Ve denna kyla. Låset till min cykel fryser. Mina bromsar har fryst. Jag fryser, men det spelar ingen roll. Vägen är täckt av en tunn hinna med osynlig men allvarsam is. Inte heller det spelar någon roll. Backens nedförande lutning och vägens lag har redan bestämt mitt potentiella öde. Jag kan bara försöka anpassa min dag till rådande lag och hoppas på det bästa. Därför har jag laddat min iPod med Anna Ternheim. Jag känner mig säker i min uppfattning om hur saker skulle sluta om de skulle behöva sluta just nu. Jag vill lyssna på Anna Ternheim medan världen fryser till is framför mina ögon. Därför låter jag inte min stress hämta andan på väg till föreläsningen. Det är halt, men fröken Ternheim försäkrar mig om att förlora greppet inte behöver vara så farligt som det först verkar, om man bara är redo. Är du redo i dig själv spelar situationen mindre roll. Finn dig själv i att inte kunna kontrollera allt.

På sätt och vis har jag längtat efter kylans grepp. Inte den första köldknäppen utan den där fuktiga kylan som uppstår i slutet av klara novemberdagar då den molnfria himlen lämnar jordens svalnande yta naken för världsrymdens kalla blick att slita tag i. Det är då som Separation Road gör sig som bäst, när mörkret och kylan jagar in folk i gömslen och vrår. Ternheims nya album Leaving on a Mayday ligger på tur i playlist:en. Omslaget känns typiskt, fast på ett bra sätt. Låt oss se. Kanske blir det till denna skiva jag slocknar i ett frosttaggigt dike.