Tanken som formas känns en smula dumvuxen först. Tror det berodde på ovana. Ställningstagandet fick ta den långa självreflekterande vägen. Var det så när jag var där, då jag var som de? Om jag var det, det vill säga. Jag tror det, jag känner nämligen igen mönstret. Men vi tog inte ut vårat rebelliska tonårsvrede på barnvagnar.

Känslan av att vilja förstöra något var tydlig och angreppet verkade ske instinktiv. Först kastades barnvagnen mot ett träd för att därefter tvingas sluka flera hårda sparkar. Attacken var inte mjuk men den saknade både tryck och udd. Lite som att se unga rovdjur lära sig jaga. Det är alltså inte särskilt våldsamt, mer sött. På ett jävligt löjlgt sätt.