Begravningstankar

När en älskad släkting eller vän lämnat jordelivet så kommer den första chocken, tårarna rinner och det finns inget stopp för känslorna som rinner ur en…

Sen när man lugnat sig någorlunda så kommer nästa del. Begravningen. Man ska då ta farväl och alla de känslor som man just hämtat sig från kommer tillbaka som om någon häller en hink med iskallt vatten över en… Smack. Allt på en gång.

Samtidigt ska man lyckas hålla en värdig min, man ska hälsa på alla som mår lika dåligt som en själv.

Jag har alltid beundrat dom somklarar av detta utan att falla ihop i en blöt pöl av hysteri och sorg…Jag är den blöta pölen… finns nog inga lugnande mediciner i världen som kan få mig att stå på benen på en begravning.

Jag beukar i största möjliga utsträckning försöka undvika begravningar. En del går att komma undan men andra…. som den som nu ligger framför mig… oundviklig.

Att försöka övertyga sig själv om logiken i allt liv, i religionen jag drivs av, hjälper inte… det var den här manifestationen jag älskade.