Tänk om allergier tog sig uttryck på ett helt annat sätt än som nu då de klassiska besvären och symptomen ofta innefattar bl.a. klåda, snuva och igentäppta luftvägar. Tänk om överkänslighet mot exempelvis cocos resulterade i att den drabbade inte alls får magknip eller andnöd för en kort tidsspann utan istället bara råkar bli sin tredubbla ålder och lär sig binda nordafrikanska mattor. Eller varför inte elastiska och obrytbara lemmar för alla glutenallergiker där ute? För att inte tala om hur kul det skulle vara om de som var överkänsliga mot solljus blev sina egna skuggor om de av en olycklig tillfällighet råkades utsättas för de förädiska UV-strålarna. Jag har sett på tok för mycket film senaste dagarna men det har lett mig till slutsatsen att 2008 var året då filmen åter överträffade tv-serien. I all allmänhet alltså. Förra året blev vändpunkten för allt vad utdragen underhållning hade att erbjuda. Hur många möjligheter har exempelvis skaparna av serier som Lost och Prison Break givit sig själva genom att gång på gång återinföra döda och begravda karaktärer som i snillblixtrande händelsevändningar vilseleder även de mest förutseende av TV-tittare och beslutsfattande bolagsbossar? Oändlig underhållning är inte roande. Det är inte snack om för mycket av det goda heller, den bägaren är sedan länge fylld, skarvad, avsmakad, påfylld, tappad, krossad och slarvigt undanstädad.

Film har under senare år fastnat i förutsägbara mönster där shockerande vändningar och guldkantade rollistor fått sälja skit som ingen egentligen velat ha. Bra berättelser har varit som bortblåsta och i samma takt som dålig film förvandlat biobesökare till notoriska tjuvar online har tv-serierna vunnit mark genom att ha mer utrymme för såväl dramaturgi som reklam. Stjärnorna är inte dummare än att de siktar mot den marknad som verkar ränta bäst och därför har bl.a. Alec Baldwin fått fart på sina aktieportföljer på nytt. Men ack den trend som håller. Varningens finger har höjts gång efter annan och när serierna inte längre håller vad de ursprungligen lovat och soffpotatisen slutligen inser att det här med oändlighet inte alls är så tilltalande som det först verkade så har intresset minskat. Folk bryr sig således inte om att bänka sig vid TVn på utsatt tid utan laddar istället ner sina serier från samma ställen som de laddat de där halvdana filmerna som ingen vettig människa skulle betala pengar för att se på bio oavsett hur äkta Sylvester Stallones brakskitar låter i bio-surround. Ont föder ont och i grund å botten så vet alla att valuta är ett medel av ständig ondska. Det är det som är problemet. Idévärlden är inte outtömlig i all evighet. Stundvis är den bottenlös och således ett otroligt tilltalande investeringsförslag men sunt förnuft borde väl ändå ha överhanden i en duel mellan ovannämnda förnuft och på förhand nederlagstippade inkomst. Om inte annat så kan vi väl låta rådande lågkonjunktur vittna.

Nu tappade jag visserligen lite av min tråd om de bra filmerna som utkommit under nyligt avlöst år men följande var iallafall sevärda bortom en gäspning och två motvilliga musklickningar: Hank & Mike, In Brüges, The curious case of Benjamin Button, Seven Pounds, Harold & Kumars uppföljare, Låt den rätte komma in och en massa annat gott som jag inte vill göra min genomsnittlige läsare för nervös eller stolt över att ha på sin hårddisk. Serierna har fallit som flygplan förväntades falla ur skyn vid millenieskiftet och jag skiter i hur smart Michael Scofields morsa är. Jag bryr mig inte heller särskilt mycket om Entourage, CSI(med bihängande enäggs-spinoffs), 24, The Closer eller någon annan av de ’stora’ serierna går under saxen inför kommande säsong. Allt osar samma mani som melodifestivalen och Idol-tävlingarna gör. Det är nåt sjukt med det. Mjölka fantasins kossa och baka kattguld.

Men all gul snö är inte fruset kiss, det finns faktiskt spår av öl längs eländet promenadstråk. Som att Bingo Rimér låter sig själv bli en modern skröna att skrämma fason på barn med om de inte gör sina läxor, ringer och meddelar var de håller hus eller kommer hem i tid. Sen skulle jag vilja prata med ansvariga bakom Gainomax reklamfilm, ni vet, den där med den lilla apan som vädjar om att vi ska sluta äta hans bananer. Jag behöver komma i kontakt med den där apan, jag har massor av frågor. Den verkar veta saker.