Redan vid min entre klargör jag min stämning för kvällen. Tackar välkomnandet med en överdrivet hårdhänt handtagning med de redan ankomna gästerna. Sen är jag, men inte sist. Fint folk kommer alltid sent. Avskummet kommer sist. Se vid alla tillfällen till att minst en men helst färre än tre personer anländer efter dig för bekväm smutskastning av de riktigt tidsvrångna individerna. Allt för att täcka upp min egen missanpassade tidsoptimism som jag aggressivt försvarar med något trefjärdedelsrevolutionärt samhällsmumbojumbo som svepande täckmantel. Drar ogärna fokus till flagorna, förnekar dem till döden. Eller så länge det kan verka värt för att upprätthålla denna gestalt. Som sagt ska fokus riktas mot annat, nämligen mina formidabla färdigheter att framställa mig själv som en regelrätt praktfitta. Jag vet nåt om allt, helst rätt mycket också. Inte allt. Gud nej, inte allt. Den personen vill jag inte heller vara. Överglänser någon min kunskap inom något sänker jag honom med ett slag under bältet och nollar hans trovärdighet. Jag etablerar mig själv som störst, bäst och vackrast. Skönhet ligger i betraktarens ögon och jag har bara ögon för mig själv. Jag eliminerar alla försök till tafatta lärakännalekar. Den som har nåt att ge ger det enbart till den som är redo att ta emot. Jag är inte på plats för lösa trådar. Inte heller någon livskärlek, men bra nära något som liknar vän. Självklart på mina villkor eftersom jag har ett neurotiskt kontrollbegär. Musiken ska helst vara bra men det är inget måste. Det är tacksamt att basha värdens musiksmak i brist på annat brännbart bråte. Broar bränns på löpande band och de riktiga kommunikationsingenjörerna är de som överlever.

Det är lite synd, för det sociala experimentets skull, att jag inte klarar vara det där arslet.