När ord inte är nog

If tears could build a stairway,

And memories were a lane,

I would walk right up to Heaven

To bring you home again.

No farewell’s were spoken,

No time for goodbye,

You were gone before I knew it,

And only God knows why.

My heart still aches in sadness,

And secret tears will flow,

What is meant to me to lose you,

No one will ever know.

Author Unknown

Igår natt somnade min farbror/morbror och han vaknade aldrig igen. Han blev 56 år.

Den sorg man känner sitter fast, sömnen som kan ta bort smärtan kommer inte, man sitter och stirrar framför sig, tårarna rinner och ingenting kan ta bort smärtan.

Det är sådana här gånger man önskar att orden fanns där. Chocken är obeskrivlig. Man börjar se döden lura på alla man älskar. Och jag säger det inte åt dom, jag har sådana problem med just den saken…

Jag vet inte hur min moster och pappa klarar av detta, chocken var stor hos dom båda igår. Hela dagen var en stor chock. Han skulle leva minst 20 år till… Dom skulle bo halva året på Sri Lanka och andra i stugan i Bergnäs….

Mina kusiner, att förlora sin pappa i så ung ålder, just precis blivit vuxna men fortfarande så unga…

Chock.

Sov gott Berra, jag älskade dig.

Farväl, Ljus och kärlek till din familj och hälsa farmor och farfar