Etikett: Haparanda

”The True” Grave

Av , , 4 kommentarer 2

Jag skrev idag en recension av Amerikanska HAVOK’s senaste alster "Time is Up" och som bekant finns det ju även ett svenskt dödsband från Lund som går under samma namn, eller om sanningen skall fram så finns det minst sex stycken HAVOK runt om i världen (enligt Metal-Archives). Detta i kombination med gårdagens svammel om Haparanda, samt gästspelet av Happisbon Janne Posti fick mig att tänka på ett annat band som i dagens läge iof sig inte har någon konkurrens om bandnamnet, nämligen GRAVE.


"The true" GRAVE, Heavy Metal från Haparanda anno ca. ´83-´84.

Nu har jag endast lyckats hitta väldigt sparsamt med information om just detta band, men en 7"-singel (1983) och ett demo (1984) hann bandet med att släppa innan instrumenten verkar ha lagts på hyllan. Jag finner det fantastiskt roligt/intressant att det faktiskt fanns ett band från Sverige och just Haparanda innan dödsmetall pionjärerna GRAVE satte sina spår på metalkartan. Detta gör mig nyfiken på om det finns något mer intressant att gräva fram ur arkiven när det kommer till just en hårdrock/metal scen från Haparanda. Om det är någon som har mer koll på detta kan ni gärna skicka ett mail till blashyrkhbloggen och berätta om era minnen av en scen (om det fanns en?) uppe i Haparanda (även Kalix kan inkluderas). Allt från 80-talet fram till mitten av 90-talet vore intressant att få höra mer om.  
 
GRAVE – "Dreamer" (1983)

Veckans Playlist V.13-2011-Gästspotifyare

Av , , 1 kommentar 2

VECKANS GÄST: Janne "CadenZ" Posti
INFO: Janne Posti, musiklärare, skönsjungande shaman i kammarkör, multi-instrumentalist, gitarrist i death/black bandet CHAOSSWORN, skribent på GLOBAL DOMINATION, skivsamlare, mannen med världens näst bästa musiksmak (efter mig så klart) m.m. Det finns mycket att skriva om denne unge herre och jag tog nog upp de mesta innan förrutom att han huserar i Haparanda. Haparanda, en stad som jag har en väldigt speciell och nära relation till. I denna stad drack jag mina första folköl i 14-års ålder, inhandlade på macken brevid Kalles Grill. 1995 var jag med och drog i gång death/black bandet TWILIGHT (som idag går under namnet DEATHBOUND), med replokal i Tornedalsskolans aula, modell alldeles för stor för våra små förstärkare. Men jag får återkomma mer till detta i ett eget blogginlägg, nu är det Janne som är dagens hedersgäst. Jag nämnde CHAOSSWORN tidigare och det är något som alla med en fäbless för kvalitativ sling döds/black bör kolla in omedelbums. Det kan ni göra genom att klicka här (Spotify) eller här (Myspace).

Här är Jannes kommentarer till låtarna i "Veckans Playlist":

Dissection "Black Horizons" (ur The Somberlain, 1993)
-Första låten på första plattan kan mycket väl vara den bästa geniet Nödtveidt hann sätta ihop under sin livstid. Tidlöst, grandiost, magiskt.

Unanimated "Dead Calm" (ur Ancient God of Evil, 1995)
-Den här sortens fusion av death och black metal har alltid legat mig varmt om hjärtat; Unanimated var ett av banden som kring mitten av 90-talet hämtade det bästa ur båda världar och kokade sin egen smakfulla soppa av den. Vilken låt som helst från den här plattan skulle vara en värdig representant.

Ghost "Ritual" (ur Opus Eponymous, 2010)
-Bästa plattan som släppts de tio senaste åren, skulle jag vilja säga. Hur något så banalt och transparent som Ghosts image och budskap kan bli så fantastiskt bra med superbt låtskrivande är ett mirakel. Men jag klagar inte!

Satyricon "Immortality Passion" (ur Nemesis Divina, 1996)
-En av doldisarna på ett legendariskt BM-album. Atmosfären Satyr & co lyckas skapa är enastående – medeltida råhet och hätsk illvilja komplementeras med ett emotionellt djup. En oväntad men icke desto mindre fantastiskt tillfredsställande kombination.

Emperor "The Loss and Curse of Reverence" (ur Anthems to the Welkin at Dusk, 1997)
-"Sophisticated black metal art" exklamerade norrmännen var deras uttryckssätt, och det är väl bara att hålla med. Välkomponerat, välarrangerat men med intensiteten och integriteten i behåll. Andra halvan av låten är en enda lång örgasm.

Alice in Chains "Rooster" (ur Dirt, 1992)
-Man kan nästan se det vita morgondiset spöklikt sväva i den vietnamesiska djungeln, och när som helst kan den fridfulla illusionen sprängas in i evigheten av vinande kulor och granater. Den här låten kan inte överskattas.

Vader "Carnal" (ur Black to the Blind, 1997)
-Ett kort, distinkt utbrott av pur polsk maskulin energi. Sålunda skola en slipsten dragas.

Meshuggah "Future Breed Machine" (ur Destroy Erase Improve, 1995)
-Finns det något mer headbanging-vänligt riff i världen än det som kickar in vid 3:42? Jag tror inte det. Finns det nåt band inom metalvärlden som svänger lika hårt som Meshuggah? Knappast. Bör du dyrka dessa, av turnévideon att döma, debila imbeciller till musiker? Japp. Japp.

Diabolical Masquerade "The Eerie Obzidian Circuz" (ur Nightwork, 1998)

-Blakkheim bestämde sig för att rota i de dammiga kistorna på vinden av hans hjärna. Där fann han förvridna men samtidigt på något besynnerligt sätt otroligt beroendeframkallande riff och melodier i sann skräckfilmsmetalanda. Hoppla in i studion, resultatet: "Nightwork".

Arcturus "Du Nordavind" (ur Aspera Hiems Symfonia, 1996)
-Arcturus lyckades på denna platta vara avantgarde utan att låta som en kvasipompös och halvpretentiös samling av rödvinsdrickande idioter. De låter istället som en jävligt pompös, helpretentiös samling av rödvinsdrickande jubelidioter. Ska du göra nåt, gör det ordentligt. Och gör det bra. Som Arcturus.

Candlemass "At the Gallows End" (ur Nightfall, 1987)
-Bästa doom metal-låten någonsin. "Ring brother, ring for me…"

Grand Magus "Silver Into Steel" (ur Iron Will, 2008)
-Hur smittsam är refrängen på en skala från 10 till 10? Precis. 11. Ärlig och hederlig heavy metal med en tyngd som krossar världar. Och icke att förglömma, en av de bästa sångarna i hårdrocksvärlden idag.

Golden Dawn "The Art of Dreaming" (ur The Art of Dreaming, 1996)
-Ett verkligen udda äpple i fruktkorgen. Elektroniskt, synthar, industrial, ren "klassisk" manssång – och så blastbeats och black metal. Kan det bli mer fel? Nä. Men här blev det jävligt rätt.

The Devin Townsend Band "Vampira" (ur Synchestra, 2006)
-Devin, Devin, Devin… du är sjuk i huvudet. Det är därför vi älskar dig. Och för att variationen är från himmel till helvete, både vad gäller de vokala insatserna och musikstilarna. En excentrisk konstnär om någon, fast med huvudet – om än lite snett – på skaft.

The Jimi Hendrix Experience "Little Wing" (ur Axis: Bold as Love, 1967)
-En av Jimpans finaste stunder. Vad vore väl dagens hårdrock i allmänhet, och gitarrister i synnerhet, utan honom.

Väsen "Bambodansarna" (ur Världens väsen, 1997)
-Autentisk svensk folkmusik medelst fiol och nyckelharpa, moderniserad och kryddad med oväntade ackord och ett sjukt sväng, mycket tack vare slagverkaren med Sveriges coolaste namn: André Ferrari. (Jepp, Ferrari.) Det ryktas om att Yngwie Malmsteen försökt köpa honom vid ett flertal tillfällen.

Wintersun "Sleeping Stars" (ur Wintersun, 2004)
-Om inte den här plattan vore så vansinnigt välskriven och välspelad skulle den varit nästan lika töntig som en lajvare. Nu är den bara king, som vi säger i Haparanda. Storslaget deluxe.

Yngwie J. Malmsteen "Now Your Ships Are Burned" (ur Rising Force, 1984)
-Ynkans finaste stund. Och den är SÅ fin. Vartenda solo på den här låten är så fylld med mening, känsla, budskap och inspiration att gåshuden inte riktigt vill sätta sig förrän en lång stund efter att sista ackordet klingat ut.

Johansson, Johansson, Holdsworth "Beef Cherokee" (ur Heavy Machinery, 1996)
-Världens bästa gitarrist, Allan Holdsworth, vräker på med sitt fetaste arsenal ovanpå Jan Johanssons söners hård-fusion. Den här plattan blir aldrig gammal.

Dan Swanö "Add Reality" (ur Moontower, 1998)
-Jag vet inte vad det är med Dan Swanö, men han lyckas skapa en sån överjordisk atmosfär på det mesta han skapar i musikväg, och detta är mitt favoritverk med han, jämte Edge of Sanitys "Crimson II". Bör egentligen avnjutas som ett helt verk, precis som "C2".

Katatonia "Soil’s Song" (ur The Great Cold Distance, 2006)
-Med en av de bästa produktionerna i mannaminne lyfts de redan fantastiska kompositionerna till skyarna. Dystert, tungt, medryckande. King.

Opeth "Deliverance" (ur Deliverance, 2002)
-Möjligtvis bästa låten någonsin. Alla kategorier. Kompositionsmässigt ett mästerverk, utförandet är superbt, produktionen oklanderlig och framför allt – känslan, FEELINGEN…det går inte att klä i ord. Lyssna istället.

Bathory "The Ravens" (ur Blood on Ice, 1996)
-Det är inte mycket man orkar ta till sig efter mastodonten "Deliverance", så som ett farväl en liten bit svensk magi: "Fly my ravens, it’s time to fly / And for me maybe to die." RIP Quorthon.

 
Gästspotifyare
Janne "CadenZ" Posti

Moloken vs. Raubtier @ Scharinska

Av , , Bli först att kommentera 4

Nu är det så här att Moloken från Umeå är inget annat än ett monster, men nu tar vi det här från början.

 


 

Publik: Många
Bäst: Den allmänna stämningen på Scharinska denna afton.
Kvällens citat: "Det är som Dr Alban", Hulkoff (Raubtier) efter att han fått alla i publiken att höja sina händer och gunga de i takt.
Sämst: Det lite ojämna ljudet när Raubtier spelade.

Gårdagskvällen var något som jag hade sett framemot ända sedan jag tyvärr insåg att jag inte kunde befinna mig på Moloken´s releasefest på Droskan för ett par månader sen. Jag har sett bandet live ett antal gånger tidigare, allt från spelningar med 13 tonåringar i publiken mitt på dagen på en parkering i Hörnefors till House of Metal och det som fortfarande knockar mig är energin och inlevelsen som bandet framför oavsett förhållandena.

Om jag skall vara helt ärlig så har jag aldrig varit ett större fan av den typen av musik som Moloken framför, men ända sedan första gången jag såg bandet live i spanska salen på Scharinska här om året så har jag inte haft ett annat val än att kapitulera. Folk pratar ofta om hur jävla bra Cult of Luna är t.e.x. och OK jag kan nog gå med på att de inte är helt tokiga men där de förlitar sig på att erbjuda publiken sitt allt med 7-8 personer på scen så tycker jag personligen att Moloken mosat detta band och det som trio. Men för att sluta svamla och återgå till gårdagskvällen så kan vi börja med att bandet nu för tiden är en kvartett och detta fungerar helt fantastiskt i.o.m att det tillför en utökad atmosfär till musiken. Och det är just atmosfären i Moloken’s musik som är det magiska, eller som jag och en vän (som vi lämnar anonym) konstaterade igår är att det måste vara något fel i huvudet på dessa musikmakare, det går ju bara inte skriva sådan här musik utan att fungera lite annorlunda än oss andra. Detta menar jag ju dock i all välmening i.o.m att det behövs folk som Kristoffer och Niklas Bäckström & co för att röra om i den annars så generiska musikvärlden som vi lever i.

För att summera gårdagens spelning med Moloken så var det magi från första tonen ända till jag inte stod ut längre ca.30 minuter in i spelningen då jag valde att lämna spanska salen, inte för att jag upplevde bandet som dåligt utan på grund av att min hjärna inte klarade av mer efter de multipla örgasmer jag redan blivit serverad.

För att gå vidare till Raubtier så kan jag börja med att konstatera att största delen av gårdagens publik hade nog anlänt till Scharinska just för detta bands skull, mycket nya ansikten under kvällen vilket är något jag i o.f.s. bara välkomnar.
Till skillnad från den magnifika ljudbilden som Moloken serverade så kändes ljudet under Raubtier’s spelning väldigt torrt och djuplöst, men vad gör det när stämingen i spanska salen närmast skulle kunna jämföras med en folkfest (precis som när Helltrain var och gästade Umeå). Bandet lirade alla hitsen från "Det Finns Bara Krig" plattan och allsången ekade under hela spelningen. Hulkoff är en härlig frontman, sådär lite lagomt kaxig men ändå med en underbar ödmjukhet som bara går att hitta i hjärtat på en äkta norrbottning. Lite överraskad blev man när bandet helt plötsligt drog av Venoms "In League With Satan", men detta var enbart ett välkomnat tilltag.

Om man nu skulle behöva dela ut betyg för gårdagskvällen så skulle det nog se ut som följande:
MOLOKEN 4½ av 5
Även om det var tight och välljudande var det inte 100% men banne mig inte långt ifrån (ostämd gura).
RAUBTIER 3½ av 5
Ljudbilden var som sagt inte den bästa, vad det berodde på vet jag ej och bryr mig inte heller så mycket om i.o.m att bandet bjöd upp till folkfest på dansgolvet. Dessutom så har jag en väldigt speciell relation till just Haparanda p.g.a att jag varit frekvent besökare av staden i fråga ända sedan tidigt ’90-tal i.o.m att min mor är bosatt där (eller i Nikkala nu för tiden om man nu skall vara exakt) och det var även i Haparanda som jag var med och bildade mitt första seriösa band 1995 i form av Twilight (nu för tiden känt under namnet Deathbound).

Kvällen i sin helhet får dock betyget 5 av 5 ,inte mycket som kan gå fel när en kväll startas med  bastu i goda vänners lag följt av livemusik.