Är man ute, eller rent av inne?

Tanter som jag som inte riktigt behärskar den här nya IT-tekniken får vara glad åt att barnen kan. Dom får känna sig så mycket duktigare, även om jag är en "pain in the ass" ibland med mina frågor, och dom måste hjälpa. Aningen pinsamt blir det när till och med barnbarnen måste rycka in, men det gör dom med ett leende på sina läppar.

Mobiltelefonerna är ju ett "mörker" för mig. När jag just lärt mig min egen så byter barnen telefoner till nya och jag kan knappt svara i dom när det ringer. Det är nya knappar hit och dit, olika funktioner och att skriva SMS med T3 vägrar jag lära mig. Man ska kunna stava själv tycker jag.

Så kommer "klösbrädorna", med inga knappar alls, utan sån´ där "touch-screen". Dessutom ska man skaka telefonen för att vända bilder.

Vi hade ju något liknande när jag var barn och det kallades "kalejdoskop".

Så kommer ett av mina "extrabarnbarn" för att hälsa på. När det så är kvällsdags vill hon ringa till sin far för hämtning.

Jag räcker henne min mobil….. men då går hon fram till den fasta telefonen och lyfter luren. Med sina bruna sameögon och huvudet lite på sned ber hon så vackert, på en 6-årings vis:

–Snääälla Lisa, kaaan jag inte få ringa på den häääär telefonen!?

Vem vet, jag kanske är lite "inne" igen med min gamla "svanstelefon"!