Jonas Sundqvist

Ordet är fritt, men inte gratis.

IPRED

IPRED är en het potatis, för länge sedan överkokt. Förra veckan publicerades en lista med kulturkoftor som svurit ed under antipiratflaggan. Sveriges kändisar anser det skäligt att vässa klorna i kampen mot piraterna som ödelägger deras liv. Mycket smuts kastas i denna debatt, det skrivs bl.a. om att Piratbyrån och The Pirate Bay tjänar på den illegala fildelningen. Tjänar vad? Det kostar inte Svensson någonting att nyttja Pirate Bays hemsida för att tillgodose sig med film och musik, och det sker rätt smärtfritt dessutom. Det enda Svensson behöver bege sig till videoaffären för nu är tilltugg. Det finns naturligtvis en baksida med den fria nerladdningen, nämligen kvalitén. Eftersom det mesta är gratis att ladda ner finns inte så stora slantar att göra på produktionen, därför varierar kvalitet oerhört mycket. Den som vill ha film eller musik i så felfri form som möjligt bör fortsättningsvis införskaffa sin kulturella stimulans på laglig väg, där produkten fortfarande kvalitetssäkras.

För att ta ett exempel från verkligheten: svensk musiksektor har förlorat runt 60 procent av sin omsättning sedan 2000-talets början. I en sådan miljö försvinner snabbt både resurser, kunskap och utrymme att med kvalitet odla fram några nya Kent, Abba eller Roxette. Det så kallade svenska musikundret som fanns på 90-talet och början på 2000-talet är därför tyvärr ett minne blott. -DN

En kvalitetssäkring innebär dock inte att svensk film och musik är bra, vilket jag tror är den största anledningen till att skivbranschen upplever ett sådant bortfall av intäkter. Grupper som Kent, ABBA och Roxette har inte odlats fram. Det har inte förkommit någon forskning som gjort känt att ’Waterloo’ skulle slå mer än någon annan låt och artisternas kompabilitet med varandra har inte heller den jämförts eller framställts på något sätt som kan säkerställa att Björn & Benny inte kunnat ersättas med skådespelarna bakom Helan & Halvan, vilka dom nu var.

Poängen är att man siktar mot fel måltavla. Musik och musikbranschen i huvudsak, är inte desamma som musik och musikbransch var när ABBA och Roxette var stora. När ABBA var stora var inte Sveriges TV-kanaler nerlusade av årslånga medlodifestivaler och talangjakter vars enda mål är att ta fram nästa storsäljande produkt. När Roxette var stora var kasettbandet fortfarande det medel som Svensson lagrade sin icke lagligt införskaffade musik på. Musiken är inte densamma idag som den var då, dess kraft är dessutom en annan. Musik låter och förekommer annorlunda idag. Musik är till viss del ett verktyg för marknadsföring, och inte tvärt om. Musik har heller inte samma genomslagskraft som den hade på 70-talet. Vilken artist eller grupp skapar samma vågor genom samhället som sextio- och sjuttiotalets musik gjorde i sin samtida värld? Den pungsparkande poängen är alltså att musik inte är samma sak idag som då och därför inte kan behandlas på samma sätt eller omslutas av samma lagstiftningar som då. Hänvisningar till förr och fallande försäljning är inte bevis på att problemet existerar utan en påminnelse om att vi inte lever kvar i den tidens samhälle.

Musiken är inte densamma idag som under Sveriges storhetstid. Vi har inget ABBA, vi har, ok vi hade, A-Teens, och vi vet ju alla av vilka anledningar: Någon ville damma av ABBAs gamla låtar och tjäna en hacka på retromantiska anspelningar. Ingen protesterade mot tilltaget och Sverige fick återigen vältra sig i inhemsk musikalisk storhet. Men det var bara första steget mot det oundvikliga. Man kan bara återanvända saker så många gånger innan det blir genomskinligt. Jag tror personligen att fallande försäljning beror på att svensk massproducerad och marknadsförd musik helt enkelt är för dålig. Ingen vill ödsla tid eller pengar på något som inte väcker känslor och tankar. Musik är reflektion av liv, inte en outtömlig inkomstkälla. Svensktoppen och Digilistan vittnar om vårt lands torra musikförbrukning. Hur kan skivbolag förvänta sig något över huvudtaget när ’Du är min man’ av BAO & Helen Sjöholm legat på Svensktoppen i blygsamma 228 veckor!? Ja, lite löst räknat är det drygt fyra år. Vem behöver konsumera musik när ens favoritlåt spelas minst en gång i veckan i över fyra års tid? Övriga låtar på Svensktoppen härstammar bl.a. från Idol-produkter som inte ens framför egna låtar hälften av gångerna. Dessa låtar får lyssnaren avnjuta flera gånger på TV innan de läggs ut på TV4s hemsida för gratis lyssning. Hur kan någon förvänta sig att sälja ett enda exemplar av nåt när allt vi lyssnar på redan finns tillgängligt för alla så gott som överallt?

Avslutningsvis, Eva Dahlgren. Varför skriver Eva Dahlgren under en sån här lista? Antalet människor som köper hennes musik på CD-skiva går att räkna på högst ett par händer. Därför borde antalet som aktivt laddar ner och sprider ut Evas musik gå att räkna utan att lyfta ett finger.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte med automatik.
Ägaren av bloggen kan dock se ditt IP-nummer samt den epost-adress du anger.