Etikett: Opus Nocturne

Musiken i mitt liv – 1994

Av , , Bli först att kommentera 2

För att läsa mer om idén och tanken bakom denna artikelserie får ni tar en en titt på det ursprungliga inlägget —>>> HÄR. Och för att förtydliga så är skivorna i listan nedan sorterade i bokstavsordning och inget annat.

1994 var ännu ett magnifikt år för metallen. Massor med klassiker såg dagens ljus under detta år – eller vad sägs om klassiska titlar som: ”Tales from the Thousand Lakes”, ”The Principle of Evil Made Flesh”, ”Purgatory Afterglow”, ”In the Nightside Eclipse”, ”Soulless”, Opus Nocturne”, ”De Mysteriis Dom Sathanas”, ”Burn My Eyes”, ”Far Beyond Driven”, ”Lunar Strain” med flera…..

Nystartade band 1994:

  • Ayreon
  • Deströyer 666
  • Dødheimsgard
  • Hatebreed
  • Lacuna Coil
  • Rammstein
  • Scarve
  • Six Feet Under
  • Strapping Young Lad
  • Symphony X
  • Vintersorg

Saker som hände under 1994:

  • Kurt Cobain i NIRVANA begår självmord 5 april.
  • Ralf Scheepers lämnar Gamma Ray.

Mina Topp 10 för  1994:

AMORPHIS– ”TALES FROM THE THOUSAND LAKES”
Relapse Records
1994 [1 september]

Keyboardintrot till ”Black Winter Day” är en riktig klassiker som är svår att missa. I övrigt så bjuder albumet på briljanta finska melodier sammanbakat med tidsenlig dödsmetall.


CRADLE OF FILTH – ”THE PRINCIPLE OF EVIL MADE FLESH”
Cacophonous Records
1994 [24 februari]

CRADLE OF FILTH kom med ett helt eget sound i och med debuten. Kängpunk-influerad black metal med vampyrtema. Jag köpte aldrig riktigt vampyrtemat, men musiken talade sitt klara språk. En skiva som drog igång en helt ny sub-genre på både gott och ont.

 

 

DARK FUNERAL – ”DARK FUNERAL”
Hellspawn Records
1994 [4 maj]

Även om jag var frågande mot DARK FUNERAL till en början så tog det inte länge innan jag föll pladask för bandets fräscha sound. Blackmoon (R.I.P)/Ahriman-kombon skrev en hel del odödliga klassiker tillsammans.

 

EDGE OF SANITY – ”PURGATORY AFTERGLOW”
Black Mark Production
1994 [1 oktober]

Kanske inte bandets bästa men fortfarande ett briljant album med hits som ”Twilight”, ”Blood-Colored” och den lite mer gotiska ”Black Tears”.


EMPEROR – ”IN THE NIGHTSIDE ECLIPSE”
Candlelight Records
1994 [21 februari]

Även om jag fortfarande föredrar EMPEROR/ENSLAVED splitten (mest pga. ljudbilden) så är detta en klassiker som bör finnas i hyllan hos alla som påstår sig på ett eller annat sätt lyssna på black metal. EMPEROR visade med detta alster att det även går att skapa black metal med fantastisk musikalitet och komplicerade riff utan att tappa själen.

 

 

GRAVE – ”SOULLESS”
Century Media
1994 [1 juni]

Trumintrot till titelspåret ”Soulless” är för dödsmetallen tillsammans med CARCASS ”Corporal Jigsore Quandary” vad JUDAS PRIEST ”Painkiller” är för heavy metal. Sista GRAVE alstret med Übergrowlaren Jörgen Sandström. En sann klassiker!


MACHINE HEAD– ”BURN MY EYES”
Roadrunner Records
1994 [1 juni]

Klassisk post-thrash/groove metal med megahiten ”Davidian” som ljudigt en och en annan gång på hårdrocks/metalkrogar runt om i landet. Chris Kontos trummande är briljant. Let freedom ring with a shotgun blast!!!

 

MARDUK – ”OPUS NOCTURNE”
Osmose Productions
1993 [1 december]

När den här damp hem från Ginza på releasedatumet var besvikelsen ett faktum. Nu, 20 år senare, förstår jag inte varför? Detta är den bästa svenska black metal skivan genom tiderna.


MAYHEM – ”DE MYSTERIIS DOM SATHANAS”
Deathlike Silence Productions
1994 [24 maj]

Som med ”Opus Nocturne” var denna skiva till en början en stor besvikelse. Här var det dock Attilas sånginsats som gjorde tonåringen i mig förvirrad. Men när väl polletten ramlade ner så föddes en av världens bästa black metal album.


PANTERA– ”FAR BEYOND DRIVEN”
EastWest Records
1994 [22 mars]

Världens bästa groove metal platta, kronjuvelen helt enkelt. ”Far Beyond Driven” är fylld till bredden med hits framförda med en fantastisk energi som få, om ingen, lyckats överträffa (inte ens bandet själva).

 

Klicka på knappen ovan för att ta del av samtliga favoriter från året i fråga.

Den perfekta skivan

Av , , 2 kommentarer 1


Den perfekta skivan?

Jag gjorde det igen, trots att jag varit rädd för att göra det. Härom veckan delade jag än en gång ut full pott, dvs. 5 av 5 till ett album, detta trots att jag sköt mig själv i foten en aning förra året (fast för stunden kändes det ju helt rätt). Det var först månader senare, när det var dags att summera skivåret som gått, vid en tillbakablick på sådant som recenserats under året som jag helt plötsligt upptäckte att skivorna inte längre var solklara 5 av 5:or, definitivt starka 4:or, men inte 5 av 5 material.

Finns den perfekta skivan? Kan man betygsätta en skiva med 5 av 5?

Det finns mycket delade meningar om detta, men i min värld går det ju som sagt att dela ut 5 av 5. Men betyder detta per automatik att skivan är perfekt på alla sätt och vis? Man skulle faktiskt kunna dra paraleller till studier här. Om en elev får betyget MVG eller 5 tror jag sällan att läraren syftar på att eleven är 100% felfri och presterat ett arbete som omöjligen skulle kunnat justeras och tweakas bara en liten aning till. Däremot så tror jag nog att läraren tycker att eleven presterat så pass bra ifrån sig att denne förtjänar toppbetyg även om det kan finnas små brister som inte påverkar helhetsbilden av elevens prestationer.
Det pågick en diskussion om detta på Global Domination för ungefär en månad sedan och även om jag inte höll med om många av argumenten så har jag full förståelse för exempelvis folk som aldrig gett en skiva fullpott med premissen att de än inte hört en skiva där allting varit 100% perfekt. En annan sak som även kom upp ganska mycket var just faktumet att det aldrig går att betygsätta en ny skiva med betyget 5 av 5, en skiva som däremot utstått tidens tand och låter lika fantastisk exempelvis 10 år senare, den kan belönas med 5 av 5. Ett argument som jag faktiskt har full förståelse och respekt för, men som sagt inte delar fullt ut. 
En kollega till mig uttryckte sig helt enkelt genom att säga: "Jag har inga problem med att dela ut femmor eftersom att det är ett så otydligt betyg. En skala på 1-10 har mer rum för nyanser. En femma kan vara allt mellan 8-10 på en tiogradig skala"
Även här kan jag förstå tankesättet och när jag en gång i tiden (i ett internet för länge sedan) drev ett eget webzine så körde jag faktiskt just med betygskalan 1-10 vilket resulterade i att det blev en bredare fördelning rent siffermässigt om man kollade igenom listan med recenserade skivor. 

Men hur kommer det sig då att jag kan dela ut 5 av 5 till en skiva trots att jag till viss del både håller och inte håller med om påståendena ovan?



Jo, av den simpla anledningen att en skiva helt enkelt kan ligga så rätt i tiden just när den väl kommer ut på marknaden att den fyller en slags tomhet som behövts fyllas under en längre tid. Och om nu inte skivan längre känns som en 5 av 5 ett år senare så är det inte annat än att beklaga för sig själv att man hade fel, för om man (som jag) jobbar med att recensera dagsaktuella/färska skivor så har man inte 5-10 år på sig att vänta och se om skivan verkligen åldrats med värdighet eller ej. En annan aspekt då jag delar ut en 5 av 5 är att en fullpott oftast drar blickarna till sig och det är EXAKT vad jag är ute efter, även om skivan ett år senare "bara" är en stark 4:a i mina öron så är det fortfarande en skiva som förtjänar/förtjänat exakt alla de nyfikna blickar/öron den förhoppningsvis dragit åt sig på grund av ett högt betyg.

Efter att jag skrev grunderna till detta blogginlägg har jag även gått igenom och reviderat betygen på mitt Discogs konto för att se hur många av de skivorna som jag har hemma i samlingen faktiskt är 5 av 5 material. Jag har länge sagt att de skivor som jag någonsin delat ut fullpott till kan räknas på mina två händer, men jag får nog ta tillbaka detta då jag idag ser att jag skulle behöva fyra händer för detta då nämligen 20 st skivor förärats med 5 av 5. Nu snackar vi alltså om 20 stycken skivor av de 1306 skivor som jag i skrivande stund hunnit bokföra. I matematiska termer ger detta en procentsats på 1,5% skivor med fullpott. Det skulle jag inte vilja kalla för en speciellt hög siffra. 

 

 

Vilka är då dessa 20 skivor som i min värld är perfekta?
(listan presenteras i bokstavsordning)


01. Ancient Wisdom – The Calling [1997]

02. Arcturus – Aspera Hiems Symfonia [1996]
03. At The Gates – Slaughter Of The Soul [1995]
04. Darkhtrone – A Blaze In The Northern Sky [1992]
05. Diabolical Masquerade – Nightwork [1998]
06. Dissection – The Somberlain [1993]
07. Dissection – Storm Of The Light’s Bane [1995]
08. Edge Of Sanity – Unorthodox [1992]
09. Emperor – In The Nightside Eclipse [1994]
10. Entombed – Clandestine [1991]
11. Eucharist – A Velvet Creation [1993]
12. Immortal – Pure Holocaust [1993]
13. Judas Priest – Painkiller [1990]
14. Mörk Gryning – Tusen År Har Gått [1995]
15. Marduk – Opus Nocturne [1994]
16. Mayhem – De Mysteriis Dom Sathanas [1994]
17. Metallica – Ride The Lightning [1984]
18. My Dying Bride – The Angel And The Dark River [1995]
19. Sentenced – North From Here [1993]
20. Symphony X – The Divine Wings Of Tragedy [1997]

Och sen kan man förvisso diskutera ihjäl sig med både vänner, läsare och bekanta angående saker som exempelvis att det inte finns en enda Slayer skiva med på listan. Eller hur "Ride the Lightning" kan stå med, men inte "Master of Puppets" . Eller varför inte Naglfar finns med  trots att det är ett av mina absoluta favoritband. Eller varför inte………och varför inte…..