Hatt av och djupt bugandes inför Jean Grae som är en av planetens tre bästa rappare. Djup, utlämnande och brutal. Hon jagar sanning med ett hungrigt rovdjurs instikt och målar vinylen i i färger man inte tror existerar. Live bjuder hon dessutom på en mer lekfull nivå och i fönstret nedan kan ni se henne i ett kärleksfullt försök att imitera Janet Jackson som istället prickar den släpiga stämma som Erykah Badu är känd för. Mellan de skönsjungna och spontakoreograferade refrängerna bygger medvetna ord om åtrå och begär upp en vers vassare än allt som släpptes inom genren 2006. Musik har så många ansikten och så många vackra drag att lära känna.

Frågan jag ställer mig är om Idol har så många tittare för att musiken är så lättillgänglig och artisthistoriken så kort? Vad finns där att lära känna? Var är erfarenheterna, var är ärren? Jag kräver inte att alla artister ska bära trasiga själar men jag lyssnar hellre till någon som överlevt något som är värre än ett par månader tillsammans med en tremannajury bestående av talangfulla men humörsvacklande föredettingar.

Ovan nämnda Jean Grae borde egentligen vara aktuell med albumet Prom Night just nu men problem med skivbolaget sätter käppar i hjul för skapandet. Nu sysselsätter hon sig enligt rapporter som frilansare inom allt som rör text. En kompromisslös spökskrivare som svikits av sin älskade. Musikbranschen slukar artisters själar på löpande band. Jag tror att Idol bara är en front. Den riktiga verksamheten är en delikatesschark för kommersialismen feta fanbärare. Mjölka kon.