Kategori: Recensioner

Veckans Recensioner V.17

Av TK Blashyrkh, 30 april 2010 kl 12:00, 3 kommentarer

———————————————————————————————————————-Artist: Master
Skiva: The Human Machine
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Pulverised Records
Låtar: 10 | Speltid: 45,43min
BETYG: 111/666

Grattis PAUL SPECKMANN!! 28 år i scenen och du lyckas än idag helt galant med att förstöra bra musik med din mongo-stämma. Jag kan inte finna ord för hur jag skall beskriva sången på "The Human Machine", tänk dig ett fyllo som skall förklara något för dig men han är så jävla trött så han inte orkar uttala orden utan sluddrar bara fram fraserna, ungefär så låter Herr Speckmann. Musiken på skivan är faktiskt helt ok och skulle absolut kunna vara lyssningsbar om det inte vore för exkrementet som kommer ur munnen på ovannämnda karl. PAUL SPECKMANN får vara hur jävla kultförklarad som helst av folk inom scenen, för mig har han dock alltid varit farbrorn som förstör skivor med sin mongo-röst. Grattis PAUL SPECKMANN du låter sludrrigare än Christer Petterson "in his prime".

P.S: Sedan jag hörde denna platta har jag gjort mig av med samtligt material i min skivsamling innehållandes karln ovan, mer om detta kan ni läsa HÄR.

http://www.myspace.com/masterspeckmann

———————————————————————————————————————-Artist: Valborg
Skiva: Crown of Sorrow
Genre: "Progressive" Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Zeitgeister Music
Låtar: 8 | Speltid: 35,50min
BETYG: 222/666

Efter ett tips så valde jag att dagen till ära recensera bandet med det fantastiska namnet VALBORG. VALBORG härstammar från Tyskland och har förutom det utomordentliga namnet även en "utomordentlig" logga som inte ser så speciellt tilltalande ut. Musikmässigt hade jag av någon anledning förväntat mig antingen black metal eller power metal men det visar sig att dessa tyskar sysslar med någon form av dödsmetall, åtminstone till en viss del av skivan. Inledande stycket "Wisdom from the Vortex" upplevde jag till början som väldigt obehaglig i sin uppbyggnad, riffen kändes helt enkelt bara fel. Det slog mig dock lite senare att uppbyggnaden av låtarna påminner mig om VED BUENS ENDE (p.s:jag älskar VBE) som är kända för att inte hålla sig inom ramarna av vanligt musikskapande. Skivan vänder dock tvärt efter de tre inledande spåren i.o.m låten "Tristesse" som faktiskt låter en hel del som VED BUENS ENDE ända ner till sången. Om ni trodde detta var nog så gör skivan en till U-sväng med låten "I am Space" som närmast kan liknas med något åt heavy metal hållet. Nej, detta är för schizofrent (även för min udda smak) för att jag på allvar skall kunna ta till mig skivan, jag försöker gång på gång hitta en röd tråd i musiken men utan att lyckas.

http://www.myspace.com/siebengebirge

———————————————————————————————————————-

Artist: Sabaton
Skiva: Coat of Arms
Genre: Power Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Nuclear Blast
Låtar: 10 | Speltid: 39,53min
BETYG: 444/666

Jag måste erkänna att jag är barnsligt förtjust i SABATON’s "debut-alster" "Primo Victoria" (2005) samt uppföljaren "Attero Dominatus" (2006). 2008 års "Art of War" blev dock en besvikelse och det kändes som att bandet mer var ute efter att bevisa att de minsann kan spela sina instrument än att skriva den hittiga och allsångsvänliga musiken de gjort sig kända för, eller så var det helt enkelt produktionen på skivan som jag på något sätt upplevde som alldeles för "polerad och fin". Med "Coat of Arms" kan jag dock skönja en återgång till bandets rötter i låtar som "Coat of Arms", "Screaming Eagles" och avslutande "Metal Ripper" (som är i stuk med tidigare tributalster som "Metal Machine" och "Metal Crüe"). Jag vet inte om det är våren och solen utanför mitt fönster som får mig att digga denna skiva extra mycket, men på något sätt så associerar jag SABATON ’s musik med öl, grillning & sommar och det tolkar jag som något positivt.

http://www.myspace.com/sabaton

———————————————————————————————————————-

Veckans Recensioner V.16

Av TK Blashyrkh, 23 april 2010 kl 16:32, 2 kommentarer

———————————————————————————————————————-
Artist: Defeated Sanity
Skiva: Chapters of Repugnance
Genre: Brutal Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Willowtip Records
Låtar: 9 | Speltid: 31,50 min
BETYG: 111/666

Chugga-Chugga..Blouuurrrriigghhh…Wihwihwoh..schweee…bloribligh…blast-beats…voivoi…överton…Basslinga…bleeeee…roooooooooooo-aigh…jazz-parti…chugg-chugga….wrutu…wruwruuu…tuuuuuuuu osv.
Jag förstår mig fan inte på detta skit? Brutal, slamming, guttural dödsmetall liksom, va? Det som i mina öron skulle kunna vara hyffsad teknisk dödsmetall förstörs av en sångare som låter som en aspackad grizzlybjörn som tappat bort sin honungsburk i skogen. Jag älskar dödsmetall som är brutal men när sången endast består av en enda tjock grötig klump ackompanjerat av random riff så väljer jag fan i mig att avstå…Fy fan vad dåligt!! Slöseri på musikalisk talang är vad detta är.

www.myspace.com/defeatedsanity

———————————————————————————————————————-Artist: Bitter Frost
Skiva: Bitter Frost
Genre: Neo-Classical/Melodic Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Osignerat
Låtar: 13 | Speltid: 73,32min (utan Bonus-spår)
BETYG: 444/666

"BITTER FROST – from sunny california" känn på den. En-mans-projekt av svenskättade Lord Christopher A. Erikson, känd som metal-ikon i kalifornien(?!). Sex år i produktion, 21 låtar och 7 sångare senare sitter jag nu och lyssnar på detta neo-klassiska melodiska black metal mästerverk eller hur var det nu?
Vid första lyssningen på bandets Myspace så lät detta exakt som något jag skulle kunna älska, fläskig orkestral black metal, tyvärr så har dock "Lorden från soliga kalifornien" tagit sig lite för mycket vatten över huvudet. Jag kan förstå att ambitionerna och avsikten med musiken som nu ljuder i mina högtalare är god men det blir tyvärr ofta lite för mycket av det goda, kaka på kaka helt enkelt. Vad jag skulle vilja är att Lord Erikson lägger sitt ego åt sidan och koncentrerar sig på att hitta en uppsättning med duktiga musiker och gör detta hemmasnickeriprojekt till ett fullskaligt band. Mannen i fråga har absolut talang för att komponera en fin komplott av boombastic black metal men som en-mans-projekt så kommer nog detta inte att lämna ett värst stort avtryck efter sig i metalvärlden. Betyget 444/666 som är klart över godkänt får dock detta alster för att det faktiskt finns partier som får mig att hoppas på något i framtiden.

www.myspace.com/bitterfrost
———————————————————————————————————————-

Veckans Recensioner V.15

Av TK Blashyrkh, 16 april 2010 kl 09:51, Bli först att kommentera

Konceptet har fått en liten förändring, betygsystemet har ändrats och istället för att försöka mig på lite mer djupgående recensioner så kommer jag att skriva korta recensioner. Detta utan att tappa det som för mig är viktigast i en recension, nämligen en liten inblick i vad bandet/filmen/konserten/ölen/diskmedlet etc. har att erbjuda.
———————————————————————————————————————-
Artist: Soreption
Skiva: Deteriation of Minds
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Ninetone Records
Låtar: 8 | Speltid: 30,15 min
BETYG: 600/666

SOREPTION’s minimonster "Illuminate the Excessive" EP 2009 bleknar och förvandlas till ett mumintroll i jämförelse med debut fullängdaren "Deteriation of Minds" CD 2010. Att potential fanns till storverk kunde man redan höra på bandets EP men föga kunde jag ana att jag skulle bli så bortblåst från stolen vid första genomlyssningen av detta alster. Trots den tekniska nivån i bandets stycken så blir det aldrig påfrestande med alla små "quirks" och dylikt som under skivans dryga 30 minuter bombaderar lyssnarens öron. Produktionsmässigt så håller skivan hög klass även då den stundtals gränsar till en lite för mekanisk ljudbild (som är rätt så vanlig i dagens scen), även musicerandet är "top-notch" och Fred’s growlpipa är en av de bättre ute på dödsmetallmarknaden. Än så länge så är SOREPTION’s debut det bästa som kommit från dödsmetall Sverige i år, dock väntar jag med spänning på vad Sveriges okrönte kungar AEON har att bjuda på med plattan "Path of Fire" som släpps i Maj.

www.myspace.com/soreption

———————————————————————————————————————-Artist: Ikuinen Kaamos
Skiva: Fall of Icons
Genre: Progressive Death/Black Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Maddening Media
Låtar: 5 | Speltid: 54,11min
BETYG: 444/666

Jag är förmodligen inte den enda som saknar OPETH från "Orchid" eran, eller? Finska IKUINEN KAAAMOS bjuder på sin andra fullängdare lyssnaren på en resa tillbaka i tiden, till en tid då Herr Åkerfeldt & Co. antingen saknade kunskapen eller ambitionerna till att spela en alltför spretig kombination av metal och progrock. Tro det eller ej men jag har varit nära att somna på en OPETH konsert i början på 2000-talet just p.g.a spretigheten i många av OPETH’s storverk (notera ordet "storverk", jag gillar bandet men de gör sig tyvärr inte bra live i mitt tycke förrutom på de mer riviga låtarna).
För att återgå til IKUINEN KAAMOS så bjuder de lyssnaren på fem långa epos som vandrar mellan hårdare partier och lugna akustiska stycken utan att för dens skull låta som ett 100% OPETH rip-off band. Dock så faller IKUINEN KAAMOS lite på vokalisten Risto Herranen’s ojämna sångprestation, growlen även dock relativt basic fungerar bra medans den mer blackiga sången inte riktigt håller måttet och då har jag inte ens kommit till rensången än. Den rena sången är i sig inte det sämsta jag hört, men långt ifrån det bästa (Obs! Varning för Fingelska). Musikmässigt är dock "Fall of Icons" CD 2010 lite av en våt dröm för oss som drömmer oss tillbaka till ett inte lika fullt utvecklat OPETH.

www.myspace.com/ikuinenkaamos

———————————————————————————————————————-
Artist: Hour of Penance
Skiva: Paradogma
Genre: Death Metal
Utgivningsår: 2010
Bolag: Unique Leader Records
Låtar: 10 | Speltid: 37,36min
BETYG:555/666
MANGEL…Behemoth…MANGEL…Italien…MANGEL…Dödsmetall….MANGEL…
Kvalité…MANGEL…Överraskning…MANGEL…Köp!!!!

www.myspace.com/hourofpenance
———————————————————————————————————————-

Veckans Recension V.12

Av TK Blashyrkh, 26 mars 2010 kl 11:42, Bli först att kommentera

Tänkte fortsätta på temat med att recensera ord inom hårdrock/metal och veckans ord är:

SNOW
"Snow" är det engelska ordet för "Snö" och snö är kallt vitt vatten som faller från skyn.
"Snow" kan även referera till bla. kokain, knark är bajs och skall inte stoppas i ögat.
"Snow" var även en vit rappare på 90’talet som plågade världen med detta.
Snow är inte metal, kanske en aning black men förtjänar inte mer än betyget:
111 / 666

Denna gång har jag valt ut ca. 60 låtar med anknytning till ordet "Snow" och recenserar låtar på shuffle. Till skillnad från ordet "Fire" som genererade i 27012 låtar på Spotify så ger inte ordet "Snow" dig mer än 8486 låtar att välja mellan.

1. Darkwoods My Betrothed – From The Snowy Hillsides They Came (Album: "Heirs Of The Northstar" CD 1995)
Helt fantastiskt!! Jag må vara den enda på denna planet som älskar DMB (om man inte räknar med Robban "Zoid" Sundelin). Kaos-sång Black Metal. Helt klart 555/666

2. Stratovarius – The Land of Ice and Snow (Album: "Stratovarius" CD 2005)
"Where Koskenkorva flows, Where the freezing wind blows
Summer nights are white and warm, In the land of ice and snow" . 111/666

3. Kari Rueslåtten – Snow (Album: "Pilot" CD 2002)
Jag älskar Kari Rueslåtten’s fantastiska röst, speciellt på The 3rd and the Mortal’s "Tears Laid in Earth" platta från 1994. Detta är dock en annan femma och hon låter mest bara spejsad (space). 225/666

4. My Dying Bride – The Snow in My Hand (Album: "Turn Loose the Swans" CD 1993)
Stilbildande, vackert, melankoliskt, ångestfyllt, upplyftande, tungt, slött, ösigt…Orden räcker inte till för att beskriva vad MDB åstadkom förr i tiden. 666/666

5. Dawn of Relic – Snowfall (Album: "Lovecraftian Dark" CD 2003)
Oj!, jag råkade visst markera filen och trycka på "Delete" knappen och välja "OK" innan jag hört klart på låten. Nå tattrig Gothmusik med tattrig tjejsång hann jag med att höra iaf. 000/666

6. Lordi – In Snows in Hell (Album: "The Arockalypse" CD 2006)
Våjne våjne, jag lär få äta upp det här någon dag men detta låter ju banne mig inte sämst. Hittigt värre, kan dock påpeka att jag avskyr saker som "Hard Rock Hallelujah" . 333/666

7. Rotting Christ – Snowing Still (Album: "Triarchy of the Lost Lovers" CD 1996)
Varken bandets bästa eller sämsta platta eller låt men en relativt platt och tråkig låt dock. Men det är alltid något visst med Rotting Christ’s säregna melodier som träffar rätt. 355/666

8.Kiuas – Across the Snows (Album: "Winter in June" EP 2004)
Finskt band som jag spådde en ljus framtid för när 2003 års Demo "Born Under the Northern Skies" damp ner i brevlådan. Skivkontrakt roddes i land men tyvärr så kapsejade musiken på kuppen. 222/666

9. Throes of Dawn – Black Carbon Snow (Album: "Quicksilver Clouds" CD 2004)
Vad är det med finska band och snö? Ännu ett finskt band på listan som just nu domineras av finland. Melodisk finsk metall med små black metal anor. 223/666

10. Black Sabbath – Snowblind (Album: "Vol.4" LP 1972)
"Crystal world with winter flowers, Turns my day to frozen hours
Lying snowblind in the sun, Will my ice age ever come?"
Black Sabbath är Black Sabbath, så är det. 666/666

11. Defleshed – Snowballing Blood (Album: "Fast Forward" CD 1999)
Defleshed gjorde jävligt tuff manglig thrash/döds och detta är faktiskt en av mina favoritlåtar från detta eminenta band som tyvärr ej längre existerar. 556/666

12. Barathrum – Winter of the Black Snow (Album: "Hailstorm" CD 1995)
Först så trodde jag att mina högtalare pajat, men det visar sig att det finns band som har för necro/kvlt ljud på sina inspelningar. Vilket jävla pellejönseri.. 000/666

13. Illdisposed – We Lie In The Snow (Album: " There’s Something Rotten in the State of Denmark" CD 1997)
Danmark har några ljuspunkter, en av de är Carlsberg och en annan är Illdisposed de gångerna de levererar sin tung-gung döds på det vis som de gör på "TSRitSoD" plattan. 550/666

14. Battlelust – Snow And Ice And Demonmight (Album: "Of Battle and Ancient Warcraft" CD 1997)
Om du är ute efter black metal rens utan antydan på tyngd och bas i produktionen så är detta helt rätt. Jag gillar’t 333/666

15. Ancient Wisdom – They Gather Where Snow Falls Forever (Album: "For Snow Covered The Northland" CD 1996)
Mest synd för alla de andra låtarna på listan att ett av mina absoluta favoritband kom med. Allt annat känns nu meningslöst i.o.m denna låt. 666/666

Veckans Recension V.10

Av TK Blashyrkh, 11 mars 2010 kl 14:25, 1 kommentar

Vad vore hårdrock och metal utan läder, nitar, patronbälten, långt hår, blod, svett mm. (låter ju i.o.f sig lite som handlingen i en dålig homoerotisk thriller) Men det jag vill komma till är att hårdrock och metal är inte bara musik utan en livsstil för de som håller sig till den. Klart att det finns folk som lyssnat på hårdrock och metal som en del av en tonårsrevolt eller så har man helt enkelt fallit för grupptrycket från kompisar i sin omgivning men sedan övergett det hela antingen p.g.a att de vuxit ur det eller helt enkelt aldrig riktigt brann för livsstilen.

Nu kom jag dock av mig en aning i.o.m att detta är inte ämnet för veckans recension, eller man kan kanske recensera olika livsstilar?
Hur detta skulle gå till vet jag dock ej, hur ska jag kunna recensera någon annan livsstil än livet som hårdrockare/metallare när det är det enda livet jag känner till.

I veckans recension har jag tänkt recensera ett ord inom hårdrock och metal istället för en skiva, veckans ord är:

FIRE
"Fire" eller eld som det heter på svenska är jävligt hårdrock/metal och förtjänar betyget:
555 / 666

Men nu skall ju jag inte vara så jävla tråkig att jag bara recenserar ordet "fire" utan här kommer lite snabbrecensioner på låtar med temat "fire". Jag upptäckte nämligen vid en sökning av hårdisken att jag har hundratals låtar innehållandes detta magiska ord och om ni vill prova något ännu roligare så ger Spotify dig hela 27012 låtar på sökordet FIRE. Jag bestämde mig för att slänga in 45 låtar i Winampen, slå igång shuffle och recensera de 10 första låtarna som ljuder i högtalarna, nu kör vi…..

1. Anaal Nathrakh – More of Fire Than Blood (Album: "In The Constellation Of The Black Widow" CD 2009)
En dänga från senaste plattan med dessa galningar från England, inte lika kaotiskt som det kan vara i vissa fall med detta band, riktigt skön allsångsvänlig refräng. 333/666

2. Immortal – Norden on Fire (Album: "All Shall Fall" CD 2009)
Klassisk Immortal början på låten, väldigt stor Bathory faktor i låten.
Immortal är Immortal och Immortal är kungar av Frostbitten Blaskyrkh Metal. Detta är dock inte en av deras bästa låtar. 555/666

3. Dragonhammer – Fire (Album: "Blood of the Dragon" CD 2001)
Vad fan är detta? var min första tanke. Visar sig vara ett italienskt power metal band. Har hört betydligt sämre saker, men detta var verkligen halvdassigt. 222/666

4. Bewitched – Fucked by Fire (Album: "Spiritual Warfare" CD 2006)
Oj, nu snackar vi…lokala hjältarna Bewitched har alltid varit ett band som får mitt hjärta pumpa aningen snabbare. Blackig thrash av rang, ny platta snart eller åtminstone en spelning på hemmaplan? man får hoppas…555/666

5. Bathory – Lake of Fire (Album: "Destroyer of Worlds" CD 2001)
Vare sig den bästa plattan eller låten med Mr. Quorthon men som ett fan av Bathory kan man inte tala illa om detta. 333/666

6. Pantera – Like Fire (Album: "Projects in the Jungle" LP 1984)
Först av allt så avksyr jag så gott som 99% av all Glam/Sleeze som någonsin gjorts. Trots att detta är Pantera hjälper det tyvärr inte, "Power Metal" 1988 är första lyssningsbara skivan tack vare Phil Anselmo. 111/666

7. Gorgoroth – Cleansing Fire (Album: "Quantos Possunt ad Satanitatem Trahunt" CD 2009)
"Pentagram"1994 har alltid varit min favoritplatta från dessa norrmän, men detta är banne mig inte dåligt heller. 333/666

8. Amorphis – Perkele (The God of Fire) (Album: "Eclipse" CD 2006)
Gud förbannat vad bra detta var. Är ett fan av Amorphis sedan "Tales from the Thousand Lakes" eran men denna platta passerade nog lite för obemärkt. Skitjävla bra helt enkelt!! 555/666

9. Piledriver – The Fire God (Album: "Stay Ugly" LP 1986)
Kanadensiska Piledriver har ett kultrykte i thrash-scenen och det är absolut förståeligt. Jag fastnade dock tyvärr aldrig riktigt för de men detta är inte för det en dålig låt. 333/666

10. Viperine – Fire, Wind and Rain (Album: "The Predator Awakens" CD 2004) Oj, Manowar komplex? Inte igår jag hörde detta Kalix band, är man ett stort fan av Manowar så köper man nog detta med hull och hår. För mig blir det tyvärr bara lite för komiskt med de överdrivna Manowar influenserna. 222/666

Veckans Recension V.9

Av TK Blashyrkh, 4 mars 2010 kl 09:32, Bli först att kommentera

Artist: Helloween | Album: Unarmed
Genre: Avföring? | Bolag: Sony Music
Låtar: 11 | Release: Ute nu
Hemsida: www.helloween.org
Betyg: 111 / 666 (tack vare 1 låt)

25-års jubileum i pumpafabriken och jag föreställer mig att det kan ha föregåtts en tankeverkstad enligt följande:
-Hörrö gubbar!!
-Ja
-Vi firar ju 25 år som band i år och har skrivit en hel del bra låtar genom åren, vad sägs om att vi tar och väljer ut lite blandade låtar från karriären och lirar in ett jubileumsalbum?
-Jaaa!! Men kan vi inte göra det lite roligt?
-Vad menar ni?
– Jamen, du vet…många band går ju bara in i studion och spelar in nyinspelningar av klassiska låtar, kan inte vi göra något mer originellt?
-Som vad då??
– Jamen du Andi, du lyssnar väl på dansband? och du Sascha gillar väl att titta på MTV om dagarna? och icket att förglömma Markus som gillar country osv.
– Jaaaaa, vi gör något roligt av det (utropas i gemensam kör)

Scenariot ovan är min bild av hur det kan ha gått till när det bestämdes att denna skiva skulle bli till, sen om det ligger någon sanning bakom det eller ej har jag ingen aning om och inte heller bryr jag mig.

Jag kan ju börja med att förklara att jag är ett stort fan av Helloween’s fyra första verk (1985-1988), de har skrivit ett flertal av de mest klassiska låtarna inom genren Power Metal. En och en annan strölåt från senare album har jag även kunnat finna mig själv nynnandes på, men detta…"Unarmed", sväljer jag inte. Inte ens som ett skämt, vilket jag i.o.f sig förstår att skivan inte är ämnat som.

Inledande spåret "Dr.Stein" låter som en dansbandsversion av originalet, fråga mig inte varför?

Bättre blir det ju tyvärr inte på efterföljande "Future World" som låter som en Country/Pop version av originalet.
Låt nr.3 "If I Could Fly", Auto-tuner??
Låt nr.4 "Where the Rain grows", smör a´la Tesla?
Låt nr.5 "The Keeper´s Trilogy", 17 minuters epos som faktiskt är den enda behållningen på plattan. Inspelad tillsammans med den sjuttioman stora symfoniorkestern Prague Symphonic Orchestra.
Låt nr.6 "Eagle Fly Free", Helloween goes folkmusik…..

Nej, nu orkar jag inte mer…köp skivan på eget bevåg men glöm inte att ni blivit varnade. Det är en tunn linje mellan att skapa något nytt och genialiskt av gammalt material och sen finns det Helloween.
Här nedan kan ni lyssna på Kurt Helloweenz Orkester’s version av Dr.Stein.

Helloween – "Dr.Stein" (2010)

Veckans Recension V.7

Av TK Blashyrkh, 19 februari 2010 kl 15:47, Bli först att kommentera

Artist: Finntroll | Album: Nifelvind
Genre: Humppa/Folk Metal | Bolag: Century Media
Låtar: 12 | Release: 24/03/10 (Sverige)
Hemsida: www.finntroll.net
Betyg: 444 / 666

Det har hänt mycket i de Finntrollska skogarna sedan genombrottet med albumet "Midnattens Widunder" (1999). Vid lägerelden saknas forna jättar/vättar så som Tapio "Papa" Wilska samt den tragiskt bortgångna gitarristen Teemu "Somnium" Raimoranta. Bandets förra fullängdare "Ur Jordens Djup" (2007) kändes i mina öron som en relativt trött produkt från ett band som trots sina tappra försök inte lyckades leverera annat än ett gott försök att återupprepa formulan från bandets två första album.

Finntroll anno 2010 känns dock än en gång som en frisk vind, detta kan dock bero på att jag inte lyssnat på Finntroll speciellt mycket de senaste åren eller så har de helt enkelt lirat in ett kanonalbum. Öppningsspåret "Solsagan" är nog den hårdaste låten som bandet någonsin levererat samtidigt som låtar som "Ett Norrskensdåd" får mig att tänka på Nordman.

Det kännetecknande Humppa-soundet som Finntroll gjort sig kända för återfinnes även på "Nifelvind" men jag måste nog säga att bandet har blivit mycket mer orkestrala, nu snackar vi inte Nightwish orkestralt men låtar som "Tiden utan tid" får mig absolut att tänka på ovanämnda band.

Det finns nog inga låtar på "Niflvind" som kommer att bli odödliga klassiker så som "Rivfader", "Födosagan", "Kitteldags", "Försvinn Du som lyser" eller "Trollhammaren" men skivan är väl värd att kolla in oavsett om du är ett fan av bandet sedan tidigare eller vill bekantskapa dig med ett band som väcker lusten att skaka på de lurviga.

Veckans Recension V.6

Av TK Blashyrkh, 12 februari 2010 kl 20:56, Bli först att kommentera

Artist: Demonica | Album: Demonstrous
Genre: Thrash Metal | Bolag: Massacre Records
Låtar: 11 | Release: 26/02/10
Hemsida: www.demonica.net
Betyg: 333 / 666

Demonica är de senaste i skaran att ansluta sig till djävulska bandnamn som börjar på Demon, Daemon etc. The Monica…hhrrrmmm, sorry, Demonica är inga duvungar dock utan nu snackar vi om Hank "Mercyful Fate" Shermann’s (gitarr) nya skötebarn. Med sig på gitarr har han Craig Locicero kanske mest känd från danska legendariska thrasharna Forbidden, på sång hittar vi Klaus Hyr som figurerat i bla. Artillery, bakom trummorna sitter Mark Hernandez som figurerat i klassiska band som Vio-lence, Vicious Rumors & Forbidden samt Marc Grabowksi på bas mer känd som frontmannen i Corruption (USA). Line-upen skulle ju kunna få vilken Thrashare som helst att börja dräggla lite, men tyvärr så ser det bättre ut på papperet än vad det förefaller sig i verkligheten.

Inledande spåret "Demon Class" öser igång plattan i värsta Slayer stuk men jag märker ganska snabbt en ändring i attityden och skivan förefaller sig snarare aningen platt och tråkig istället för att få igång "Mr.Thrash" som huserar i min kropp. Demonica gör egentligen alla rätt, men faller ändå på att lyckas låta som så många av dagens andra band som blandar bay-area thrash med det europeiska soundet. Som ett stort fan av Mercyful Fate så värmer det dock mitt hjärta att få lyssna på Hank Shermann’s underbara gitarrspel genom plattan, detta är dock tyvärr ingen Mercyful Fate platta.

I det stora hela skulle man väl kunna säga att Demonica har hjärtat på rätt plats men lyckas tyvärr inte leverera en platta som lämnar några större bestående "men".
Dock är jag rätt så säker på att denna platta kommer att tas emot väl av mången folk som lyssnar på thrash i form av Testament mfl.

Här nedan kan du lyssna på smakprov från Demonica-"Demonstrous" CD 2010

Moloken vs. Raubtier @ Scharinska

Av TK Blashyrkh, 5 december 2009 kl 17:06, Bli först att kommentera

Nu är det så här att Moloken från Umeå är inget annat än ett monster, men nu tar vi det här från början.

Publik: Många
Bäst: Den allmänna stämningen på Scharinska denna afton.
Kvällens citat: "Det är som Dr Alban", Hulkoff (Raubtier) efter att han fått alla i publiken att höja sina händer och gunga de i takt.
Sämst: Det lite ojämna ljudet när Raubtier spelade.

Gårdagskvällen var något som jag hade sett framemot ända sedan jag tyvärr insåg att jag inte kunde befinna mig på Moloken´s releasefest på Droskan för ett par månader sen. Jag har sett bandet live ett antal gånger tidigare, allt från spelningar med 13 tonåringar i publiken mitt på dagen på en parkering i Hörnefors till House of Metal och det som fortfarande knockar mig är energin och inlevelsen som bandet framför oavsett förhållandena.

Om jag skall vara helt ärlig så har jag aldrig varit ett större fan av den typen av musik som Moloken framför, men ända sedan första gången jag såg bandet live i spanska salen på Scharinska här om året så har jag inte haft ett annat val än att kapitulera. Folk pratar ofta om hur jävla bra Cult of Luna är t.e.x. och OK jag kan nog gå med på att de inte är helt tokiga men där de förlitar sig på att erbjuda publiken sitt allt med 7-8 personer på scen så tycker jag personligen att Moloken mosat detta band och det som trio. Men för att sluta svamla och återgå till gårdagskvällen så kan vi börja med att bandet nu för tiden är en kvartett och detta fungerar helt fantastiskt i.o.m att det tillför en utökad atmosfär till musiken. Och det är just atmosfären i Moloken’s musik som är det magiska, eller som jag och en vän (som vi lämnar anonym) konstaterade igår är att det måste vara något fel i huvudet på dessa musikmakare, det går ju bara inte skriva sådan här musik utan att fungera lite annorlunda än oss andra. Detta menar jag ju dock i all välmening i.o.m att det behövs folk som Kristoffer och Niklas Bäckström & co för att röra om i den annars så generiska musikvärlden som vi lever i.

För att summera gårdagens spelning med Moloken så var det magi från första tonen ända till jag inte stod ut längre ca.30 minuter in i spelningen då jag valde att lämna spanska salen, inte för att jag upplevde bandet som dåligt utan på grund av att min hjärna inte klarade av mer efter de multipla örgasmer jag redan blivit serverad.

För att gå vidare till Raubtier så kan jag börja med att konstatera att största delen av gårdagens publik hade nog anlänt till Scharinska just för detta bands skull, mycket nya ansikten under kvällen vilket är något jag i o.f.s. bara välkomnar.
Till skillnad från den magnifika ljudbilden som Moloken serverade så kändes ljudet under Raubtier’s spelning väldigt torrt och djuplöst, men vad gör det när stämingen i spanska salen närmast skulle kunna jämföras med en folkfest (precis som när Helltrain var och gästade Umeå). Bandet lirade alla hitsen från "Det Finns Bara Krig" plattan och allsången ekade under hela spelningen. Hulkoff är en härlig frontman, sådär lite lagomt kaxig men ändå med en underbar ödmjukhet som bara går att hitta i hjärtat på en äkta norrbottning. Lite överraskad blev man när bandet helt plötsligt drog av Venom’s "In League With Satan", men detta var enbart ett välkomnat tilltag.

Om man nu skulle behöva dela ut betyg för gårdagskvällen så skulle det nog se ut som följande:
MOLOKEN 4½ av 5
Även om det var tight och välljudande var det inte 100% men banne mig inte långt ifrån (ostämd gura).
RAUBTIER 3½ av 5
Ljudbilden var som sagt inte den bästa, vad det berodde på vet jag ej och bryr mig inte heller så mycket om i.o.m att bandet bjöd upp till folkfest på dansgolvet. Dessutom så har jag en väldigt speciell relation till just Haparanda p.g.a att jag varit frekvent besökare av staden i fråga ända sedan tidigt ’90-tal i.o.m att min mor är bosatt där (eller i Nikkala nu för tiden om man nu skall vara exakt) och det var även i Haparanda som jag var med och bildade mitt första seriösa band 1995 i form av Twilight (nu för tiden känt under namnet Deathbound).

Kvällen i sin helhet får dock betyget 5 av 5 ,inte mycket som kan gå fel när en kväll startas med bastu i goda vänners lag följt av livemusik.

Kategori: Recensioner

Veckans Recensioner V.17

Veckans Recensioner V.16

Veckans Recensioner V.15

Veckans Recension V.12

Veckans Recension V.10

Veckans Recension V.9

Veckans Recension V.7

Veckans Recension V.6

Moloken vs. Raubtier @ Scharinska

Presentation

Senaste inläggen

Senaste kommentarerna

Sök

Kategorier

Arkiv

Skit som Blashyrkh läser:

Nytt från vk.se