Ont och en jäkla röra…
Allt är på mig nu känns det som… jag ger upp, jag sitter med armarna upp i vädret och jag ger upp. Varför ska jag vara den som kämpar precis hela tiden? Kommer det någonsin att vara lugnt? Varför tog jag mig ut ur det där förhållandet som hade dressserat mig som en duktig hund? Hade jag varit kvar så hade jag alltid vetat vad jag skulle göra…
Jag vill inte vara ingenting men det skulle vara att föredra som det är just nu… Jag har tappat orken att kämpa nånstans… vet inte var, den kanske åkte upp i flammorna på Ibbes inatt för jag har betydligt mindre kämparglöd idag.
Senaste kommentarerna