Hade vägarna förbi SKIVAFFÄR’N ute på Västerslätt idag, visade sig vara ett bra drag. Det fullkomligen sprudlade av nya CD’s värt att lägga vantarna på. P.g.a en aningen stram budget så blev inte inköpslistan lika lång som den hade kunnat bli ifall man varit rik som studerande. Nedan följer dock dagens kap:
Bay Laurel – "Where Pain Comes To Die" CD 2000 [Noxious Records] 15:-
Finntroll – "Jaktens Tid" CD 2001 [Spikefarm Records] 15:-
The Gathering – "Nighttime Birds" CD 1997 [Century Media] 15:-
Immortal – "Pure Holocaust" CD 1993 [Osmose Productions] 40:-
My Dying Bride – "The Dreadful Hours" Digipak-CD 2001 [Peaceville Records] 40:-
Satyricon – "Nemesis Divina" CD 1996 [Moonfog Productions] 40:-
Sepultura – "Morbid Visions/Bestial Devastation" CD 1997 [Roadrunner] 15:-
Slutsumma: 180 SEK för 7st CD’s (aningen slitna skivor dock, men inget som påverkar uppspelningen).
Så vem du än är som bestämde dig för att åka ut till Västerslätt och dumpa din samling, jag tackar dig!
Till alla er andra som är sugna på lite billiga plattor kan jag rekommendera en sväng förbi SKIVAFFÄR’N (Timotejvägen 6). Fanns b.la. plattor från följande artister i typ samma prisklass: Naglfar, Dimmu Borgir, Paradise Lost, Dismember, Finntroll, Sepultura, Marduk, Dark Funeral, Gamma Ray, Stratovarius, Nightwish, Cemetary, Lake of Tears mfl.
I övrigt så passar jag på att påminna om morgondagens event på Krogen.
And She goes na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na na. na na na na na na na She’s got the look!
Kan man se ut hur man vill? Får man se ut som man vill? Vad är ok och vad är inte ok?
Frågorna är minst lika många som svaren, men här nedan tänkte jag redogöra lite egna tankar som kretsat i huvudet de senaste dagarna, nu kör vi.
I frågan om man får och kan se ut som man vill när man lirar extrem metal så köper jag det mesta i 9 av 10 fall. I min värld så är musiken "numero uno" följt av allt det resterande som innehåller allt från utseende/image till det grafiska osv. Notera dock att jag skriver i 9 av 10 fall och det är just det där sista fallet som jag kommer att fokusera mig på. Anledningen till att detta ämne har snurrat i mina tankar under ett par dagar stavas ABIGAIL WILLIAMS.
ABIGAIL WILLIAMS, Amerikanskt "Symfoniskt Black Metal" band från Phoenix, skivaktuella med andra fullängdaren "In the Absence of Light" [Candlelight]. Jag finner plattan fantastisk främst på grund av de EMPEROR vibbar jag får, vad jag dock inte "vågat" göra ända sedan jag för första gången hörde bandet är att kolla in hur de ser ut/framställer sig själv visuellt. Vi kan kalla det för en stark fobi mot band som dykt upp under 2000-talet och då främst Amerikanska band. Jag förväntar mig alltid nu för tiden "det värsta".
Och vad är då det värsta i min värld?
Jag antar att jag är gammaldags i denna fråga. Istället för att just här gå in i att detaljerat förklara vad jag menar så tycker jag att ni skall titta på denna video med ABIGAIL WILLIAMS från deras debutplatta "In The Shadow of a Thousand Suns" 2008.
Jag vet inte riktigt varför och vad det är som vill få mig att bara skrika att de måste ha lagt fel musik på fel bands video. Som om att ett bra Black Metal bands video av något misstag har mixats ihop med valfritt Amerikanskt Nu-Metal/Metalcore bands video. Jag vet ju själv hur löjligt detta kan låta men jag kan ju inte förneka att just i dessa fall (1 av 10) som vi diskuterar så spelar tyvärr utseendet en stor roll.
Jag kommer så väl ihåg när Ihsahn från EMPEROR (kan dock ha varit Satyr från SATYRICON också?) rakade av sig håret som bland de första inom BM scenen (iaf i mina ögon). Då tänkte man, vad fan är det som händer? Vart är världen på väg? Va? Tack för hjälpen Google, NOT!
Nu tappade jag ju tråden helt. Ja just ja, fallet ABIGAIL WILLIAMS är långt ifrån första gången då jag tappat lite av lusten att lyssna på ett band. När jag tänker efter så var första fallet redan 14 år sedan i form av HECATE ENTHRONED, som i dagsläge är mer eller mindre ökända för just videon som fick mig att se på bandet på ett helt annat sätt och som slutade med att jag sålde skivan i fråga för att musiken aldrig lät lika bra efter att videon etsat sig fast i min hjärnbalk. Hecate Enthroned – "An Ode For A Haunted Wood" Video
Nu kommer jag dock i ABIGAIL WILLIAMS’s fall att glömma bort deras video och fortsätta digga, i HECATE ENTHRONED’s fall så har det redan varit för sent i 14 år. Är detta mån tro ett tecken på mognad? Och eller helt enkelt en större acceptans för att dagens extrema metal scen helt enkelt ser annorlunda ut och att man inte automatiskt pekar på den rakade killen i bandet och säger att han måste vara trummisen?
Jag började detta blogginlägg med frågor, besvarade inga, och lämnar er nu med även mer frågor. Auf Wiedersehen // TK
Som några kanske har märkt så har det inte skett speciellt mycket på Blashyrkhbloggen efter sommaruppehållet. Anledningen till detta är att jag satt mig på skolbänken för första gången på över 10 år och detta i form av studier på Umeå universitet. Och det är jävligt mycket att sätta sig in i för en som aldrig studerat på universitetsnivå (eller de senaste 10 åren över huvudtaget).
Blashyrkh kommer dock inte att lägga ner sin verksamhet, ni får räkna med lite färre uppdateringar bara. Jag kände att jag målade in mig själv lite i ett hörn innan sommaren med en specifik kategori varje dag (med undantaget lör-sön). Upplägget kommer f.r.o.m nu vara mer öppet, mer plats för diverse ordbajserier etc. MEN de flesta gamla kategorierna kommer att leva vidare och under hösten kommer jag även att bjuda på en hel del nya inslag (för tillfället jobbas det frenetiskt med ett par musikaliska experiment med anknytning till internet m.m).
Avslutar med följande visdoms-ord: "Inte ens hårdrockare kommer undan tvättstugan, dock behöver man inte oroa sig om att separera kulört från vitt."
Vad hände egentligen med slingblacken & slingdödsen?
1990-talet
Fenomenet slingblack & slingdöds hade sin riktiga storhetstid i mitten på ’90-talet där skivbolag så som Wrong Again Records, No Fashion, Invasion, Pulverised Records mfl. tycktes signa till sig allt och alla inom denna "genre". Skandinavien eller skall man rent ut säga Sverige var ledstjärnan inom denna "genre" som även spred sig till resten av Europa. En snabbguide till bra slingdöds/black: Unanimated – "In the Forest of the Dreaming Dead" 1993 [No Fashion] Dissection – "The Somberlain" 1993 [No Fashion] Unanimated – "Ancient God of Evil" 1995 [No Fashion] Mörk Gryning – "Tusen år har gått" 1995 [No Fashion] Allegiance – "Hymn till Hangagud" 1995 [No Fashion] Vinterland – "Welcome My Last Chapter" 1996 [No Fashion] The Moaning – "Blood From Stone" 1996 [No Fashion] Decameron – "My Shadow…" 1996 [No Fashion] Eucharist – "A Velvet Creation" 1993 [Wrong Again Records] Cardinal Sin – "Spiteful Intents" EP 1996 [Wrong Again Records] Mortum – "The Druid Ceremony" 1998 [Invasion Records] Sargoth – "Lay Eden in Ashes" 1998 [Invasion Records] Amon Amarth – "Sorrow Throughout …." EP 1996 [Pulverised Records] Thy Primordial – "Where Only the Seasons Mark…." 1997 [Pulverized Records]
2000-talet
Var står vi idag?
Det finnes ju fortfarande en del gammelrävar så som Unanimated mfl. som håller lågan brinnande och så finns det nya band som Chaossworn som inser att "slingblack is the shit" och kämpar med att blåsa nytt liv i en gammal "genre".
Sen har vi ju iof sig också den tragiska delen när det kommer till slingdöds/slingblack och det är alla dessa Amerikanska skitband som slänger in en dos skandinavisk magi i sina collegepunk osande skitkorvar till låtar.
Uppenbarelse
Jag tror att jag äntligen förstått mig på hur det kommer sig att ett band som Amon Amarth lyckats bli så stora, stommen i deras musik är fortfarande samma slingdöds som kunde höras på debut EP’n redan 1996. (Sen så är det ju iof. sig också vikingar och vikingar säljer bra i utlandet)
Klokare?
Blev du klokare av att läsa detta blogginlägg?
Nej?
Det blev inte jag heller så det är ingen fara, känns mest som att jag namedroppade en massa bra plattor samt spydde ur mig en klump med ord som bildade meningar.
Den stora frågan består dock fortfarande. Vad hände med slingdödsen/blacken?
Presentation
Blashyrkbloggen koncentrerar sig på den extremare sidan av metal, men även en och en annan ballad kan dyka upp mellan varven. En hel del ironi och humor kan förekomma. Allt innehåll läses på egen risk.
Namn: TK "Nagurufa" Född: -77 Sysselsättning: Fotoredigerare, Redaktör, DJ, Layoutare, festivalarrangör m.m. Bor: Mayhemsvägen Är: Basist i Malakhim. Har: verkat som basist i Deathbound, The Duskfall, Daemonicus etc. Intressen: Musik, grafisk design, tv-serier och katter. Ser gärna på: Tv-serier & icke Hollywoodproducerad film. Lyssnar på: Black Metal, Death Metal och massa annan metal så länge det inte suger. Lyssnar inte på: Justin Bieber, r'n'b & soul.
Blashyrkh tar tyvärr för tillfället inte emot material för recension p.g.a tidsbrist. För frågor etc. maila till: [email protected]
OBS! Blashyrkhbloggen kan innehålla spår av nötter samt material som kan uppfattas stötande för herr och fru Konservativ. Allt innehåll läses på egen risk.
Denna blogginnehavare hatar Internet Explorer vänligen men jävligt bestämt.
.jpg)
Senaste kommentarerna