Det är ett annat tempo, en annan ton. Har jag verkligen kommit rätt? En nästan främmande känsla sprider sig genom morgontrötta lemmar. Så här brukar det inte vara att handla matvaror. Allt står där det brukar, ändå känns platsen ny. Jag har varit här förr, ändå känner jag inte igen mig. Människor, ansikten, ljud, dofter och rörelser, allt var annorlunda. Annorlunda på ett bra sätt. Annorlunda på ett varmt, vänligt och vant sätt.

När ICA öppnar sina dörrar för morgonen är det rusch, men ingen stress. Människorna är trevliga och artiga. De tar det lugnt, de tar sig tid. Spatserande längs alléer av prydligt staplade varor. Seniorerna sprider värme och gemenskap mellan hyllorna. De stannar och pratar med varandra som riktiga människor. Ingen står i vägen, knuffas eller tränger sig före. Ingen ilska. Man krockar, stöter ihop och glider mellan. Och man tar allt med ett leende. Hyllorna är nyfyllda och välsorterade. Allt är på sin plats. Det finns mycket man kan lära av de äldre. Som medmänsklighet exempelvis.

Jag ska göra detta till en vana tror jag, om jag har tid. Jag borde ha tid. Jag har definitivt inte tid att brottas med nån uppretad småbarnsförälder om de två sista potatislimporna på extrapris.