Efter några försök med Organism 12s nya låtar brister jag ut i skratt. Ett gurglande skratt av bristande tålamod. Finns det inget annat att rappa om än hur störst å bäst man är när ingen ändå riktigt bryr sig i om att jämföra sig med honom? Det fanns en tid då behovet fanns och uppfylldes men från att ha tagit tronen i besittning har han förvandlat slottet till ett övergivet ruckel. Finns det inget annat att skriva om? Det fanns hopp på Sömngångaren men även där haltar något och det är den ologiska refrängen. Fullkomlig felplacering. Släpp egot. De magiska berättelserna från fullängdaren Petar på döda saker med pinnar är borta, kvar finns bara ett urvuxet skal som ekar svalnande inspiration. Herr Ågren verkar trött och följer i redan vältrampade stigar som både han och andra redan vandrat utan att verka vilja nåt. Blåsningen är ett utmärkt exempel på hur tröttsamt och meningslös Organismens musik har blivit på senare tid och jag skriver detta för att det är tråkigt, inte egentligen för att såga honom. Det måste finnas vettigare saker för honom att skriva än tre sidor fullmatade med julklappsrim om talangfullhet nu när han sedan länge låtit påvisa just detta. Det saknar själ, och det hörs i flytet. Verserna levereras med exakthet men utan passion. Bödeln har tappat sin sving. Skrytrimmen är överflödiga och gör inte Organismen något gott. Skriv om att röka gräs om det är det som krävs för att frammana något själfullt och poetiskt, för det har ju bevisligen fungerat tidigare. Berätta något, du har ju begärt ordet.

Förresten. Jag fortsätter tappa hopp för den här världen. Om jag vill se Stings musikvideo till Englishman in New York på Youtube, som en ganska genomsnittlig och medelmåttig svensk röstberättigad medborgare, så går det inte om jag bor i det här landet.

Om jag vill spela upp en låt för min mormor på hennes rostbelagda jobb/kommunsubventionerade hemma-pc som inte rymmer mp3-filer eller har programstöd som verkligen fungerar ihop med iTunes, så kan hon inte få höra en av sina senare och sällsammare favoriter för att Sverige håller på att förvandlas till ett samhälle som osar totalitärt tänkande. Det här kommer inte få mig att köpa skivor. Inte min mormor heller. Hon kommer glömma bort sin nya favorit om den inte av en händelse spelas i radio men ack ändå så sällan som en sån önskning slår in. Den här begränsningen dödar en frihet som jag gjort till en vardagssak. Jag kan så klart lyssna på någon smulig cover inspelad hemma hos ett webcam-miffo som älskar sig själv bortom förnuftets gränser och slakta bort ännu en klassiker från listan av odödliga låtar. Det är kanske det som kommer hända i slutändan; att skivbolagen kommer få jaga obehöriga cover-artister via videoportaler och bloggar.