Ögonblicket som aldrig blev av.

Det hade varit perfekt i definition om allt hade blivit självklart när molnen för en kort stund gled isär och blottade mig och den vårblöta marken för solens varma strålar. I just det ögonblicket hade en uppenbarelse passat som handen i handsken. Det var inget fel på ögonblicket i sig, men det kändes som att det kunde ha fullbordats på något sätt. Solen avnjöts och Jack Johnson strömmade ur iPhonens tama men för dagsändamålet dugliga högtalare. När solen åter gled in bakom himlens grå ridå fick tanken rot och molnens skugga föll över mig. Vinden kändes genast kallare. Det var bättre förr. Blir det inte sommar snart? Otåligheten brottas hellre med vädret än med innebörden av händelsen som inte ägde rum. Eller spelar det någon roll? Klart det inte gör. Det kanske skulle göra det för en djupt spirituell person men jag kan inte säga att jag är djupt spirituell.

Kanske är det precis det som detta innebär; denna ickehändelse är ett tecken på hur jag just nu lever mitt liv eller en glimt av vad framtiden på nåt sätt kommer innehålla eller innebära. Eller utebli som det verkar luta i det här fallet. Kanske kanske… Det är i alla fall vår.