men de har förvanskat mitt verk. Jag framstår som om jag rappar om salsasås på min största låt och förlöjligas så att folk på skolorna tycker att jag är en sellout. Jag håller på att ringa alla de tyngsta juristerna. Jag har fått noll kronor och har inte med skiten att göra. Jag har inte gjort en Dogge!’

Ingen i Sverige har väl någonsin tänkt på lockiga lilla Martin som en sellout. Inte ens efter alla mimade tv-uppträdanden där publiksvepande kameror fångat uttråkat gäspande svenskar. Inte ens efter den oförlåtligt värdelösa EM-låten och inte heller efter att ha kallat samma EM-låt och jämbördigt karismatiska artistkollegan Markoolio för sellouts. Ingen. Så viktig och kär var han för svenska folket.

Vad hände Martin, tog inspirationen slut? Är kokainet för dyrt? Livet är inte slut för att Allsång på Skansen inte skickar sin årliga inbjudan till dig längre. Jag förstår att det känns tungt att fortsätta när du inte får chansen att skaka vår konungs hand om somrarna som en riktig folkhjälte. Men att bussa de tyngsta juristerna på en hamburgerkedja samt mejla DNs kulturreporter om att du inte är någon jävla sellout, är aningen sellout.

Jag är allt för det här med meningsfullhet men dagen har känts avtrubbad sen jorden faktiskt inte alls gick under pga galna schweiziska big bang-forskare. Ni som uppfattar ämnet som fullt främmande kan bara lunka på i godan ro och ignorera detta medan ni som faktiskt hann börja tänka imorse gärna kan droppa en rad i min ogästvänligt utformade kommentarruta nedan.

Det är viktigt att ventilera. Det är därför som jag skriver. Ventilera så gott ni förmår. Jag är för trött för att formatera eget denna sena timme. Min hjärna har gått på högvarv om ’sista dagen vid liv-filosofier’ så jag överlämnar detta åt er mina trogna läsare.

Jag har fått förvånansvärt många mejl idag. Kan det bero på att ni läsare tror att jag har nåt att erbjuda vid modern tideräknings slut eller har det att göra med att jag råkade spela på en känslig sträng detta ödesmättade nyhetsdygn?

Leon skrev en grej i sin blogg som jag tyckte var värd att upprepa: ’Det är först mot slutet som människor verkar bryr sig. Innan deras hållplats uppenbarats för dem rullar de bara nonchalant på tummarna.’

Har din telefon gått varm under morgonen? Om ja, då kan du vara en av flera hundra tusen människor vars liv direkt eller indirekt drabbas av mänsklighetens ocensurerade dumhet. Jorden kan nämligen gå under om ca: 1 minut. Partikelacceleratorn i Cern ska återskapa ett miniatyrförlopp av Big Bang, så låt se om världen som vi känner till den försvinner på köpet.

Jag väntar spänt på nio-slaget nu. Jag tror personligen att människors dumhet och rädsla nått sin topp för den här månaden. Och skulle det nu vara så att det helt enkelt går åt helvete och världen, kanske även en väsentlig del av universum, förintas så välkomnar jag alla att försöka bevisa hur fel jag hade denna ödesmättade morgon.

Jag fick skrivkramp och prestationsångest när ingenting riktigt hände med bloggen. Att det egentligen var tvärt om slog mig inte förrän nyss. Dumt, ja. Och enkelt. När förra bloggen surrade som en övertänd getingbylla, fruktade jägarna att gå ut i skogen för jakt men denna nya sond havererade ögonblickligen efter start. Men man börjar om på nytt. Försöker igen. Och tadaa! Inspirationen är tillbaka.

Leon ringde sent i eftermiddags. Han är otäckt pricksäker med sina samtal dessutom. Nästan varenda gång som jag under en tid varit tom på idéer, och just förvandlat en ny gnista till fyrverkerier, så vibrerar luren på skrivbordet. Jag antar att min röst blottar min upprymdhet eftersom jag lätt faller in mig själv när jag skapar. Helt och hållet dessutom. Han är ett grymt bollplank i all sin sedvanlighet. Resorna verkar ha gjort honom till en ganska ödmjuk människa. Nåt ska man väl ha ut av att ha fått blåsor på fötterna på nästan samtliga av jordens kontinenter.

Iallafall. Vi passade idéer om hans bok emellan oss efter den sent sena middagen när Stuck on you började på 6an. Låter bli att recensera den utav respekt för våra förnäma filmkritikers ljuvt snåla smak. Men, en särskild sak om den här filmen intresserar mig, nämligen castingen. Rick Montgomery, som geniet heter, måste haft så sjukt roligt när han simultant rotade genom A-listan och senare delarna av B-listan över manliga Hollywoodaktörer i sin jakt på två killar som ser ut att passa som siamesiska tvillingar. Huvudkaraktären Bob Tenor möter huvudkaraktären Walt Tenor, varje dag, hela dagen, alla dar. Och till detta har castingteamet skramlat fram Matt Damon och Greg Kinnear. Jag vet inte hur jag ska tolka detta. Gränsen mellan genialus maximalis och fullfjädrat dårskap sägs ju vara tunn och jag vet inte vad jag ska tycka. Jag vet mycket väl vad jag tycker om filmen men det är just den här delen av filmens bakgrund som är värd att begrunda. Casting director måste vara ett sjukt kul yrke. Ni som missat att filmen gått på tv ikväll kan besöka Hemmakväll på Storgatan 50. De har ett stort utbud av film och filmsnacks. Tror dock inte att de har VHS kvar så uppdatera hemmabiosystemet. Du får en DVD-spelare på köpet om du investerar i en takbox eller en mobiltelefon. (Notis till Hemmakväll: Den här gången vill jag ha två stora burkar med sura cola-nappar i påsen med pengarna. Jag kikar in på fredag.)

Kvällens låttips: Saul Williams – Twice the first time

Studenterna är tillbaka, staden får liv och affärerna är proppfulla. Det är trevligt att sitta nere på stan när det är så här mycket liv och rörelse. Inte mycket behöver hända, så länge det rör så här gemytligt på sig. Det mest intressanta med denna tidpunkt är att det inte bara är studenter som köar till bankomater, till kassorna på hm eller i Up2. Vimlet utgörs nämligen av en betydelsefull del helårslevande Umebor som på höstkanten vaknar till ljudet av tjugofem tusen par nyfiket trampande sulor och glatt klirrande kassor. Sorlet, vimlet och livet, det verkar göra folket gott.

Så gott som alla delar av stan blommar. Blommar ovant och trevande, men blommar allt jämt. Folk sitter i sina höstkataloger och lapar överbliven sensommarsol. Och dom mår bra av det. Inte helt oväntat får även köttmarknaden ett uppsving. Folk är glada över att få träffa nya människor. Och det sträcker sig över allt. Det påverkar t.o.m. stämningen på den i dubbel mening överfulla herrtoan vid ett-snåret en lördag.

Det är en vacker årstid. Hylla hösten.