Duvor och duvor!

Duvorna i duvslaget har slutat att lägga ägg. När vintermörkret närmar sig så är det bättre att tänka på sin egen överlevnad än reproduktion.

Både duvhök och sparvhök flyger ofta förbi för att äta en snabb måltid på "Svartbergets Mac-pigeon". Alla gånger blir det inte något att äta för ibland missar dom sitt mål i luften. I sommar och under hösten verkar duvorna ha blivit betydligt vaksammare och det är bara en som fått sätta livet till. Kanske har dom en bättre spanare i år som larmar om hök.  Det syns snabbt om någon rovfågel är i farten för då flyger alla in till voljären och sitter tryggt där tills faran är över.

Duvungarna ser helt bedrövliga ut när dom kläcks, inget vackert och sött alls över de små. Efter ett par veckor ser dom bara värre ut, plufsiga bauta-palt-duvungar som har små svarta och vita stickor här och där (vingpennorna som syns). Ungarna som oftast är två, växer i otrolig fart så föräldrarnas matande med duvmjölk fungerar tydligen fantastiskt bra. När så fjädrarna äntligen börjar växa ut ser man att det kommer att bli en vacker duva så småningom. 

Snart äter dom av fodret som serveras och när tiden är mogen tar dom sin första flygtur i det blå. Man riktigt ser hur roligt dom tycker det är att få luft under vingarna och nuuuuu är dom som mest sårbara, för en färsk "Mac-pigeon" är en god måltid för en hök.

Sagan om den fula ankungen, som växer till sig och blir en vacker svan, är inget jämfört med att födas som en ful duvunge och bli så vacker som min duva på fotot.